Protester vid svenska lärosäten har under det senaste året främst handlat om kriget mellan Israel och Hamas samt miljöfrågor. De har vanligtvis beskrivits som ”studentprotester” som har genomförts inom lagens råmärken eller i vart fall inom ramarna för det som kallas civil olydnad. Protesterna har dessutom beskrivits som ett hälsotecken för demokratin och den akademiska friheten – men en hel del av det som utspelat sig vid universitet och högskolor stämmer inte med den bilden.

Etiketten ”studentprotester” har en begränsad tillämplighet. Syftet med flera aktioner har varit att skrämma och tysta meningsmotståndare. För sådana aktioner är stödet bland studenter svagt. Däremot är det inte så få universitetsanställda aktivister som gjort gemensam sak med maskerade och auktoritärt tänkande aktörer. Vissa kolleger tycks ha tröttnat på demokratin.

*

Först en kort sammanfattning av den offentliga debatten om protesterna det senaste året.

”Studenternas” tältprotester mot kriget i Gaza har fått särskild uppmärksamhet. Det har skrivits mängder av brev till universitetsledningar, och debattartiklar, som uttrycker stöd för aktionerna.Vid Uppsala universitet skrev exempelvis drygt 200 forskare i maj under en sådan text till universitetsledningen. Likaså 200 anställda vid Göteborgs universitet. Mest omfattande har protesterna varit vid Lunds universitet. Det har ställts krav på att avsluta alla samarbeten mellan svenska universitet och Israel och att tältprotesterna ska skyddas. Elina Phanke skrev i Aftonbladet att Ulf Kristersson är auktoritär, men vid universiteten ”föds i detta nu nya idéer om vad som är samhälleligt möjligt.”

Phanke lät sig sannolikt inspireras av ett inlägg i Sydsvenskan i maj där inte mindre än femtio forskare från Lund visade sitt stöd för dem som saboterade Studentafton i april då statsminister Ulf Kristersson skulle tala. ”Studenternas aktivism, mobilisering och motstånd visar en hoppfull strävan mot en mer djupgående form av demokrati.” De som kritiserat demonstranterna för sabotaget av mötet driver utvecklingen ”mot fascism”, var akademikernas budskap.

Professor Mattias Gardell och professor Irene Molina – som båda är verksamma vid Uppsala universitet, skrev i Aftonbladet att studenternas krav på att bryta samarbeten med Israel är ”självklart” och protesterna bedrivs av ”engagerade och kritiskt tänkande samhällsmedborgare”. Det finns fler inlägg av det slaget. Men skrapar man på ytan så ser det annorlunda ut.

*

Det är ingen liten del av protesterna som gått långt utanför ramarna både för demokratin och för det som kallas civil olydnad. Stöket som uppstod både vid statsminister Ulf Kristerssons möte på Pustervik i Göteborg i november 2023 och vid Studentafton i Lund syftade till att stoppa en demokratisk dialog. Budskapet var tydligt. Den som ogillar temat för en samtalsafton – i detta fall om miljökrisen och Gazakriget – har rätt att förstöra dialogen. Det är vad som avses och försvaras i debattinlägget som propagerar för ”en mer djupgående form av demokrati.”

Med det synsättet var det djupgående demokrati som praktiserades när Sydsvenskans journalist Inas Hamdan i maj försökte intervjua demonstranter i tältlägret i Lundagård men avbröts av tältlägervakter. Hamdan beskrev händelseförloppet som att: ”[f]ler och fler personer börjar samlas runt mig och intervjupersonerna. En av dem är maskerad.” Undertecknad råkade själv ut för något liknande när jag tog foton vid tältlägret i Lundagård.

Men Inas Hamdan lät sig inte avskräckas. I juni rapporterade hon om hur propalestinska demonstranter i Malmö förespråkande eldupphör på svenska, men uppmanade till stöd för terror och fortsatt krig på arabiska. Som en följd av detta hade hon under två dagar aktivister utanför sin bostad som ”skanderade hotfulla ramsor” riktade direkt mot reportern Inas Hamdan.

