ATT EN PRESIDENT med rötterna i politisk islam skulle ta plats i Cankayapalatset, en symbol för det sekulära Turkiet, var det sekularisterna fruktade mest. Men när nu landets elfte president ändå blev Abdullah Gül, just den som många inte ville se, verkar det samtidigt som om hans makt genom förändringar i konstitutionen kan komma att reduceras så att han får en i huvudsak representativ roll framöver.Turbulensen började med vårens presidentval. Det starkt sekulära oppositionspartiet CHP accepterade inte kandidaten för det regerande Rättvise- och utvecklingspartiet, AKP, utrikesminister Gül, utan bojkottade omröstningen i parlamentet. Det innebar att valet ogiltigförklarades eftersom inte tillräckligt många deputerade hade varit närvarande. För att lösa det låsta läget utlystes nyval till parlamentet.

Rapporteringen i svenska medier om valkampanjen handlade mest om massdemonstrationer till stöd för det sekulära arvet efter Mustafa Kemal Atatürk. Och framställt så, som en strid mellan ett mjuk-islamistiskt parti och en sekulär opposition, var det måhända överraskande att AKP inte bara vann valet, utan dessutom gick stort framåt, trots manifestationerna för sekularismen.

Men att tolka valet som en strid om sekularism eller inte vore missvisande. Dels har AKP inte visat några ambitioner att avskaffa den strikta uppdelningen mellan stat och religion. Dels finns det ett väldigt starkt stöd för sekularismen bland stora delar av befolkningen även om det råder olika uppfattningar om vilken utformning denna ska ha.

ATT RELIGION ÄR vars och ens privatsak kan nämligen tolkas på olika sätt. Den turkiska sekularismen, laïcitén, har lånats från Frankrike, där religiösa symboler helst inte ska synas i det offentliga rummet. Medan religionsfriheten i till exempel Sverige i större utsträckning handlar om en rätt till religion inklusive rättigheten att visa sin religiösa tillhörighet även offentligt. Turkiet, där rätten att bära huvudduk har blivit en viktig fråga, verkar nu vara på väg att närma sig det svenska synsättet.

AKP:s valframgång förklaras nog enklast med att landet under partiets tid vid makten har lyfts ur en ekonomisk kris och sett en jämn och hög tillväxt. Att, med en anspelning på kristdemokratiska partier som till exempel tyska CDU, kalla AKP för muslimdemokratiskt ligger nära till hands om man tittar på den politik partiet driver. Med betoning på både stabil ekonomisk tillväxt och sociala program sällar man sig till de många andra europeiska partier som försöker lägga sig i politikens mittfåra för att vinna medelklassens röster.

Inför valet rensade partiet dessutom ut kandidater med ett islamistiskt förflutet från listorna. Därmed betonade man ytterligare att försvaret för sekularismen är allvarligt menat.

STRAX EFTER PARLAMENTSVALET gjordes dock ett uttalande som fick en del att dra efter andan och som tycktes ge den opposition vatten på sin kvarn som hävdar att AKP:s långsiktiga mål är att frångå de sekulära principerna.

Det var en av de nyvalda AKP-parlamentarikerna, juristprofessorn Zafer Üskül, som menade att kemalismen borde tas bort ur konstitutionen. Andra för eträdare för partiet tog avstånd från uttalandet och Üskül fick ta tillbaka det. Att stryka republikens grundare Atatürk ur konstitutionen ans ågs som ett alltför kontroversiellt förslag. Eftersom det kom från en företrädare för AKP kopplades det samman med oron för att partiet i smyg var ute efter att överge sekularismen.

Men det som egentligen avsågs var att Turkiet, liksom alla andra sekulära länder, borde kunna ha en sekulär grundlag utan att i den hänvisa till just Atatürk. Och uttalandet bör ses i ljuset av det arbete med att skapa en ny konstitution som faktiskt pågår, där det trots allt finns visst fog för att tala om en post-kemalism.

Kemalismen, som kännetecknas bland annat av turkisk nationalism och laïcitén, var ett försök att göra republiken Turkiet till en modern stat enligt det tidiga 1900-talets västerländska ideal. Men synen på vad det innebär att vara en modern demokrati har förändrats sedan dess, inte minst i Europa.

Den konstitutionella förändring som nu är på väg att ske, delvis föranledd av krav från EU på en anpassning till europeiska normer gällande mänskliga fri- och rättigheter, kan alltså om man så vill ses som en fortsättning på projektet att göra Turkiet till ett modernt västerländskt land.

I GRUND OCH BOTTEN handlar det om att skapa en civil konstitution utan inblandning från militären i stället för den nuvarande som tillkom efter militärkuppen 1980. Ett förslag beräknas vara färdigt någon gång 2008 och kan då bli föremål för antingen en folkomröstning eller ett beslut i parlamentet. Men redan den 21 oktober i år kommer en folkomröstning att hållas om ett tillägg till den nuvarande konstitutionen som innebär att presidenten ska väljas direkt av folket.

Mycket talar för att det även blir andra stora förändringar. Till exempel kan den obligatoriska undervisningen i islam i gymnasierna bli frivillig, samtidigt som förbudet mot att bära huvudduk i offentliga sammanhang kan komma att mjukas upp. Och det nationalistiska inslaget i konstitutionen ser ut att minska.

Men även presidentämbetets roll verkar alltså förändras till att omfatta färre befogenheter. Vilket i praktiken skulle innebära att Gül, när han nu slutligen har installerats, om inte alltför lång tid kan få se sin makt minskas väsentligt.

De som i stället får ett ökat inflytande blir resten av befolkningen. De får betraktas som vinnare i processen.

Maria Eriksson är ledarskribent vid Svenska nyhetsbyrån.