En viktig aktör i turkisk politik var inte på scenen vare sig under de regeringsfientliga protesterna i Istanbul i somras eller i det politiska tumult som uppstått efter den korruptionshärva som utlöstes i december 2013, och de omfattande utrensningarna i den turkiska rättsapparaten och polisväsendet därefter. Dess frånvaro var avsiktlig.

Den frånvarande spelaren var det kurdiska partiet BDP – Baris ve demokrasi partisi – Freds- och demokratipartiet (och det kurdiska PKK, vilken BDP i viss mån kan sägas vara en legal gren av). BDP deltog inte i demonstrationerna mot regeringen Erdogan under sommaren och har varit återhållsamt och avvaktande i sina kommentarer angående korruptionshärvan och utrensningarna.

BDP:s agerande är en nyckel till bättre förståelse av vad som händer i Turkiet, relativt den gängse rapporteringen om en premiärminister, Recep Tayyip Erdogan, som blir allt egenmäktigare och som har fått stora delar av befolkningen emot sig och som därför tillgriper alltmer icke-demokratiska medel för att bli kvar vid makten. Den rapporteringen är inte osann, men ofullständig.

Erdogan tror så till den grad på sin oumbärlighet för Turkiet att han vill fortsätta spela en avgörande roll i turkisk politik i ett decennium till. En mycket stor del av den turkiska väljarkåren står fortfarande bakom den politiska kraft som lett landet i över tio år, som fördubblat befolkningens levnadsstandard och gett Anatoliens befolkning makt över politiken i Ankara och inflytande över näringslivet i Istanbul.

Men det finns ett aber för Erdogans planer. Hans partis stadgar hindrar honom från att inneha ett politiskt ämbete i mer än tre mandatperioder. Den tredje mandatperioden tar slut senast sommaren 2015 och nationella val måste hållas innan dess. Men redan sommaren 2014 hålls det presidentval – och för första gången får väljarna bestämma vem som ska bli president; inte parlamentet. Erdogan vill bli Turkiets första folkvalda president och fortsätta inneha politisk makt utan att bryta mot den princip om begränsat antal ämbetsperioder som han använt som retoriskt slagträ för att framhålla sitt partis dygdighet framför andra.

Men det turkiska presidentämbetet av idag har inte de maktmedel som skulle behövas för att kunna råda över landets styre och framtid. Därför vill Erdogan genomföra ändringar i författningen så att den folkvalda presidenten får så stor makt över den dagliga politiken att de amerikanska eller franska presidententernas befogenheter kommer i jämförelse att likna dem som en regent har i en konstitutionell monarki.

Dock saknar Erdogans AKP den nödvändiga kvalificerade majoriteten för att genomföra sådana författningsändringar på egen hand genom beslut i parlamentet. Partiet saknar även möjligheten att på egen hand genomdriva ett beslut i parlamentet om folkomröstning om författningsändringar.

Alltså måste beslut om sådana ändringar tas i koalition med ett annat parlamentariskt parti. De två stora oppositionspartierna, det kemalistiska och (vänster)nationalistiska Republikanska folkpartiet – CHP – och det postfascistiska och (höger)nationalistiska Nationella handlingspartiet – MHP (”De grå vargarna”) – är emellertid inte det minsta intresserade av att bidra till författningsändringar som skulle ge sådana maktbefogenheter som Erdogan vill utrusta presidenten – det vill säga sig själv – med. Återstår det kurdiska BDP som möjlig allierad.

Priset för att BDP alls skall stödja en rörelseriktning åt det håll som Erdogan önskar, är att AKP-regeringen vidtar omfattande reformer som kan bidra till att lösa den kurdiska frågan i Turkiet. Det handlar om krav på modersmålsundervisning på kurdiska, obegränasad rätt till kulturella uttryck, omfattande decentralisering av det administrativa systemet så att lokala och regionala etniska särdrag också kan manifestera sig i politik och samhällsliv.

