Det gäller inte minst inom den vänster över vilken han har utövat ett starkt inflytande alltsedan marxismens kris i slutet av 1970-talet. Sedan en tid tillbaka har Foucault återkommande blivit föremål för attacker från väns­ter, framförallt på grund av hans påstått dubiösa förhållningssätt till nyliberalismen, som han avsiktligt eller oavsiktligt ska ha gett sitt stöd. I Le dernier homme­ et la fin de la révolution. Foucault après Mai 68, av den belgiske respektive australiske sociologen Daniel Zamora och Mitchell Dean, ges ett av de mer genomarbetade argumenten för den tesen.

Zamora och Dean inleder sin bok med att beskriva en händelse som i deras ögon är symbolisk för det skifte i Foucaults utveckling som de menar ledde honom på avvägar. Sommaren 1975, mitt under hippiekulturens sista darrande dagar, åkte Foucault och två amerikanska vänner ut till Death Valley i Kalifornien för att ta LSD. Platsen är densamma där Michelangelo Antonioni spelade in de berömda scenerna i Zabriskie Point. Men istället för Grateful Dead och Pink Floyd lyssnade Foucault och hans vänner på Stockhausen, Richard Strauss och Pierre Boulez. I ett senare brev till Simeon Wade, som hade föreslagit resan, beskrev filosofen upplevelsen som ”en av de viktigaste i [sitt] liv”. Han berättade bland annat om hur de insikter han gjorde under trippen fick honom att bränna utkasten till det andra och tredje bandet av Sexualitetens historia, och istället ägna dessa åt subjektet och de olika ”självtekniker” som har använts för att konstruera detsamma sedan antiken. Enligt Zamora och Dean utgjorde LSD-trippen för Foucault, liksom hans upplevelser på S/M-klubbar i San Francisco, en ”prövning” genom vilken det mänskliga subjektet kan överskrida och därmed förändra sig själv. Detta kopplar de till hans intresse för den nyliberala ideologin som uppstod bara några år senare.

Idag är Foucaults föreläsningar vid Collège de France från 1979 om de tyska och amerikanska nyliberala tänkarna, samlade i bandet Biopolitikens födelse, erkända som ett av de tidigaste och viktigaste kritiska bidragen till forskningen om nyliberalism. Foucaults nyfikna och allt annat än fördömande hållning till ämnet har dock tolkats av vissa inom vänstern som ett bejakande av detsamma. För en 1980-talist som jag själv, som råkade växa upp under den period då det var just tänkare som Foucault, snarare än Marx, som stod på de kritiska humaniora­kursernas litteraturlistor, har det alltid varit ett svårsmält argument. Varför skulle en filosof som har ägnat en så stor del av sin tid åt att analysera de olika sätt på vilka makt utövas i samhället ha något alls gemensamt med en grupp marknadsliberala ekonomer? Frågan visar sig dock vara mer komplex än man kan tro. Enligt Zamora och Dean måste man placera både Foucault och nyliberalismen i det historiska sammanhang i vilket deras vägar möttes för att förstå sambanden.

Foucaults förhållande till vänstern hade vid 1970-talets slut redan länge varit ansträngt. Efter två år som medlem i det franska kommunistpartiet i början av 1950-talet lämnade han det på grund av ledningens ovilja att kritisera Sovjetunionen. Redan i sitt genombrottsverk Orden och tingen (1966) avfärdade han marxismen som en historisk fotnot som blir meningslös när den appliceras utanför sin egen historiska kontext: ”Marxismen är i 1800-talets tankevärld som fisken i vattnet: det vill säga, överallt annars upphör den att andas.” Efter sin tid som lektor i Warszawa utvecklade han enligt sin biograf Didier Eribon till och med ett personligt hat mot kommunismen.

”För Foucault innebar den nyliberala revolutionen inte statens reträtt utan den kristna, pastorala moralens reträtt.”

