Några människor i det förflutna har en självklar plats när man återberättar en tid, en epok eller en händelse. Dessa människor är ofta omgivna av en krets som befinner sig i historiens skugga, men som då och då nås av det ljus som spiller över ifrån den person de omger.

En sådan skuggperson är Ada Leverson, som föddes för drygt hundrafemtio år sedan som ett barn av det viktorianska London. De som känner igen hennes namn tillhör sannolikt dem som på ett eller annat sätt intresserar sig för Oscar Wilde och hans tid. Ada Leverson var Oscar Wildes sphinx, och hon har gått till historien som en av hans allra mest trogna vänner; hans ljus har fallit även på henne.

Utan sin plats i Oscar Wildes liv hade Ada Leverson idag sannolikt endast varit en i den stora mängden av tämligen bortglömda författare. Hennes eleganta och roliga edvardianska salongskomedier, och hennes vassa och skarpögda parodier för Punch, hade förmodligen blivit begravda under tidens rasmassor. Men även om hennes namn i mycket lever kvar på grund av vänskapen med Wilde hade Ada Leverson en egen berättelse och en egen verksamhet, likt så många andra av de som befolkar de storas skuggallerier.

Den värld i vilken Ada Beddington föddes den 10 oktober 1862 känns förvisso mycket avlägsen. Hennes var ett välbeställt, barnrikt, solitt borgerligt hem i Londons förändringsovilliga övre medelklass, med mycket tjänstefolk, och vars sätt att leva i mångt och mycket förändrades efter första världskriget. Hon var det äldsta av åtta barn till den judiske handelsmannen Samuel Beddington och hans hustru Zillah. Den senare var en framstående pianist och till familjens umgänge hörde flera kända namn från musikens värld; bland annat tonsättaren sir Paolo Tosti som kom att bli en av Adas närmaste vänner, och senare också Enrico Caruso och Giacomo Puccini.

I Julie Speedies biografi WonderfulSphinx (1993) beskrivs uppväxten som trygg och harmonisk, i ett hem där förutom musik också teater och ett stort socialt umgänge var självklarheter. Allt som kunde hamna under rubriken ”tråkigt” var Adas största skräck, oavsett om det handlade om personer, tillställningar eller konversation. Speedies biografi inleds med en anekdot, där en ung Ada åker tåg med en av sina bröder. Efter att ha läst en stund i den nyinköpta boken bad hon sin bror att öppna tågfönstret. De förvånade medpassagerarna fick sedan se den underkända boken flyga ut genom fönstret.

Kanske var det denna skräck för att ha tråkigt, i kombination med det oundvikligen begränsade livet för unga kvinnor, som fick Ada att vid nitton års ålder gifta sig med den tolv år äldre Ernest Leverson, son till en välbärgad diamanthandlare. Det skulle inte komma att bli något lyckligt äktenskap. Men vännerna, både hennes egna och parets gemensamma, liksom hennes olika beundrare, kompenserade för en del av de äktenskapliga bristerna.

År 1890 var Ada Leverson 28. Det kommande decenniet skulle bli det där hon på allvar började skriva själv, och då hon skulle komma att bli en del av de intellektuella och litterära kretsar som fanns i London på 1890-talet. Hennes egen ställning i dessa kretsar var långt ifrån obetydlig, något som framgår av förläggaren Grant Richards minnesbild av henne, nedskriven vid tidigt 1930-tal:

”Något av det viktigaste som kunde hända en ung man på nittiotalet var att få möta mrs Ernest Leverson, Ada Leverson, som var en Egeria för hela den estetiska nittiotalsrörelsen. Hon var kvinnan vars kvickhet lockade fram kvickhet hos andra och vars intelligens i hög grad bidrog till att motverka sin tids tristess. Hon var kvinnan som Oscar Wilde hade att tacka för så mycket, och författaren till ett halvdussin romaner som eftervärlden inte borde låta falla i glömska; de är en så synnerligen god spegel av sin tid.”

Ett stort problem med att skriva om Ada Leverson på svenska är att det ord som mer än något annat förkroppsligar både hennes person och hennes texter inte har någon bra svensk motsvarighet. I stycket ovan har jag valt att översätta Grant Richards wit med ”kvickhet”, vilket känns en aning bristfälligt. Formuleringskonsten, den epigrammatiska förmågan, liksom den klara och skarpa blick som genomskådade konventioner, dubbelmoral och allehanda absurditeter, ryms inte riktigt i svenskans ”kvickhet”.