Ett närmande mellan AKP och BDP/PKK är givetvis anatema för de två nationalistiska partierna i parlamentet. I deras läger anser många att AKP ägnar sig åt landsförräderi. Republiken bygger på idén om en enhetlig turkisk nationalstat där alla medborgare skall vara ”turkar” oavsett etnicitet och där varje försök att ge en annan etnisk grupp rätten att manifestera sin identitet, uppfattas som uppmuntran av separatism. (Det var ju på det sättet som Osmanska imperiet föll samman.)

Men det främsta hindret för att finna en lösning på Turkiets kurdiska knut har varit krigsmakten, som sett sig själv som republikens väktare. Såväl AKP:s förankring i anatolisk islam som dess beredvillighet att ytterst också närma sig PKK har av militären setts med den djupaste skepsis.

Regeringen Erdogan hade förmodligen hoppats på att gradvis söka tränga tillbaka militären, men när den 2007 stod inför hot om militärens intervention och partiets stängning, blev en uppgörelse oundviklig.

I de omfattande rättegångar som därefter inleddes mot såväl tidigare som aktiva officerare från de olika försvarsgrenarnas generalstaber, kom regeringen att ha en allierad i de åklagare, domare och polischefer som sympatiserade med den så kallade Gülenrörelsen och som utgjorde en motvikt i statsapparaten mot de offentliga tjänstemän som är anhängare av den kemalism och sekularism som varit den turkiska byråkratins ledstjärna.

Gülenrörelsen, som själv kallar sig för De frivilligas rörelse (Gönüllüler hareketi) och ibland för Hizmet (”Att tjäna någon eller något”), har som andlig ledare Fethullah Gülen (född 1941). Han är en i många stycken självlärd imam som residerar i USA, Pennsylvania, formellt av hälsoskäl och i realiteten i självexil. Hizmet är en andlig väckelserörelse inom ramen för den turkisk-anatoliska fromma sunnimuslimska tradition som i drygt 100 år medvetet strävat efter att förena islam med modernitet, främst tekniska och naturvetenskapliga framsteg, och där en portalfigur var teologen och Koran-kommentatorn Bediüzzaman Said Nursî (1877–1960).

Gülen, som tydligt inspirerats av Nursî, bildade embryot till detta omfattande nätverk redan på 1970-talet. Det var betecknande nog en kedja av studenthem och dormitorier som erbjöd härbärge till begåvade studenter från fattiga anatoliska hushåll, som kommit in på attraktiva universitet men inte hade råd att bo i storstäderna. Hizmet-rörelsen av idag är offentligt känd som en pacifistisk, fromhetsivrande, missionerande och tvärreligiöst ekumenisk internationell islamisk rörelse med en tydlig turkisk identitet, som tar avstånd från våld och terror. Sålunda tog Gülen inte bara avstånd från dåden den 11 september 2001 utan också från ”Ship to Gaza” 2010, som AKP-regeringen indirekt stödde. Under ”huvudduksförbudet” vid turkiska universitet och högskolor, förkunnade Gülen att det var viktigare för unga kvinnor att skaffa sig utbildning än att till varje pris ha huvudduk.

Gülenrörelsen har betecknats som alltifrån en elitinriktad ideell rörelse i det civila samhället till en hemlig sekt med den dolda agendan att införa en islamistisk regim i Turkiet. Det finns inga säkra siffror på hur många som sympatiserar med den (det är ingen organisation som bygger på medlemskap eller stadgar), men uppskattningar talar om cirka två miljoner anhängare och ytterligare två miljoner sympatisörer. Rörelsen har en omfattande bas av skolor på olika nivåer, affärssammanslutningar, olika stiftelser och yrkesorganisationer och publikationer, tidningar, nyhetsbyråer, tidskrifter och tv-kanaler.

