Det är en varm augustidag år 1938. Platsen är den lilla staden Nasielsk drygt fem mil norr om Warszawa. På den omsorgsfullt återskapade och tre minuter långa filmen från den dagen ser man männi­skor på gator och torg. Det är stadens judiska befolkning och alla är de angelägna om att bli filmade. Många av dem som ler och vinkar är barn. En flicka med rödblonda, tjocka flätor finns med på många av de rörliga bilderna, det är som om hon följer efter kameran. Kanske hade hon blivit filmstjärna som vuxen, men i de fångade ögonblicken är hon ett barn. Vuxen ska hon aldrig komma att bli.

Mannen som filmar heter David Kurtz och växte upp i staden, men emigrerade sedan till Amerika med sin familj. Den här sommardagen återvänder han och familjen till Nasielsk. De gör den stora euro­peiska resan, en sådan färd var vanlig bland välbärgade amerikansk-judiska familjer. De har suttit på kafé Unter den Linden i Berlin och druckit öl, fått svindel av Eiffeltornet och nu är de här, i Nasielsk.

Bianca Stigters dokumentärfilm Tre minuter, före Förintelsen handlar om dessa de enda kvarvarande rörliga bilderna av Nasielsks judiska befolkning och deras tillvaro. Drygt ett år senare skulle deras värld vara utraderad. Ett hundra judar från Nasielsk överlever Förintelsen, 2 900 förgås. Efter kriget fanns ingenting kvar, inte ens gravstenarna. Synagogan, där hälften av Nasielsks judar spärrades in ett dygn innan de deporterades, användes som stall under kriget och revs efteråt.

Det är barnbarnet Glenn Kurtz som hittar filmrullarna år 2009. Filmsekvenserna väcker en förlorad och utraderad värld till liv, om än bara i tre minuter. De här människorna har levt, skrattat, kisat mot solen, gjort upp planer, älskat och sörjt. Farfadern David Kurtz är ovan vid filmkameran, kanske är det första gången han använder den. Men, där är de, Nasielsks judiska invånare. Filmen blir beviset för att det inte gick att förgöra dem helt och hållet.

De som arbetar med att rekonstruera filmen gör stillbilder av 150 ansikten, men människorna i den rörliga filmen är många fler. Glenn Kurtz påbörjar ett arbete med att försöka identifiera så många som möjligt av dem som syns. Av det 150 personerna lyckas han namnge elva stycken. Men, även om alla de andra förblir namnlösa, så är de inte längre ansiktslösa. Nasielsks judar har inte helt försvunnit in i mörkret, i filmen har de liv. De har existerat.

Nationalsocialisterna hade för avsikt att utplåna mer än livet – även kulturen, religionen, en hel värld av tankar och erfarenheter skulle förgöras. Jag har kunskap om det, men när jag tar till mig dokumentärfilmen blir ytterligare dimensioner i denna fasansfulla vetskap ohöljda. Det ­utstuderade och målmedvetna utrotandet hade en systematik som skapade och skapar en paralyserande chock. Det är när jag ser filmen och får dessa människors öden berättade för mig, som jag får en djupare för­ståelse för den känsla av total förvirring och kaos som drabbade Förintelsens offer.

Den 3 december år 1939 kommenderas alla Nasielsks judar till stadens torg. Nazisterna har hundar, piskor och järnrör. De skriker och slåss. De klipper av håret på alla och rakar av männens skägg. Häften av judarna tvingas springa i leran till stationen för att deporteras till getton. Den andra hälften låses in i synagogan, i mörker och utan mat och vatten. Dagen efter är det deras tur att jagas genom leran och piskas. Längs vägen står tidigare grannar och skrattar och hånar, inte alla, men de flesta. Även det vänder upp och ned på verkligheten, på det som var känt, det som var tillit och vana. Den mellanmänskliga outtalade överenskommelse vi har med varand­ra tillintetgjordes.

Det går så snabbt att slå sönder en hel tillvaro. Det måste ha varit omöjligt att ta in det som skedde. Det blir kaos inuti och det är kaos runt omkring. Verkligheten byter skepnad totalt. Ingenting av det som finns är längre till. Det är ett fullständigt brott mellan vad som till för en timme sedan var normalt och vad som istället nu är galenskapen, en förvriden värld. Våldet, förnedringen och det snabba förloppet alstrade chock och förvirring. Det kan knappt ha gått att tänka. Tre år senare sänds de från gettona till utrotningsläg­ret Treblinka.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Vissa människor och öden bär man alltid med sig. Flickan med de tjocka flätorna, hennes leende och blicken som fångar betraktaren, är en av dessa människor. Jag glömmer henne aldrig.