Jag minns att jag jämt brukade se honom på kafé Snickarbacken, ett stenkast från Stureplan, runt år 2017. Han satt i det sparsmakade, nästan sakrala rummet, och lutade sig mot de höga vitputsade väggarna. Med sin kala hjässa och svarta klädsel utstrålade Lars Norén ett markerat ­oberoende där ansiktsdragen var avslappnade och blicken mild men oåtkomligt inåtvänd. Det fanns ett vänligt avståndstagande i hela hans hållning som sträckte sig bortom att inte vilja bli igenkänd; världens pladder ingick liksom inte i hans existentiella universum. Endast de människor som ibland gjorde honom sällskap vid bordet fick hans odelade uppmärksamhet.

Lars Norén föddes 1944 och är en av Europas mest spelade samtidsdramatiker. Jag mötte hans pjäser via tv-teatern på 1980-talet. Natten är dagens mor och Kaos är granne med Gud gjorde intryck genom sin tematiska råhet och för mig som fortfarande var barn blev den vuxna människans drivkrafter och relationer svåra att få grepp om. De verkade hata varandra där, i köket i det lilla lägenhetshotellet, familjen pjäserna kretsade kring. Pappan alkoholiserad, mamman kedjerökande. Alla, också sönerna Georg som drömmer om att spela jazz och den osäkre alltför känslige hackkycklingen David som firar sin födelsedag, var olyckliga tillsammans i en rätt utstuderad medberoendesituation. Så fort någon i familjen mjuknade i repliken, och sökte samförstånd, avbröts försöket att etablera själslig kontakt med en rapp sarkasm som svar.

Formuleringarna Natten är dagens mor och Kaos är granne med Gud lånas från diktaren Stagnelius rytmiskt strukturerade 1800-talsvers och pjäsernas innehåll har en självbiografisk komponent genom Noréns egen fars drickande. I den dramatik Norén skriver under 80-talet, där mästerverket Höst och vinter från 1989 gav mig en av mina bästa teaterupplevelser någonsin på Dramatens lilla scen trettio år senare, finns de intrasslade familjehemligheterna och nödvändiga uppgörelserna. Samtliga runt bordet bidrar till den dåliga stämningen trots olika försök att konversera artigt. Att genomlida en ”Lars Norén-jul”, som uttrycket nu har kommit att kallas, innebär att en familjs alla dysfunktioner synliggörs samtidigt som ytan ska hållas ihop av konventionernas glädjelösa ansats. ”Norén-julen” fungerar som en lätt överlastad allegori över släktens och familjens sammanbrott, men låt oss för människans skull ändå hoppas att dikten överträffar verkligheten.

Jag är väldigt förtjust i den dramatik Lars Norén skrev på 1980-talet, om kälkborgerlighetens förljugenhet och familjens sociala ångest. Genom efterföljande tioårsperiod rörde han sig alltmer mot samhällets utmarker, som i Personkrets 3:1 där skådespelare förvandlade till narkomaner och psykiskt sjuka hasar runt i sex timmar på scen och berättar om marginalens hjälplöshet och samhällets bortträngningsmekanismer. Det finns en humor i pjäsen som gestaltas på lite olika sätt men också en vilja, tolkar jag, att visa hur ett beroende eller en sjukdom inte borde frånta männi­skan hennes okränkbara värde. Varje levande varelse som blivit en belastning i någons excelark föddes en gång oskyldig.

Den hårt kritiserade och omtalade pjäsen 7:3, där namnet hämtats från den paragraf i lagtexten som syftar på långtidsdömda fångar som är benägna att rymma, blev ett otäckt fiasko. Grovt kriminella medverkade på scenen och framförde öppet nazistiska repliker som överensstämde med deras egna övertygelser. Pjäsen och allt runt den – både kritik och respekt fanns mot ansatsen att låta de här våldsbenägna killarna redovisa sin fascistiska ideologi på en teaterscen – eskalerade när Tony Olsson dagen efter sista föreställningen tillsammans med två kumpaner utförde ett bankrån där två poliser dödades. Förutom brottets allvar och de händelser som rullades upp kring planeringen av rånet, och hur teatern utnyttjats i en grandios manipulation, blev skjutningen också en form av slutpunkt för idén att det går att bemöta, kanske till och med bota, kriminalitet med mjuk gemenskap och tolerans. Många av de åsiktsnormer som 68-generationen upphöjt i debatterna om brott och straff ebbade långsamt ut efter Malexandermorden 1999.

