När forskare från Europa eller Nordamerika dök upp reagerade de med häpnad och ibland med fasa. Vissa av forskarna kunde fotografiskt dokumentera den mentala storm som deras ankomst utlöste hos nyguineanerna.

Jared Diamond – mångprisad amerikansk författare med tunga vetenskapliga meriter inom antropologi, biologi och geografi – har kommit med en ny bok där han redovisar egna erfarenheter från otaliga vistelser i framförallt Nya Guinea, men också i andra områden där människor fortfarande för ett liv som inte eller endast i ringa mån påverkats av ”västvärldsmoderniteten”, under det senaste halvseklet. Funnes det ett OS i vetenskap, hade Diamond ohotad tagit guld i mångkamp, för bredare kompetens finns helt enkelt inte hos någon nu levande forskare.

Större delen av hans nya bok handlar om livets gång hos de stammar i Nya Guinea som fortfarande anammat ytterst lite av så kallad civilisation och som sägs leva ”traditionellt”. Nya Guinea är en ö med höga berg och djupa dalar, vilket har lett till att befolkningen har splittrats i otaliga isolerade stammar som talar skilda språk (det finns bortåt 1 000 fullständigt olika språk) och som har markant skilda levnadssätt, alltefter rådande ekologiska förutsättningar. Angränsande stammar bekämpar varandra antingen oavbrutet eller med vissa intervaller. Den person, vanligen en man, som påträffas inom grannstammens revir, ligger synnerligen illa till. Men den som dödar en eller flera fiender åtnjuter däremot stor beundran och höjer sitt värde på äktenskapsmarknaden.

Det finns även en beredvillighet att döda individer inom stammen om dessa brister i försörjningsförmåga eller hämmas av någon sorts handikapp. Om en kvinna blir havande alltför fort efter föregående nedkomst, dödas det nya barnet eftersom mammans mjölk inte räcker till två. Föds tvillingar, avlivas av samma skäl det ena barnet, nämligen det minsta och klenaste. I en viss stam anses änkor utgöra en belastning, vilket har lett till sedvänjan att en kvinna som har förlorat sin make förväntas låta sig strypas av en svåger eller en son. Behandlingen av åldringar varierar kraftigt mellan stammar, alltifrån öm omvårdnad till brutalt avlivande. Traditionella samhällen balanserar ofta på gränsen till svält, och det är fel att nöden inte har någon lag. Tvärtom har den en mycket sträng lag: låt dem leva som kan bidra, eliminera övriga.

Mellan alla dessa rysligheter förekommer naturligtvis angenämare situationer. Diamond beskriver med värme och entusiasm hur stammens medlemmar ivrigt kommunicerar och diskuterar vad som har hänt, vad som kan komma att hända och vilka åtgärder som bör vidtas för att parera olika risker. Eftersom skriftspråk saknas, är muntliga uppgifter vad som finns att tillgå. Vad gammalt folk säger är därför viktigt att lyssna till och memorera. Fester ställs det till med då och då, när jaktlyckan varit god, och ibland inbjuds personer från någon grannstam att delta. Men dessa bör vara på sin vakt. En vänlig inbjudan kan nämligen vara ett knep för att dräpa gästerna och därmed försvaga grannstammens försvarsförmåga.

Till och med de världskrig som härjade under 1900-talet orsakade procentuellt sett långt mindre dödlighet i de inblandade länderna än de ständigt malande konflikterna mellan och inom de nyguineanska stammarna. Vid sådana jämförelser är det lätt att bli lurad av siffrorna, eftersom i en mycket liten population endast några få behöver dö för att risken för den enskilde att bli ett offer ska bli större än för den som lever i en mångmiljonstad.

Vilka faktorer är det då som har skapat den så kallade ”västvärldsmodernitet”, som gäller eller är på väg att bli tillgänglig för en allt större del av dagens mänsklighet? De viktigaste orsakerna, menar Diamond, är först uppfinnandet av de areella näringarna i Tvåflodslandet för 10 000–12 000 år sedan, och därpå uppkomsten på olika håll i världen av skriftspråk som medger nedtecknandet av lagar, förordningar och äganderätter. Ur de traditionella stammarna uppkom hövdingadömen, som i sin tur kunde växa till stater med ökad arbetsfördelning mellan medborgarna. Framför allt bildades ett utrymme för ”ordningsmän”, som inte själva behövde producera sin mat och därför kunde ägna all sin tid åt stammens gemensamma angelägenheter – ”administration”. Från sanfolken i södra Afrika finns data som visar att när man åtminstone i viss mån har blivit inlemmad i en fungerande stat sjunker frekvensen mord och dråp högst avsevärt.

Grundliga studier på plats är oundgängligen nödvändiga för att förstå hur mänskliga samhällen fungerar. Diamonds insats är desto mer berömlig eftersom han verkligen lyckas komma människorna nära och med öppet sinne ta till sig vad som händer och vad som sägs. Självfallet har den metodik som Diamond och andra antropologer använder för att kartlägga liv och leverne inom traditionella stammar sina svagheter. Anekdoter och traderade berättelser av okontrollerbar sanningshalt kommer att utgöra en avsevärd del av underlaget. Till råga på allt har de passerat en tolk, vilket är ett problem som Diamond dock minimerar genom sina långa vistelser hos de berörda stammarna, varigenom han har lärt sig att se vad som sker i det som synes ske.

Allt sammantaget är det oerhört spännande att ta del av Diamonds ögonvittnesskildringar från Nya Guinea, liksom av hans jämförelser mellan en rad olika folkgrupper som ända in i våra dagar har levt traditionellt liv under högst varierande ekologiska betingelser, alltifrån sanerna i Kalahariöknen till inuiterna i Alaska. Vi får inget mindre än en berättelse om hur de egenskaper som till slut skulle möjliggöra vårt globala maktövertagande först uppkom. Fraser som ”idylliska paradis” och ”ädla vildar” hör definitivt inte till dem som oftast gör sig påminda under läsningen av vår arts historia, där samverkan har växlat med själviskhet alltefter omständigheterna.

Inte så lyckad är emellertid är den diskussion som Diamond förebådar redan i underrubriken på sin nya bok, nämligen att vi bör ha åtskilligt att lära av attityder och erfarenheter hos traditionellt levande folkgrupper. Men vad i all världen kan vi miljarder ”moderna” människor lära oss av dem? Ingenting av vad Diamond skriver antyder att det korta svaret på den frågan kan bli något annat än – ingenting. Enligt alla tänkbara mått har ”livskvaliteten” stigit och är i stigande i praktiskt taget hela världen, låt vara med perioder av regional tillbakagång och inte utan vissa svåra problem, t ex en ökande frekvens av ”livsstilssjukdomar” som fetma, diabetes och högt blodtryck. Rimligtvis finns dock mer effektiva och skonsamma vägar att hantera dessa allvarliga åkommor än att anlita traditioner från tider och platser med fullständigt annorlunda betingelser än dem som idag kännetecknar den ”moderna” världen. Att de erfarenheter som styr livsföringen i exempelvis Nya Guineas traditionella stammar skulle kunna bidra till att lösa de problem som plågar en global befolkning på sju, åtta, nio miljarder människor – nej, den möjligheten finns inte!