Mer djupgående demokrati med andra ord.

Det finns tyvärr fler exempel som visar hur demonstranter och aktivister använder metoder som inte bara syftat till att tysta meningsmotståndare, utan som är även varit kriminella. I maj bröt sig pro-palestinska, maskerade personer in i AF-borgen i Lund och stoppade ett möte som hölls med Lunds kommuns arbetsutskott och studentrepresentanter. Aktionen tycktes påtagligt kalkerad på högerextremisternas stormning mot Kapitolium 2021 i USA. Men i Lundaformat.

Liknande ”demonstrationer” har genomförts vid flera universitet. Byggnader har ockuperats och ett flertal examensceremonier har saboterats.

Vid ett tillfälle i Lund faktiskt, i juni försökte dekanen vid Lunds universitet Santino Sanimir Resic ingripa mot en sådan händelse. Han konfronterades då av demonstranterna som hånade honom och skrek slagord. ”Jag berättade för dem att halva min släkt gick under i kriget i Bosnien. Jag har exakt samma erfarenhet som de. Då skrattade de åt mig. Sen tappade jag det och för det skäms jag.” Efter händelsen tvingades Resic bära överfallslarm.

Därefter inleddes en utredning – om Resics agerande. Det är glädjande nu att Resics nu har friats från anklagelser om trakasserier. Men varför skulle han utredas överhuvudtaget?

Utöver det har demonstrationer vid universitet och högskolor följts av omfattande vandalism. Slagord där det anges vem som är mördare, vem som har blod på sina händer osv, har målats på byggnader. Bara i Uppsala har skadegörelsen kostat miljoner. Återigen handlar det om att hota och tysta, något som rimmar illa med den mer fredliga företeelsen civil olydnad. Att i skydd av mörker eller iklädd en mask sabotera, vandalisera och bedriva antisemitiska hatkampanjer är något helt annat.

Vad gäller judefientlighet så handlar det inte bara om ”från hav till hav”-paroller i tältlägren. Under våren ledde en hatkampanj mot en israelisk forskare som skulle gästföreläsa vid Södertörns universitet till att evenemanget ställdes in. Statsvetaren Anders Persson, lektor i statsvetenskap vid Linnéuniversitetet med inriktning på Israel och Palestina, fick i maj sitt arbetsrum utsatt för omfattande vandalism som kombinerades med antisemitiska budskap.

Är det då studenter som gör detta? Jag har själv fått kritik för att ha beskrivit tältlägren som en studentprotest. Men jag har, på plats i Uppsala och Lund, kunnat konstatera att studenter har deltagit. Emellertid är det är svårt att säga något mer exakt om i vilken omfattning. När demonstrationerna i Lundagård skulle avbrytas i maj greps och åtalades ett flertal personer för att de vägrat lyda polisen. Sydsvenskan undersökte deras bakgrund och fann att ”att fyra av de nio som åtalas är inte studenter vid Universitetet och har heller aldrig studerat där. Flera av de åtalade personerna är medborgare i andra europeiska länder.”

*

Hundratals anställda vid universitet och högskolor har stöttat och legitimerat protesterna genom debattartiklar i grupp, i vilka också framförts osakliga anklagelser om fascism och polisvåld. Och ett av uppropen har också förespråkat sabotage – men det kallades då ”en fördjupad form av demokrati”.  Universitetsanställda försöker ge sig själva legitimitet genom att hävda att de stöttar studenterna. Här finns det en hel säga om metoderna. Exempelvis användandet av tjänstetitlar. Vad undertecknarna inte skyltar med är sitt politiska engagemang i frågorna som tas upp.

När exempelvis Mattias Gardell intervjuas, eller skriver under en debattartikel, så är det som ”professor i jämförande religionsvetenskap, Uppsala universitet”. Vad som utelämnas är att han varit djupt engagerad i den kontroversiella ”Ship to Gaza”-rörelsen, liksom att han är aktiv i ”Academics for Palestine Uppsala”.