I motsats till marxismens totaliserande och vetenskapliga anspråk sökte Foucault efter nya vägar till individuell emancipation. Istället för den eviga väntan på Revolutionen strävade han efter olika sätt för individer att genomföra ”molekulära revolutioner” på mikronivå. Även om han i början av 1970-talet kunde inkorporera marxistiska koncept i sina arbeten, och i Övervakning och straff (1975) till och med gjorde en historiematerialistisk analys av straffens och fängelsevårdens moderna utveckling, var hans hållning till den politiska vänstern genomgående skeptisk. Detta avfärdande av vänsterns strävan efter stora, genomgripande samhällsförändringar gjorde honom mottaglig för den nyliberala skolans budskap.

Det som skilde nyliberalerna från de klassiska liberalerna var enligt Foucault deras syn på det ekonomiska subjektet som något formbart. Istället för att fokusera på individerna lade de tonvikten på dessas miljö; styrandet av människorna skulle inte ske genom att kuva dem under en byråkratisk auktoritet, utan indirekt genom att miljön i vilken de existerar förändras. Ett exempel på detta är Milton Friedmans tankar om ”negativ skatt”, en idé som numera går under namnet universell basinkomst och som Foucault visade stor entusiasm för. För honom utgjorde detta ett mycket mindre auktoritärt och byråkratiskt sätt att hålla arbetslösa vid liv, detta utan att tvinga in dem i arbete eller vidareutbildning som under den fulla sysselsättningens dagar. Tanken på en stor grupp ”naturligt arbetslösa” som kan leva på statliga bidrag utan krav på motprestation var för honom mer önskvärd än en fullt sysselsatt befolkning som ständigt förväntades anpassa sig efter olika arbetsgivares och byråkraters anställningsbarhetskriterier.

Men samtidigt som nyliberalerna flyttade fokus från individen till miljön, var de enligt Foucault paradoxalt nog också de första att omvärdera Homo economicus som subjekt. Ekonomen Gary Becker, som Foucault uttryckligen uppskattade, och dennes begrepp ”humankapital”, innebar att arbetaren för första gången kom att uppfattas som ett aktivt ekonomiskt subjekt och inte bara som ett passivt objekt för nationalekonomerna. För Foucault innebar detta att subjektet gavs långt större frihet att utvecklas och återuppfinna sig än i de paternalistiska styrningsmodeller som såväl högern som vänstern dittills hade erbjudit.

Detta förde honom nära den grupp som i Frankrike kallades den ”andra vänstern”, som på 1970-talet hade uppstått i svallvågorna av 68-rörelsen runt den socialistiske politikern Michel Rocard och sociologen Pierre Rosanvallon. Denna vänster kritiserade det man kallade den ”statliga vänstern” för dess förmyndaraktiga tonvikt på socialstaten. Istället förespråkade man modeller baserade på självförvaltning och civilsamhället, i vilka individen skulle ha större kontroll över sitt eget liv. Zamora och Dean menar att man av detta skäl inte kan hävda att Foucault ”förfördes” av nyliberalismen; vad som hände var att han tillsammans med flera andra tänkare inom den andra vänstern snarare tog över delar av dess tankegods i ett försök att omdefiniera vänsterns mål. Detta ledde till att Foucault motsatte sig alliansen mellan Socialistpartiet och Kommunistpartiet under François Mitterrands ledarskap, en politiker som han ska ha ”hatat”. Istället intresserade han sig för den liberale presidenten Valéry Giscard d’Estaing (som för övrigt var medlem i den nyliberala organisationen Mont Pèlerin Society) och dennes försök att liberalisera det franska samhället. Giscards civilrättsliga reformer ifråga om aborträtten, skilsmässa, otrohet, ekonomiska migranters och fängelseinterners rättigheter tycktes bekräfta hans instinkt.

Det som föranledde Foucault att fördöma ”allt som denna socialistiska tradition har gett upphov till genom historien”, är att den enligt honom inte hade utarbetat någon egen ”governmentalitet”, ett foucaul­dianskt begrepp som på svenska ibland översätts som ”regerandekomplex”. Överallt där socialismen omsatts i praktiken har den enligt honom etablerat samma maktförhållande mellan styrande och styrda som alla västerländska samhällen har präglats av sedan kristendomens födelse. För Foucault utgör nyliberalismen det första reella alternativet till denna ”pastorala” modell. Istället för att disciplinera subjekten och tvinga dem att åtlyda en serie moraliska levnadsregler och normer, är den nyliberala styrningslogiken ”tolerant” och ”antinormativ”. Den frågar inte vem du är eller vad du gör så länge du uppfyller din roll som marknadsaktör.