Just de ovan nämnda egenskaperna var med största sannolikhet det som gjorde att Ada Leversons och Oscar Wildes vänskap blev både blomstrande och varm, trots att den bara hade några korta år på sig att utvecklas. Första gången de träffades var någon gång under 1892 och den tidigaste korrespondens som finns bevarad är ett telegram från juni 1893. De kvarvarande breven från Oscar Wilde till Leverson är ungefär ett tjugofemtal, och många av dem är relativt korta kommunikationer. De är dock i vanlig Wildesk ordning ytterst njutbara, inte minst för de oemotståndliga komplimanger som Wilde bestod sin sfinx med: ”Du är en av de – olyckligtvis alltför få – som alltid följs av musiken från antikens flöjter”, skrev Wilde i ett odaterat brev från 1893; en mening som Leverson återanvände på flera ställen i sitt eget författarskap. Om en av hennes texter skriver Wilde i ett telegram från november 1893: ”Din dialog är briljant, ljuvlig och farlig. […] Ingen beundrar din begåvade, kvicka, subtila stil mer än jag.”

Att Wilde hade höga tankar om hennes förmåga visar historien om The Green Carnation, skandalromanen som utkom i september 1894. Författare var den ärelystne och senare mycket produktive journalisten Robert Hichens, som på vintern hade blivit bekant med lord Alfred Douglas i Luxor och genom denne också hade kommit att träffa Wilde vid sin återkomst till London. Romanen karikerar Wilde och Douglas som den lastbare och begåvade Esmé Amarinth och dennes vackre lärjunge lord Reginald Hastings. Boken gavs ut anonymt, och det blev många spekulationer om vem som låg bakom den. Flera namn florerade, inte minst Wildes eget, men en teori som hade underhållits av Wilde och Douglas var att Ada Leverson var hjärnan bakom boken.

När det avslöjades att det istället var Hichens blev Wilde både lättad och lite besviken, vilket framkommer av ett telegram från den 22 september 1894: ”Esmé och Reggie är förtjusta över att upptäcka att deras sfinx trots allt inte varit någon elak katt, men är lite besvikna över det.” Även Ada Leverson blev karikerad i romanen, som den inte alltför begåvade mrs Windsor, inriktad på att odla bekantskaper med de framstående och berömda. Med tanke på att elegant utförd karikatyr och parodi skulle bli Leversons eget medium är det kanske inte så konstigt att hon snarast blev smickrad, trots det allt annat än positiva porträtt som Hichens skapade.

Det var i Punch som hon kom att utveckla sin talang för den både vassa och kärleksfulla parodin. Den drabbade ofta hennes vänners verk, vilket var fullt logiskt om man läser Oscar Wildes tankar om parodin, ur ett brev till Walter Hamilton från 1889: ”Parodi, som är Musan med glimten i ögat, har alltid roat mig; men den kräver en lätt hand och inspirerad behandling, liksom, konstigt nog, en kärlek till den poet den porträtterar. Man kan bli parodierad av sina lärjungar – inte av någon annan.”

Att Ada Leverson hyste mycket kärlek till Wilde, som både vän och författare, är uppenbart. Att de kom att vara viktiga för varandra som inspirationskällor är lika tydligt. Men medan Leverson hade många år framför sig var Wildes tid på flera sätt på väg att rinna ut. År 1895 föll domen mot honom och den värld som hade beundrat, upphöjt och begapat vände honom nu ryggen. Undantagen var få, men Ada och hennes man Ernest var två av dem. Paret Leverson hjälpte Wilde med både pengar och praktikaliteter och tog emot honom i sitt hem när han, utsläppt mot borgen, väntade på det datum när domen skulle förkunnas.

När han släpptes efter en tid i fängelse var Ada en av dem som tog emot honom. Men Wilde hade under tiden i fångenskap hunnit bli oense med Ernest i en fråga som rörde pengar, som den senare hade förvaltat för Wildes räkning. Den tidigare mycket goda relationen mellan Ernest och Wilde upphörde, vilket trots Ernests och Adas äktenskapliga meningsskiljaktigheter också kastade en liten skugga över vänskapen mellan Wilde och Ada.

När det nya århundradet inträdde skedde också stora förändringar i Adas liv. Ernest gjorde en katastrofal investering som tömde familjens bankkonton. Det var mer än äktenskapet kunde tåla. Ada blev kvar i London tillsammans med dottern Violet, medan Ernest emigrerade till Kanada. Flera av Adas vänner var borta, och hon fick börja ett liv som på många sätt var annorlunda mot vad hon varit van vid. Inte minst blev skrivandet nu en nödvändighet för att klara försörjningen. Förutom att fortsätta skriva för Punch och andra publikationer började Ada också skriva romaner; det blev sex stycken mellan åren 1907 och 1916. Av de sex romanerna är det framför allt trilogin om ”the little Ottleys”, som har levt kvar och som så sent som 1982 gavs ut på nytt av Virago.

