Några dagar före valet till den tyska förbundsdagen, i mitten av september, tågade två dussin författare till Angela Merkels väldiga kansli i Berlin, mitt emot centralstationen. Med sig bar de lika många lådor, innehållande ett protestbrev och nästan 70 000 namnteckningar: ”Ärade fru förbundskansler”, började brevet, för att sedan konstatera: ”Vi upplever ett historiskt angrepp på vår demokratiska rättsstat, nämligen att principen för oskuldspresumtion omvänds till en generell misstanke mot miljoner människor.” Det lilla protesttåget ledsagades av ett stort uppbåd av journalister som fick vara med när en vänlig polisman erbjöd sig att ta emot kartongerna. Till slut hamnade namnteckningarna dock i regeringens pressbyrå, där de mottogs med löftet att paketen skulle vidarebefordras till ”experterna”. Författarinnan Nora Bossong anmärkte då bittert att det tydligen är lätt att mobilisera tusentals människor för att protestera mot en ny centralstation – hon syftade på de våldsamma protesterna i Stuttgart – men inte för att försvara den grundläggande rätten till personlig integritet. Och så var demonstrationen slut.

När nyheten att den amerikanska underrättelsetjänsten bevakade största delen av den internationella datatrafiken i somras nådde offentligheten var bestörtningen i Tyskland större än i något annat europeiskt land: inte bara för att övervakningen överhuvudtaget ägde rum, utan framför allt för att det blev uppenbart att Förenta staterna betraktar Tyskland med en uppmärksamhet som annars bara gäller länder där det förmodas mer eller mindre fientlig verksamhet i större skala: Afghanistan, Irak, Egypten, Kina och Indien. Under veckor präglades reaktionerna i tyska medier av en väldig besvikelse. Man hade velat tro på Amerika som Tysklands bästa vän, och så blev man behandlad som ett gäng potentiella terrorister. Vanmäktigt stod man inför en överlägsen allierad som uppenbarligen aldrig hade litat på gemenskapen.

Och så började förklaringarna: Är Tyskland inte det mäktigaste landet i Europa, hade inte en stor del av förberedelserna av 11 september- attackerna utförts ifrån Hamburg, och hade inte flera islamistiska grupper funnit fast mark just i Tyskland? Bit för bit kom då en annan nyhet fram, som man i och för sig vetat om, men som det inte talats om: Fram till två-plus-fyra-kontraktet från september 1990 ägde Tyskland enbart begränsad suveränitet. Till följd därav kunde den amerikanska underrättelsetjänsten röra sig tämligen fritt i Tyskland, och även efter att landet släppts till full självständighet garanterade ett icke-offentligt regelverk mellan Förenta staterna och Förbundsrepubliken att aktiviteterna kunde fortsätta – hela den hemliga infrastrukturen fanns ju kvar, och varför inte utnyttja den vidare? Och det gick inte, trots många påtryckningar framförallt från de stora tyska tidningarna, att få fram ett enda klart ställningstagande från en framstående politiker till höger om den radikala vänstern (Die Linke). Att saken borde ”utredas” var det mesta man kom fram till.

Avslöjandena blev inte enklare att handskas med för att de berörde två olika sfärer, där bara den ena är av utrikespolitisk karaktär. När den amerikanska underrättelsetjänsten – eller den brittiska för den delen – övervakar till exempel mejltrafiken i Tyskland, brytsen främmande stats suveränitet. Så länge den sortens angrepp följde den traditionella spionverksamhetens regler, behandlades avslöjade spioner diskret, och det fanns politiska rutiner för att ta itu med problemet: Alla stater gjorde ju samma sak, och så brukade spionen, efter en respektabel tid i fängelse, skickas tillbaka till hemlandet, ledsagad av sedvanliga diplomatiska protester och tillfälliga hot. Denna möjlighet finns inte mer, när spionen inte ens måste lämna sitt hemmakontor för att bedriva en verksamhet som är många gånger effektivare än det gamla spionaget: All information är ju tillgänglig genom internationella nätknutar eller amerikanska värddatorer.