Än mer problematiskt blir det när forskare – som forskare – går så långt som till att uppmuntra sabotage av demokratiska samtal, eller att hävda att Kristersson och de som försvarar rätten till öppna samtalskvällar verkar för fascism. I nämnda upprop i Lund hittar man exempelvis Andreas Malm. Han är lektor i humanekologi vid Lunds universitet och har skrivit boken How to blow up a pipeline som försvarar sabotage om syftet är att rädda miljön. Utöver det har Malm öppet, redogjort för sitt stöd för terroristorganisationerna Hizbollah och Hamas.

Det finns fler exempel på hur forskarrollen missbrukas. I september 2023 initierade Anna Lundberg, Lundaprofessor i rättssociologi ett upprop som krävde att universitetets rektor skulle protestera mot regeringens eventuella planer på att införa något slags anmälningsplikt av ”papperslösa” i den offentliga sektorn. Fyrahundra anställda vid Lunds universitet skrev på.

Historikern Bonnie Clementsson vid samma universitet kritiserade tilltaget för att underminera förtroendet för universitetet eftersom forskare utnyttjade sin yrkestitel för att föra fram politiska åsikter. Det hjälpte inte. På våren 2024 skrev professorn i rättssociologi under gruppartikeln mot Kristersson som förordade ”djupgående form av demokrati.” Två månader senare, i juni, skrev samma professor på ett upprop tillsammans med 245 kolleger som krävde att rektor vid Lunds universitet skulle ta ansvar för påstått övervåld från polisen när tältprotesterna i Lundagård bröts upp.

Sydsvenskan följde upp anklagelsen och hittade inga studenter som påstods ha ”allvarligt skadats”. En anmälan om övervåld ledde till en utredning som inte heller visade att polisen gjort fel. Sydsvenskan kontaktade tre av professorerna som skrivit under uppropet för att ställa frågor om vad som hänt med de skadade och varför rektor för universitets skulle ställas till svars för polisens agerande. Samtliga, professorn i rättssociologi inkluderad, vägrade att svara.

*

Hur ska allt detta tolkas – att så många anställda vid universiteten missbrukar den akademiska friheten så att de ställer sig bakom sabotage av demokratiska dialoger? Är det desperationen över miljöförstöring och krig?

En bidragande orsak tycks vara att många tröttnat på demokrati. Är den inte kul längre? Det kanske inte känns så när det nu dyker upp många aktörer i politiken som tycker helt annorlunda än dem själva. Enligt vedertagna demokratimått så mår den svenska demokratin mycket bra. Trots det ser vi tecken på vad som kan beskrivas som ett slags demokratitrötthet.

Här vill jag hänvisa till ett flertal undersökningar som jag och forskarkollegan Thomas Persson publicerat i SOM-institutets årsböcker de senaste tre åren. Den politiska toleransen är i Sverige ganska svag. Många vill inte ställa upp på att de som starkt ogillas får makt – även när dessa är demokratiska partier. Stödet för yttrandefrihet är stark, men alltför få vågar tala öppet om politiska frågor som de anser vara viktiga.

Undergångsrädslan då? Pandemi och miljöhot är i topp på listan över vad medborgarna anser kan motivera att demokratin sätts ur spel. Samtidigt är det många som anser att även en finanskris eller brister i jämställdhetspolitiken kan utgöra tillräckliga skäl.

De demokratitrötta avslöjar sig när de så lätt vill bana väg för auktoritära. Visst kan några ageranden ursäktas av desperationen inför utvecklingen i världen. Men de övertramp som har beskrivit här tyder på att kriserna har blivit slagträn för mer än omsorg om miljön och sorg över de som faller offer i krig.

Möjligen handlar detta om ett missnöje över att vi i Sverige haft ett regeringsskifte från vänster till höger. Är det vad som motiverat de aktivistiska akademikernas slappt framförda påståenden om övervåld och fascism? I så fall är det inte så stor skillnad jämfört med hur högerextremister agerar och tänker.