Chocken efter skjutningarna gjorde kulturvärlden handlingsförlamad, som om ondskan i ord kan separeras från verkligheten. Det som hade sagts på scenen speglade ju en verklig inställning till hur världen är beskaffad eftersom ”skådespelarna” spelade sig själva. För få verkade inse att åsiktsmegafonens funktion inte bara är att sprida olika uppfattningar utan också handlar om att peppa den som formulerar budskapet.

Att självförtroendet hos de dömda nazisterna skulle kunna växa genom att Sveriges främste regissör erbjöd dem en arena var uppenbarligen en främmande tankefigur för att tas på fullt allvar. Kanske säger den efterföljande handfallenheten både från Kriminalvårdens och teaterns sida något om att i Sverige tenderar vi att vända och vrida på frågor, men mer sällan tar vi fullt moraliskt ansvar. De inblandade hänvisade till olika regelverk men duckade skuldfrågan. Efterspelet visade på en utbredd men inkonsekvent syn på det kulturella fältets makt.

Svensken är ofta misstänksam mot konstens potential att vara esoterisk eller till och med elitistisk, det är bättre om den är varm och lättillgänglig, men samtidigt är vördnaden inför kulturvärldens auktoriteter stor. Nationalklenoderna är antingen oantastliga eller så detroniseras de med tjänstemannamässigt buller och bång; ett mer ambivalent förhållningssätt är olustigt för oss i Sverige. Nu byter man namn på det rum i Höganäs kulturhus som döpts efter konstfotografen Christer Strömholm eftersom han var nazist som ung. Hans åsikter ”stämmer inte med våra värderingar”, som kulturchefen i Höganäs uttrycker saken. Det hade kostat på och varit obekvämt att gå emot och ifrågasätta Lars Noréns bevekelsegrunder. Att radera namnet Christer Strömholm kräver endast att samtidsreflexen är påkopplad.

En viktig sak i sammanhanget är att man via Noréns dagböcker kan gissa sig till att hans förnekelsefaser kring 7:3 också iakttas av honom själv. Han tänker om händelseförloppet men behåller allt inombords: det är både konstnärligt proppmätt och det enda rimliga att han gör sig själv till det betydelsefulla sanningsvittnet. När jag tar fram hans tunga dagböcker med jämna mellanrum, där orden på de smörpapperstunna sidorna samsas med pressade vallmoblad i mörkt lila, tänker jag på att han aldrig skrivit en enda tillkrånglad mening. Den första noteringen sker sommaren 2000 och den sista 2019. Jag blir alldeles kall av hans formuleringar om att han trots alla fasor under 1900-talet tror att vi levt i det sista lyckliga seklet. Eller när han citerar poeten Celan; ”förhandlingsborden pratar av sig blodet.” Han såg redan det som skulle komma, eftersom allt kommer tillbaka i människans hi­storia, och i en annan offentlighet än den svenska hade vi kanske kunnat diskutera det som rörde 7:3 och som kan spåras i Noréns journaler.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Mellan 1963 och 1980 publicerade Lars Noréns dikter och åren innan han avled kom ytterligare några samlingar, som om cirkeln behövde slutas. I det sceniska språket finns en särskild ordning som handlar om tempo. Tydliga tystnader är ofta lika viktiga som ordföljd och hur replikerna faller. Som dramatiker behöver du ekonomisera den information som ges till läsaren eller publiken – motiven som etableras i rummet har en kortare startsträcka att bli verkningsfulla än om du jämför med en roman där
författaren kan uppehålla sig vid en karaktärs inre tankar under flera sidor. Dramats enigma finns ofta i ett alldeles särskilt ”nu” och jag
tror att en av anledningarna till Lars Noréns exakta gehör som dramatiker var att han började som poet.

Hans sista diktsamling heter Stoft och kom 2016 och den innehåller så mycket ljus trots att han skriver om döden. Orden ”en kort lycka som det gör för ont för att tala om” kan man snudda vid när saker tar slut, när livet vänder sig bort, när stunderna är över.

Lars Norén skrev för evigheten och lämnande ingen oberörd och att minnas honom ska vara en handling. Därför är han en del av vår svenska kanon. Hans internationella författarskap säger mycket om Sverige, också på sätt vi först inte tror.