Och ännu värre: överlägsenheten, som Förenta staterna än så länge äger genom att ensamt förfoga över den mest effektiva digitala avlyssningstekniken – med hjälp av amerikanska företag som Google, Apple och Facebook – är så stor att ingen annan stat har något att sätta någonting emot. Barack Obama kunde därför helt öppet förklara den amerikanska verksamheten som Förenta staternas självklara rättighet: ”Jag garanterar er”, sade han i en intervju med tidningen Washington Post i början av juli, ”att det finns folk i de europeiska huvudstäderna, som intresserar sig, om inte för vad jag haft till frukost, så åtminstone för vad jag skulle ha för samtalsunderlag ifall jag skulle träffa någon av deras ledare.” Ingen av dessa europeiska ledare skulle tala så öppet om saken – men denna öppenhet är inget tecken på ärlighet utan för Förenta staternas absoluta suveränitet på detta område: Barack Obama behandlar här världen som ett inrikespolitiskt problem.

I juli, när den offentliga diskussionen om avlyssningen pågick som mest intensivt, höll Angela Merkel en presskonferens, där hon befordrade alla krav på information till ett stort retoriskt tomrum. Tyskland hade skickat en katalog med frågor till Förenta staterna, amerikanerna hade lovat att ”undersöka” det de själva gjort och sades behöva tid. ”Jag väntar hellre på det”, förklarade kanslern, som om det funnes någonting att vinna på det. Och som om det vore möjligt för en regeringschef att svara på ett angrepp mot statens suveränitet genom att tillfälligt förvandla sig till privatperson. Utflykten orsakade viss förvåning i medierna, igen, medan folket inte brydde sig om det: I valkampen som ledde till att Angela Merkel fick en tredje period vid makten spelade avlyssningen av nätet eller frågan om Tysklands självständighet ingen roll. Tydligen gjorde kanslern rätt när hon låtsades vara privatperson i stället för att göra ett politiskt ställningstagande. De allra flesta tyskar tyckte likadant: att avlyssningen inte hade någonting med dem att göra. Eller om den gjorde det, trots allt, så på ett alldeles opolitiskt sätt. Varför skulle den amerikanska underrättelsetjänsten vara farligare än Google?

Den andra sfären, som förutom utrikespolitiken berörs av avlyssningen, är den enskilda människans integritet. Men vad händer när denna enskilda människa inte störs av att integriteten inte finns? ”Det saknas ett medvetande hos folket, att avlyssningen är real”, påstår visserligen författarinnan Juli Zeh, ”men det är som om en spion ständigt tittade in i deras vardagsrum.” Frågan verkar dock inte vara om spionen finns där, utan om den stör. Och det gör den tydligen inte, i alla fall inte för de flesta, och egentligen är övervakaren ingen riktig spion heller. Ty en spion är ute för att ta reda på vissa saker. Han går i ett bestämt ärende. Medan nätspionen är som en övervakningskamera, framför vilken människor spatserar in i och ut ur bildrummet. Kameran själv leds inte av en misstanke, även om tekniken bakom reagerar på förut bestämda kännetecken. Tekniken försöker att ordna kännetecken till mönster. Och dessa mönster liknar, av given anledning, prognoserna som är kända från marknadsundersökningar och trendforskning – bara att de den här gången har ett politiskt innehåll.

All underrättelseverksamhet är av betydligt större omfång än vad den även i värsta fall kan uppdaga. Det skeva förhållandet ligger i övervakningens natur: den skall ju inte bara täcka fientliga gärningar av de mest olika slag och i de mest olika dimensioner. Den skall också förutse angrepp av de mest diverse slag. I denna mening har varje stat, även den mest demokratiska, ett intresse av att ha tillgång till den mest effektiva apparaten för övervakningen av sina egna och till och med andra staters medborgare. Skillnaderna övervakningsapparaterna emellan beror därför mest på vad de olika staterna har råd med. Man förstår medborgarnas intresse av ett obevakat liv, och det hjälper inte när den tyske inrikesministern försäkrar för folket att dess privata sfär ligger utanför den hemliga verksamhetens mål – det betyder ju också att vilken vetskap som helst ligger innanför dess räckhåll. Men staten ser det annorlunda. Behovet av säkerhet är så fundamentalt att det överflyglar alla möjliga utmaningar. Ty detta behov av säkerhet faller tillsammans med våldsmonopolet självt.