Som trilogi betraktad är den på vissa sätt tämligen löst sammanhållen. De tre böckerna utkom 1908, 1912 och 1916, och mellan varje del publicerade författaren en fristående roman. Love’sShadow, den första av de tre, är en kärlekskarusell av klassiskt snitt, där personerna älskar och älskas i ett slags katten på råttan-lek. Bokens motto är hämtat från Shakespeares Muntra fruarna i Windsor och fångar i all sin korthet det som är romanens intrig: ”Love like a shadow flies / When substance love pursues; / Pursuing that that flies, / And flying what pursues.”

Handlingen är, liksom i alla tre böckerna, endast ett mycket nödtorftigt ramverk. Det är känslorna, de inbördes relationerna och framför allt dialogen som gör romanerna till vad de är. De yttre händelserna är få, enkla och synnerligen realistiska – man går på middagsbjudningar, man avlägger visiter, man konverserar, man åker ut i vagn, man går på teatern. Det uppstår därför en ibland närmast absurd kontrast mellan det vardagliga och odramatiska i vad personerna sysselsätter sig med, och vad de tänker, känner och säger under tiden.

”The little Ottleys”, det vill säga paret Edith och Bruce Ottley, vilka utgör navet i de tre romanerna, har en mer undanskymd roll i Love’sShadowoch de bildar snarare bakgrund till kärlekskarusellen än är delaktiga i den. Edith får i sin tur utgöra en tålmodig och humoristisk fond för Bruce, som måste sägas vara en av de mest påfrestande, självcentrerade, fåfänga och inbilska äkta män som litteraturen skådat.

Den hopplöse och tålamodsprövande Bruce har föga förvånande lästs som en karikatyr av Ernest Leverson. Oavsett hur det förhåller sig med den saken så utgör onekligen författarens skildring av Bruce en obarmhärtig bild av den äkta maken som företeelse och är skoningslöst underhållande på dennes bekostnad. Ada Leverson gör ingen reklam för äktenskapet, men hennes känsla för det absurda och komiska kommer till sin fulla rätt när hon genom Bruces dialog klär av honom alla tillstymmelser till värdighet. Bruce ligger långt ifrån den litteraturens äkta man som är en tyrann och plågoande; han är lättmanipulerad, trögtänkt, uppblåst och banal – och ständigt löjlig.

Men om äktenskapet som sådant framställs som allt annat än idylliskt är det inte mycket bättre ställt med den romantiska kärleken. Centralfiguren i kärlekskarusellen är Ediths väninna Hyacinth, en tämligen blek personifikation av kvinnlig perfektion, vilken alla män förälskar sig i, inklusive hennes förmyndare Charles. Hyacinth älskar Cecil, som älskar den äldre änkan mrs Raymond, som i sin tur älskar Charles. Titeln gör sig ständigt påmind under de turer och vändningar som de inblandade utsätts för. Kärleken kastar förvisso sin skugga över dem alla, men det kan lika gärna vara så att det de jagar inte är själva kärleken, utan just dess undflyende, substanslösa skugga.

Ada Leverson rör sig dock bortom salongskomedins konventioner då hon lyfter fram den kärlek som Hyacints sällskapsdam Anne känner för henne. Romanen är tydlig med att det inte handlar om vare sig beundran eller vänskap, utan just kärlek med en erotisk botten. Anne blir paradoxalt nog den person som framstår som mest verklig i romanen, trots att hon på ytan är den som framställs som mest gåtfull och undflyende.

Tunga och psykologiskt komplexa karaktärsteckningar lyser med sin frånvaro, men det är helt andra kvaliteter som gör Ada Leversons romaner läsvärda. Det uppstår dock en viss obalans mellan scenerna ur det Ottleyska äktenskapet och kärlekskarusellen, vilket möjligen var en av orsakerna till att den andra romanen av de tre, Tenterhooks, helt inriktar sig på Edith och Bruce.

Hyacinth och de andra i karusellen saknas helt, och istället för Leverson in ett antal nya personer i kretsen kring Ottleys, en central och några mer perifera. Den förre är Aylmer Ross, ett manlighetsideal som får komplettera den ideala kvinna som Leverson låter Edith utvecklas till i den andra boken. Till skillnad från den delvis stereotypa kvinnlighetsperfektion som Hyacinth representerar i Love’sShadow, får Edith i Tenterhooks mer substans, innehåll och personlighet.

