Då heter det att nog var den turkiska republiken inte något mönstersamhälle vad gäller öppenhet, demokrati och tolerans, men man ska ändå ha i betänkande att den upplysta elit av revolutionärer som grundade den nya staten, lyfte folket ur medeltidsmörker, religiösa fördomar, kvinnoförtryck och ett teokratiskt envälde.

Segrarna skrev historien, och i den historieskrivningen betonades den moderna statsbildningens brott med det efterblivna imperiet – de avgörande skillnaderna mellan det orientaliska sultanatet och den västerländska republiken.

Men att strävandena att modernisera det osmanska väldet genom ekonomiska, sociala, juridiska och militära reformer påbörjades mer än hundra år före den turkiska republikens grundande 1923, vet var och en som någorlunda ansträngt sig att ta sig an det osmanska imperiets sena historia. Och de strävandena kom att initieras både av en konservativ ämbetsmannakår, vilken insåg att imperiet måste moderniseras om det skulle gå att behålla intakt (och som misslyckades med detta projekt) och av upplysta despoter i form av reformvänliga sultaner som Mahmud II (1785–1839) och Abdülhamid II (1842–1918). Men strävandena var också en avspegling av grundläggande samhälleliga förändringar och social modernisering.

Även om det vidsträckta imperiet uppvisade livsmönster av vitt skilda slag, och traditionella sociala förhållanden och familjemönster dominerade på landsbygden, kunde man också notera att muslimska familjer i Istanbul, med cirka fem procent av imperiets hela befolkning, redan före sekelskiftet 1900, hade i genomsnitt färre än fem familjemedlemmar. Redan 1885 konstaterades att färre än tre procent av de muslimska männen i den imperiala huvudstaden levde i månggifte. Och endast sexton procent av de muslimska familjerna i Istanbul kunde 1907 betecknas som ”utvidgade familjer”, med minst tre generationer av familjemedlemmar och då oftast mannens änkemor.

Två starka rörelser har kommit att sätta sin prägel på den moderniseringsperiod som inleddes med Selim III:s trontillträde, det symbolfyllda året 1789, och som sträcker sig in till våra dagar, till i dagens Turkiet: De sekulära och radikala nationalisternas moderniseringsprojekt å ena sidan, och de ofta, men inte alltid, till religionen anknutna konservativas moderniseringsprojekt å den andra.

Båda rörelserna har tvingats att förhålla sig till och att finna metoder att tackla moderniteten och finna vägar till framsteg, ställda inför först den osmanska och sedan den turkiska öppningen till omvärlden både socialt och ekonomiskt, och naturligt nog också vad gäller relationerna till västvärlden, främst Europa.

De senaste tio åren har vi i Turkiet sett det traditionalistiska moderniseringsprojektet ta överhanden, med det styrande Rättvise- och utvecklingspartiet (AKP) som både ökat det religiösa spelrummet i det turkiska samhället och samtidigt genomfört omfattande reformer som gjort Turkiet till ett öppnare samhälle, stärkt kvinnornas civilrättsliga ställning och sökt föra landet närmare EU. De sekulära nationalisternas moderniseringsprojekt har trängts tillbaka politiskt och de har också avhänts de icke-demokratiska medel med vilka de kunde påverka samhällsutvecklingen (läs ”militärkupper”).

Kampen om hegemonin men stundtals också samarbetet mellan dessa två rörelser har ägt rum under mer än två århundraden mot en fond av ett gradvis sönderfallande imperium (1878–1922), av konstitutionalism (1876–1878) följt av envälde (1878–1908), ny konstitutionalism (1908–1913) följt av militärkupp och enpartidiktatur (1913–1918), etniska rensningar och folkmord (1912–1915), ett förlorat världskrig med efterföljande ockupation (1914–1922), ett med alla mått mätt kostsamt nationellt frigörelsekrig (1919–1923), upprättandet och upprätthållandet av en enpartistat (1924–1950), övergång till flerpartisystem och demokrati (1950), militärkupper (1960, 1971, 1980, 1997), ryckiga ekonomiska processer från stagnation (1961–1980) och uppryckning (1983–1989) till åter stagnation (1990–2001) med påföljande uppryckning (2002–2011) och komplexa och problemfyllda relationer till såväl grannstater som till USA och Europa.

Carter Vaughn Findleys, Turkey, Islam, Nationalism, and Modernity. A History 1789–2007 handlar om dessa två rörelsers – de konservativa och ofta muslimska och de radikalt nationalistiskt sekulära – moderniseringsidéer och med den tumultartade historiska utvecklingen som skådeplats för kampen mellan dem. Det här är inte historia (”one damned thing after another”) rakt upp och ner, utan en systematisk genomgång av det osmanska och turkiska samhällets olika metoder att hantera mötet med modernisering, med tekniska och sociala framsteg, individualisering, frigörelse, och nya kollektiva identiteter som etnisk tillhörighet, religiös differentiering och nationalism. Findleys beskrivningar är också uppdaterade med nyare forskning främst kring det osmanska imperiets senare historia och sociala förhållanden, som till exempel uppgiften om muslimska familjeförhållanden i Istanbul.

Med de stora penseldragen får han också fram att bilden inte är den i efterhand tillrättalagda om ett imperium i medeltida efterblivenhet och republikens därpå följande modernitet, utan en komplex bild av kampen om moderniseringen, om paradoxer och om imperiala mönster som går igen i republiken.

Å ena sidan tio olika partier i parlamentet i Istanbul efter valet december 1908 under en konstitutionell monarki med manlig, graderad rösträtt, och å den andra, kvinnlig rösträtt efter 1935, men med blott ett parti att rösta på under republiken fram till 1950. Kvinnlig frigörelse som ett återkommande tema under republiken, med världens förs-ta kvinnliga stridspilot, Sabiha Gökçen, å ena sidan, vars stridsuppdrag, å den and_ra, var att flygbomba landets egna medborgare, omnämnda som ”banditer”, vid det kurdiska upproret i Dersim 1937 för vilket hon fick medalj.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

En svaghet hos Findley är att han genomgående använder för sin ansats nödvändiga abstraktioner som nationalism eller modernitet så till den grad att det analytiska syftet fördunklar det mänskliga anslaget. Sålunda sammanfattar han händelser som republikens undertryckande av landets kurdiska minoritet eller den ungturkiska juntans fördrivning av, och folkmord på, imperiets armeniska minoritet, med ordvändningar som att ”de konstruktiva och destruktiva potentialerna i nationalismen hade krockat” och ”de destruktiva krafterna hade fått övertaget”. Sådant skymmer skillnaden mellan det våld som nationalister från olika grupper utövade mot varandra och mot sina motståndares respektive befolkningar å ena sidan och sakförhållandet att statsmakten mördar sina egna medborgare å den andra.

Svagheter som dessa till trots är Findleys bok riktigt givande läsning, eftersom han så uppenbart både behärskar detaljerna och ser de stora förändringarna och brytningarna.

Thomas Gür