Ofta har nu, bland annat av den kände östtyske teologen Friedrich Schorlemmer, den elektroniska övervakningen jämförts med Stasi, underrättelsetjänsten i DDR. Skillnaderna är dock stora, inte bara för att Stasi grundade sig på att så mycket som 10 procent av befolkningen spionerade på de resterade 90 procenten. Med dagens mått förefaller denna gärning som grandiost ineffektiv. Dessutom: Om man nu insisterar på att kalla denna typ av övervakning en form av ”spionage”, så finns det ännu en stor skillnad mellan gammaldags aktiviteter av detta slag och den moderna typen: föremålet för övervakningen har ofta själv bjudit in övervakaren. Det har räknats ut att varje tysk medborgare, genom ett använda sin mobiltelefon eller sin dator, genom att köpa en bussbiljett eller handla med ett kreditkort, lämnar mer än 500 elektroniska spår om dagen. Och bara en liten del av dessa spår lämnas ovetande.

Helt frivilligt går människor med på att ett företag som Apple får tillgång till privata adressförteckningar, frivilligt bygger de upp en användarprofil hos Facebook eller Linkedin, och frivilligt använder de sig för sina personliga meddelanden av ett digitalt nät som stora privata koncerner som Vodafone eller Telekom ställer till förfogande. Och när de vill dölja sina gärningar, till exempel genom att använda sig av anonymitetstjänsten Tor, vet de att försöket att undgå övervakning drar åt sig precis den uppmärksamhet som de vill slippa. Avstånden mellan självutlämning och kontroll blir korta – så korta att underrättelsetjänsternas aktiviteter till sist verkar vara blott en objektivering av alla uppgifter om en själv, som användaren helt frivilligt lämnar på nätet. Läget blir inte mindre komplicerat av att nätet alltid tenderar mot monopol: om en sökmaskin är bättre än alla andra, så går alla användare dit.

”Vi upplever ett historiskt angrepp på vår rättsstat”, hade Juli Zeh förklarat, och de dubbla personalpronomina i denna mening är ett problem. De kunde med visst fog användas, så länge det såg som om Tyskland mer eller mindre enbart var föremål för gärningar som bedrevs av utländska underrättelsetjänster. Men det förblev inte så. Först avslöjades att Tyskland aktivt bidrar till framför allt de amerikanska verksamheterna över hela världen. Sedan kom det fram att den tyska underrättelsetjänsten bedrev en likadan verksamhet för egen räkning, om än i mindre skala. Och vem vill på allvar tala om ett sådant ”vi” eller om ”vår rättsstat”, när inte bara andra, mäktigare stater utan också den egna behandlar sina medborgare som potentiella fiender? Denna ”vår rättsstat” uppfattar sig tydligen självt som den enda suveränen, bortom och utan sina medborgare, som i gengäld betraktas med stor misstänksamhet. När den tyske inrikesministern Hans-Peter Friedrich i juli, när han försökte rättfärdiga avlyssningen, helt enkelt uppfann begreppet ”en grundläggande superrätt” för att beskriva säkerheten, talade han just om denna suveränitet.

Märkligt nog verkar de människor som, också i politisk hänsyn, ställt den digitala tekniken i mitten av sina liv, nästan inte vara i stånd att ta itu med faktumet att nätet används av stater för att kontrollera varandra samt den tillhörande befolkningen. Piratpartiet hade ju genomgått en förvånansvärt stor politisk karriär i Tyskland även efter att det svenska moderpartiet hade gått mot självupp– lösning. Denna succé berodde till en stor del på en politisk idealism som bildats kring nätet: Där skulle, bortom statens räckvidd, den sanna demokratin skapas, eftersom var och en kunde skapa sig sin egen offentlighet och all information skulle vara offentlig. Idealismen förknippades med förakt för de gamla medierna, framförallt papperstidningarna, som tycktes vara inte bara anakronistiska, utan också styrda av dolda intressen. Men den digitala infrastrukturen äger uppenbarligen två sidor, och tekniken, som tycktes lova den perfekta demokratin visade sig kunna användas för den totala kontrollen.

Så kom det sig att tyska Piratpartiet förblev näst intill stumt efter Edward Snowdens avslöjanden. Och när de ändå fick säga någonting, under valkampen, krävde de att ”brevhemligheten” skulle gälla också för mejltrafiken – som om man helt enkelt kunde tillämpa helt anakronistiska, pappersbundna rutiner på den avancerade digitala tekniken. Under åratal hade de gått och krävt nättillgång för alla, radikal transparens inom politiken, med hjälp av datatekniken, och möjligheten att tillverka digitala kopior för privata ändamål. När de fick inse att alla deras krav redan var infriade, inte minst kravet på transparens – dock inte för allmänheten, utan för staten –, så förstummades de. Före skandalen kring den totala nätbevakningen av amerikanska och andra underrättelsetjänster hade många räknat med att Piratpartiet skulle klara femprocentsgränsen och bli invalt i förbundsdagen. Till slut fick de 2,9 procent av rösterna, och förmodligen spelade partiets hjälplöshet inför bevakningen av nätet en betydande roll för dess undergång.