Ada Leverson formar Edith till något annat än det hon initialt presenterades som och gör det genom detta omöjligt att endast låta henne stanna kvar i rollen som den tålmodiga hustrun som utgör fond åt sin mans absurditeter. Genom Aylmer Ross får Edith en egen kärlekshistoria som ligger långt ifrån karusellens turer. När Bruce mot slutet av romanen inbillar sig vara förälskad i en ung kvinna och lämnar Edith och deras två barn för att ge sig av med henne mot ett nytt liv är det som upplagt för ett lyckligt men oändligt förutsägbart slut.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Men Ada Leverson väljer att låta berättelsen ta en annan vändning. När Edith mot slutet av romanen väljer att ge Bruce tid på sig för att tänka, och säger att han får komma tillbaka utan vare sig förebråelser eller frågor, så verkar det förvisso som ett högst osannolikt resonemang med tanke på hur han framställts över ett stort antal sidor. För en nutida läsare framstår Ediths val sannolikt inte bara som orealistiskt, utan också som fullkomligt obegripligt.

Med Ediths resonemang handlar inte om kärlek. Just för att hon inte älskar Bruce men anser sig ha ansvar för honom kan hon handla som hon gör. De argument som Leverson låter Edith anföra går ut på att hon är Bruces moraliska och själsliga förmyndare, något hon inte kan bortse ifrån utan att hamna i konflikt med sitt samvete. Tanken på att hon skulle dra fördel av hans svaghet för att själv kunna skapa sig ett nytt liv med Aylmer är omöjlig. Bruce kommer mycket riktigt krypande tillbaka, och romanen slutar med att Aylmer lämnar Edith, fast besluten att aldrig återvända.

Det är förvisso intressant, om än fruktlöst, att spekulera i om Ada Leverson tänkt att Ediths berättelse skulle sluta där, med ett moraliskt beslut istället för ett romantiskt.

När den sista delen av de tre, Love at Second Sight, utkommer 1916, har första världskriget pågått ett tag, både i verkligheten och inom ramen för fiktionen. Bruce har sluppit undan kriget på grund av hälsoskäl, och Aylmer har just återvänt sårad från fronten efter att ha levt utomlands ett antal år. Man skulle kunna säga att den sista romanen på vissa sätt är en upprepning av Tenterhooks, och lika mycket som en fortsättning kan den sägas vara ett alternativt slut.

Romanen förhåller sig dock trogen mot sina föregångare såtillvida att fokus ligger på känslorna, dialogen och relationerna. Kriget finns i marginalen, men inte mycket mer, och man fortsätter att ge middagsbjudningar, gå på teatern, konversera och avlägga visiter. Oron glimtar till ibland men ytterst behärskat. Kritikerna noterade detta, och ett antal av dem menade att Ada Leverson behandlade det pågående kriget med alltför stor nonchalans.

Den nya person som förs in i kretsen kring Bruce och Edith blir den senares väg till det lyckliga slut som Leverson uppenbarligen ville se. Madame Frabelle är vid sidan av Bruce trilogins mest underhållande aktör, och trots sin gränslösa okunnighet och sina ständiga feltolkningar blir hon till en mer sympatisk och kompetent kvinnlig version av Bruce, redo att ta honom under sina vingar.

Love at Second Sight blev författarens sista roman. Vid krigets slut var hon märkt av sjukdom och de dödsfall som ägt rum bland både familj och vänner. Inte minst Robert Ross bortgång 1918 drabbade henne hårt. Ross hade varit en av Wildes allra trognaste vänner och han kom att bli en av dem som stod Ada allra närmast – Tenterhooks dedicerades åt honom, och Julie Speedie konstaterar att det knappast är ett sammanträffande att Leversons idealman fick hans namn.

Trots sin bräckliga hälsa levde hon fram till 1933, och åren ägnades bland annat åt vistelser utomlands och åt umgänge med vänner som fått ersätta de gamla. Men mycket av det som hennes liv kretsat kring hade gått i graven, och Ada Leversons tid är inte den snabbt föränderliga mellankrigstiden. Det samhälle som växte fram efter första världskrigets slut skilde sig på en mängd sätt från artonhundratalets sista decennium, då hon och så många av hennes allra närmaste hade sin storhetstid. Det känns följdriktigt att inte låta henne bli gammal, att frysa bilden där hon sitter i sin salong, omgiven av det allra bästa som 1890-talet har att bjuda.