Tyvärr finns inget belägg för just den lakoniska formuleringen, även om hans främste påhejare bland studiodirektörerna, David O Selznick, noterade att den blivande filmstjärnan hade ”enorma öron och vek haka”.

Fördelen med väl underbyggda fackböcker är att de i vandringssägnernas ställe ofta placerar en minst lika minnesvärd verklighet. Teaterhistorikern Kathleen Rileys berättelse om syskonen Astaire, The Astaires. Fred & Adele, är rak och torr, på gränsen till fantasilös, men hon kan sitt ämne och i det här fallet räcker det för att hålla läsaren fången.

Men vi måste börja med Adele.

”Fred och Ginger” är ett lika självklart par som Hasseåtage eller ärtor och fläsk. Men Astaire själv såg till en början inget självklart med den kombinationen. I ett brev till sin agent Leland Hayward skrev han i versaler och med understrykningar: ”VAD ÄR DET FÖR PRAT OM ATT JAG SKA PARAS IHOP MED GINGER ROGERS? JAG TÄNKER INTE FINNA MIG I DET, LELAND – JAG SÖKTE MIG INTE TILL FILMEN FÖR ATT BLI IHOP-PARAD MED HENNE, ELLER NÅGON ANNAN, OCH OM DET ÄR ER PLAN FÖR MIG, TÄNKER JAG INTE TÅLA DET.”

Tio drömlikt svävande filmer senare ter sig Astaires ilskna motvilja obegriplig, särskilt med tanke på att han var omvittnat älskvärd. Men förklaringen har inte att göra med Ginger Rogers, som Astaire inte hade något särskilt emot, utan med Adele, Freds syster.

Fred Astaires längsta professionella partnerskap var nämligen med Adele Astaire och det hade precis upphört 1933, då den 34-årige Fred kallades till Hollywood. Sedan han var fem år gammal hade han dansat med Adele. Vad mera är: det var hon som var huvudnumret.

Freds talang som dansare var tidigt uppenbar, men hans syster hade den svårdefinierade karisma som skiljer stjärnor från goda hantverkare. Med en kombination av humor, sex och okynne charmade hon teaterpubliken på båda sidor om Atlanten. Freds roll var ordningsmannens, både på och bakom scenen. Han kunde visserligen bryta ut i fotarbeten som ingen tidigare sett maken till, men själva förutsättningarna begränsade hans utveckling. Som barndansare på vaudevillescenen hade syskonen Astaire haft ett någorlunda framgångsrikt nummer i rollerna som ett bröllopspar i miniatyr, med en gigantisk bröllopstårta som rekvisita, men efter puberteten fanns det anständighetsgränser för hur uppvaktande Fred kunde vara i dans med sin tre år äldre syster. Fred spelade hjälpaktör till den skälmska Adele. Hans danskarriär hade inletts därför att Ann, barnens pådrivande mor, insåg att Adele behövde en partner.

Syskonens professionella partnerskap tycks ändå ha löpt anmärkningsvärt konfliktfritt. De trivdes tillsammans och kompletterade varandra, i symbios med den ständigt närvarande modern. Adeles beslut att dra sig tillbaka från scenen 1932 var inte en följd av osämja, utan berodde på att hon hittat sin make i den nionde hertigen av Devonshires andre son, lord Charles Cavendish. Fred var inte lättad, snarare oroad för sin framtid, men han anade också en ny frihet. Att då genast paras ihop med en ny partner kändes som ett steg bakåt.

Om detta steg bakåt, som i själva verket visade sig vara Freds stora fall framåt, nämns inte mycket i Rileys bok. Den är helt ägnad de 27 år då syskonen Astaire var ett par. Det hela började i vad som i möjlig konkurrens med Nord-Dakota är USA:s tråkigaste delstat: Nebraska.

Att födas på den intetsägande amerikanska slätten är inte det ideala avstampet för ett liv i frack och steppskor, även om Fred Astaires egentliga namn, Frederick Austerlitz II, är gott nog för en kurfurste i en operett. Men att ha en ambitiös mor och en teaterdrömmande slarver till far kan uppväga mycket. Syskonen Astaires far, Fritz, kom till Amerika från Österrike som 24-åring 1892 i hopp om att förvandlas från bokhållare till scenartist. Förvandlingen blev snarare till alkoholist, delvis som en följd av hans arbete som försäljare för Storz bryggerier. I Omaha träffade han den femtonåriga Johanna, eller Ann, först i sin preussiska emigrantfamilj att födas i det nya landet. Tycke uppstod och tog sådan form att giftermål blev en nödvändighet innan bruden fyllt sexton. Den graviditeten slutade i missfall men två år senare, 1896, föddes Adele Marie Austerlitz och tre år därefter Frederick Austerlitz II.