Orsakerna är dock flera, och somliga är allmänna. Ty till Piratpartiets problem hör inte minst, att det ännu inte finns en politisk offentlighet inom nätet som kunde fungera på nationell nivå – och som kunde konkurrera med den politiska offentligheten så som den representeras i papperstidningarna, i radion och i televisionen. Visserligen finns det ändlöst många bloggar och allehanda hemsidor med politiskt innehåll, men i bästa fall speglar de en offentlighet som hör hemma någon annanstans – framför allt bloggarna användningar i stor utsträckning tidningarna som mall och motpart för sina inlägg. Tydligen förutsätter en politisk offentlighet en hög grad inte bara av intellektuell organisation, utan också av centralisering. Nätet däremot bestäms av en oändlig, icke-graderad och icke-fokuserad mångfald. Den tillåter tillfälliga koncentrationer av offentlig energi – i form av till exempel en flashmob eller en shitstorm. Men vad gäller politiken som sådan tycks nätet sakna förmåga att fungera som verkligt forum för allmänheten i hela dess bredd.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Bland alla länder som blivit föremål för den digitala övervakningen – och det handlar faktiskt om alla länder, utanundantag – verkar Tyskland ha utvecklat den mest intensiva debatten om underrättelsetjänsternas verksamhet inom nätet. Det finns inte någon stor tidning, och till och med: inte någon halvvägs seriös tv-kanal, som inte utförligt behandlat affären och som inte uttryckligen behandlat den som ett problem både för den personliga integriteten och för demokratin. I Sverige, till exempel, har man på sistone ibland tittat nästan beundrande på diskussionen så som den tycktes äga rum hos grannen i söder. Man får dock inte bedra sig: Än så länge har Tyskland, framför allt i form av de seriösa tidningarna, en någorlunda fungerande politisk offentlighet. Att hoten formuleras, att dess härkomst och dess tekniker analyseras, att det finns en offentlig upplysning kring affären, är huvudsakligen deras förtjänst. Men det betyder inte att större delen av folket över huvud taget skulle uppfatta övervakningen som ett hot, varken emot deras liv eller emot deras rättigheter. Och statens suveränitet räknas tydligen inte till deras viktigare ärenden.

Angela Merkel må leka privatperson och föredra att vänta. Politiker och regeringschef är hon ändå. När Förenta staternas regering efter veckor svarade på den tyska begäran om en ”utredning”, så ljöd meddelandet att de amerikanska underrättelsetjänsterna aldrig hade brutit mot tyska lagar på tysk mark, och att de dessutom inte alls hade avlyssnat miljontals samtal emellan tyska medborgare. Genast påpekade medierna att problemet inte blir mindre när man bryter mot tyska lagar på en annan stats mark eller om man bara avlyssnar flera hundratusentals samtal. Utmaningen av den tyska suveräniteten står alltså kvar. Och så förklarade Angela Merkel i mitten av augusti, i en intervju med Frankfurter Allgemeine Zeitung: ”Det blir allt svårare att säkra den tyska nivån i dataskyddet, om data i tilltagande mått transporteras av utländska leverantörer och med hjälp av icke-europeisk soft- och hardware […] Därför måste vi européer gemensamt arbeta med att övervinna vårt beroende av Amerika och Kina och själva erbjuda en stark teknologi.”

Hon menar alltså inte att de europeiska länderna med Tyskland i spetsen ska avstå från möjligheten till allmän övervakning, utan hon beklagar att denna möjlighet inte står till Europas exklusiva förfogande. Hon vill själv kunna göra vad som idag enbart går med stöd och under kontroll av Förenta staterna. ”Vi uppmanar Er att berätta hela sanningen om övervakningen av människorna i landet”, hade Juli Zeh skrivit i författarnas öppna brev till Angela Merkel. ”Och vi vill veta vad Förbundsrepublikens regering vill göra emot den… Fru förbundskansler, hur ser Er strategi ut?” Juli Zeh fick ett svar. Även om hon inte vill höra det.

Thomas Steinfeld är kulturchef i Süddeutsche Zeitung.