Istället för att producera de subjekt som Foucault så länge hade studerat – den kriminelle, den galne, och så vidare – ger den nyliberala modellen enligt honom subjektet utrymme att utforska sig självt (och därmed även att avskaffa sig självt). I detta budskap såg han ett löfte om större frihet och autonomi för alla, inte minst för de minoritetsgupper som blivit förtryckta och marginaliserade i det traditionella västerländska samhällets paternalistiska kultur – inklusive homosexuella som han själv. Foucault gick så långt att han efter Giscards valseger 1974 hävdade att det västerländska samhället för förs­ta gången sedan övergången från antiken till kristendomen stod inför ett etiskt skifte. För honom innebar den nyliberala revolutionen inte statens reträtt utan den kristna, pastorala moralens reträtt. På så sätt ligger hans intresse för nyliberalismen i linje med hans övriga arbeten – om galenskap, bestraffning, sexualitet – som alla förenades av ett intresse för det mänskliga subjektet och ett amoraliskt förkastande av dess villkor. I förlängningen hoppades han att idén om männi­skan själv, med den berömda slutformuleringen i Orden och tingen, skulle utplånas likt ett ansikte i sanden som suddas ut av vågorna.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Zamora och Deans bok är övertygande på nästan varje punkt. Ett sista kapitel som försöker reda ut vilket inflytande Foucault har haft på vår tids samhälle är det klart svagaste. Svaret är givetvis: enormt. Men samtidigt är det vanskligt att dra direkta linjer från en filosofs intervjuer och föreläsningar till samtida dagspolitiska fenomen, vare sig det handlar om identitetspolitik, avregleringar av arbetsmarknaden eller sexualpolitiska reformer. Författarna går i en onödig fälla när de slår fast att Foucaults arbeten skulle ha lagt den intellektuella grunden för den tredje vägens (nyliberala) socialdemokrati, för att bara ett par sidor senare nyktert klargöra att de inte anser att han var nyliberal eller att hans verk bär på nyliberalismens frön. Men bortsett från det är det lätt att instämma i Zamoras och Deans diagnos av vår epoks ideologiska läge, som de menar präglas av ett nyliberalt religionskrig: politiken har i västvärlden utvecklats till ett konfessionellt inbördeskrig mellan en liberal och en socialdemokratisk form av nyliberalism, alltmedan denna ”vilda” nyliberalism hela tiden tar sig nya och alltmer inkoherenta uttryck.

Foucaults roll i den konservativa vändningen i det franska intellektuella landskapet har länge underskattats, inte minst av denne recensent. Det är sällan man läser en bok som helt får en att omvärdera sin syn på ett ämne. Detta är dock en sådan bok. Författarnas tes får ett närmast komiskt starkt understöd när de på sista sidan citerar en rapport om franska intellektuella skriven av CIA 1985, där den franska ”nya högerns” framgångar hävdas bero på Michel Foucaults påminnelse om de ”’blodiga’ konsekvenser som upplysningstidens rationalistiska socialteori och 1700-talets revolutioner” förde med sig.

Frågan är vad detta kommer att innebära för Foucaults fortsatta inflytande i en tid när de nyliberala recepten ifrågasätts av allt fler, inklusive USA:s president. På det anekdotiska kontot kan jag föra upp en graf jag nyligen såg som påstods visa att antalet akademiska citeringar av Foucault har minskat stadigt sedan de nådde en kulmen 2015. Med tanke på att filosofen nyligen har hamnat i blåsväder efter att en man i fransk radio har anklagat honom för att ha förgripit sig sexuellt på tunisiska pojkar under sin vistelse där på 1960-talet, bör man heller inte förvånas om han snart blir ”cancelled” av inkvisitionsvänsterns domstolar. Alla stjärnor faller till slut. Samtidigt är det ett faktum att den förhatlige Marx har gjort comeback under det senaste årtiondet. Kanske var Foucault lika profetisk när han 1983, mitt under det nyliberala triumftåget, sade: ”Det är säkert att Marx, även om man medger att Marx nu kommer att försvinna, en dag kommer att återuppstå.”