Äktenskapet var inte lyckligt, men inte heller våldsamt. Båda föräldrar projicerade sina drömmar på barnen och faderns teaterintresse i kombination med moderns preussiska organisationsförmåga gav resultat. Ann Austerlitz framstår som en tidig kombination av curling- och tigermamma. Ingen uppoffring var otänkbar för att främja barnens karriärmöjligheter på scenen, men i gengäld förväntades de arbeta hårt. När Adele var åtta år och Fred fem gick flytten till New York, med det uttryckliga syftet att sätta barnen i en riktig dansskola. Vid det laget var Ann i praktiken ensamstående förälder, även om Fritz alltid stöttade barnens karriär med beskänkta hejarop.

Nästan omedelbart efter flytten sattes barnen i arbete på scenen på några av de många vaudevilleteatrarna och Ann ändrade det otympligt utländska efternamnet till något som både hade elegans och nästan bokstavlig stjärnkvalitet: Astaire. År av uppträdanden följde, ofta på obskyra scener, till en början på sämsta programplats och tidvis i strid med The Gerry Society, en ideell organisation mot barnarbete inom teatern. Motgångarna var många, men Ann gav aldrig upp. Fred verkar ha varit lika beslutsam som Ann. Redan vid fjorton års ålder tog han ansvar för de musikaliska delarna av deras uppträdande. Det var så han stötte på den femtonårige George Gershwin, som extraknäckade som pianospelare hos en notförsäljare.

Parets framgångar blev allt större och 1919 kunde de lämna vaudevillescenen för Broadway. Fyra år senare, 1923, gjorde de sin första resa över Atlanten och tog London med storm i uppsättningen av musikalen Stop Flirting på Shaftesbury Theatre. Brittisk press var gränslös i sina hyllningar. De blev symboler för det unga, vilda tjugotalet, goda vänner med kronprinsen och litterära storheter som Somerset Maugham, A A Milne och J M Barrie. De fotograferades av Cecil Beaton och anlitades för att göra reklam. Läkerol, fick britterna veta, var Fred Astaires självklara val av halspastiller.

Amerika ville inte vara sämre och hyllningarna i London gav dem odiskutabel stjärnstatus även i USA. Det kommande decenniet åkte de fram och tillbaka över Atlanten. I England sågs de som en frisk fläkt från den nya världen, i USA som bärare av den gamla världens elegans. Fred ekiperade sig hos Anderson & Sheppard på Savile Row och Adele flörtade med unga ädlingar. Det senare var inte alldeles enkelt. Amerikanska fruar var ingen nyhet inom brittisk aristokrati, men de bar vanligen med sig arv stora nog för att lägga om taket på ett medelstort slott. Adele och Fred hade goda inkomster, men inget i den storleksordningen. För att överkomma familjen Cavendishs motstånd, då Charles Cavendish friat, fick Adele lita till sin charm. Familjen stod samlad vid eldstaden i Chatsworths bibliotek för att nagelfara henne när de tunga dörrarna öppnades och hon stod på tröskeln. Den tilltänkta bruden och brudgummens familj glodde på varandra ett ögonblick, sedan kastade sig Adele fram och hjulade tvärs över biblioteket. Hon kom på fötter precis framför Charles mormor, markisinnan av Lansdowne. Isen var för evigt bruten.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

En av de fascinerande aspekterna av syskonen Astaires transatlantiska framgång är just hur de till synes obesvärat vävde samman amerikansk spontanitet med europeisk elegans. De blev ett slags demokratiska aristokrater i fas med tiden. Men allt byggde förstås på dansen och Fred var trots allt den bättre av de tu. Någon stor skådespelare blev han aldrig, men i sin dans kunde han gestalta komplicerade karaktärer och känslor som få.

Den enda kända filminspelningen av Fred Astaire på scenen är en stumfilm som visar hans dans till Cole Porters ”Night and day” i musikalen The Gay Divorce, strax efter Adeles pensionering. ”Det anmärkningsvärda när man ser denna stumfilm”, skriver Kathleen Riley, ”är hur man nästan kan höra musiken genom att se dansarnas rörelser. En oskiljaktig del av Freds genialitet som dansare var hans exceptionella musikalitet, som gjorde det möjligt för honom att översätta syn till hörsel, att låta publiken se musiken, som om han vore den förkroppsligade melodin och rytmen.” Han upprepade dansen i filmen The Gay Divorcee, hans andra med Ginger Rogers. Man ser en dansare som äntligen fått möjligheten att utnyttja hela sitt register.

Fred Astaire hade kanske förblivit Frederick Austerlitz II utan sin syster, men hade de inte skilts åt, hade han antagligen aldrig blivit mer än Adeles bror.

Johan Hakelius