Eftersom denna sunnimuslimska rörelse för förnyelse, trots sitt bejakande av moderniteten, sågs som en farlig exponent för islam utom statsmaktens kontroll, kom den att förföljas av den sekulära turkiska statsmakten. Delvis också därför att den, genom sitt bejakande av modernitet, teknik och naturvetenskap, sågs som den kanske farligaste utmanaren av den officiella turkiska berättelsen om att nationen endast kunde moderniseras och bli framgångsrik genom att lämna ett förment religiöst påtvingat medeltidsmörker bakom sig.

För att få ökad handlings- och rörelsefrihet arbetade Gülenrörelsen från mitten av 1980-talet och framåt medvetet för att få sina unga (manliga) anhängare att ta plats i den turkiska rätts- och våldsapparatens olika grenar. Från sekulärt håll, och främst från militärens sida, kom detta att uppfattas och betecknas som infiltration eller försök till infiltration.

Den turkiska krigsmakten, med egna kadettskolor från gymnasienivå och uppåt, kunde framgångsrikt hindra Gülenrörelsen att rekrytera blivande officerare. Desto framgångsrikare var Gülenrörelsen i att såväl placera som rekrytera personer inom delar av rättsapparaten, framför allt inom åklagarmyndigheterna och den yngre domarkåren samt inom de civila delarna av våldsapparaten, alltså polisväsendet och underrättelsetjänsterna. Antal personer och andelar av personal är oerhört svårt att ange, men det handlade om mindre grupper av kadrer inom de olika offentliga institutionerna – dock ofta individer i nyckelställning.

Det var på grundval av rörelsens positioner inom rättsväsendet och polismakten som ett kompanjonskap mellan AKP och Gülenrörelsen kom att uppstå. En del ledande AKP-företrädare var kända som sympatiskt inställda till Gülenrörelsen, men att partiordföranden Erdogan hade sina reservationer var känt sedan tidigare. I en rapport från december 2009, som återfinns i Wikileaks, skriver USA:s dåvarande ambassadör i Ankara, James Jeffrey: ”Till yttermera visso har en del av våra kontakter hävdat att Erdogan är så utanför Gülenlägret, att Gülenlojalister ser honom som en belastning.” Att AKP hamnade i regeringsställning innebar likväl att Gülenrörelsen kunde få ett större inflytande i de centrala åklagarämbetena och i de lokala polisinstanserna i viktiga provinser som Istanbul, Ankara, Izmir och Adana.

Koalitionen mellan de Hizmet-anhängare som fanns inom polis-, åklagar- och domstolsmyndigheterna och AKP-regeringen fungerade väl, så länge som det fanns ett gemensamt mål i att minska militärens inflytande över turkisk politik och samhällsliv; något som kom till uttryck i de stora rättegångar mot aktiva och pensionerade högre militärer vilka började hållas från 2010 och framåt. Detta skeende fick också stöd från många andra samhälleliga eller politiska krafter i Turkiet, vilka också ville kringskära militärens politiska inflytande.

Efter de omfattande och från ett rättssäkerhetsperspektiv tvivelaktiga rättegångarna mot ett stort antal också aktiva officerare (vilket hittills inte skådats i turkiskt civilt rättsväsende), befäste slutligen regeringen Erdogan sin makt över den turkiska generalstaben. Regeringen kunde nu ignorera militärledningens egna befordringsplaner (också ett hittills tidigare oskådat fenomen i turkisk politik) och utnämna generalstabschef och försvarsgrenschefer som var lojala mot den.

I och med att AKP–Gülenkoalitionen uppfyllde sitt huvudsyfte, försvann också regeringen Erdogans huvudmotiv att vidmakthålla den.

AKP-regeringen har sedan något år tillbaka gradvis försökt rensa ut Gülenrörelsens anhängare från polis- och rättsväsende. Redan tidigare hade motsättningar mellan AKP-regeringen och Gülenrörelsen angående viktiga hållningar och vägval i såväl turkisk inrikes- som utrikespolitik kommit upp till ytan. Tydligast framkom detta när åklagarmyndigheten i Istanbul i februari 2012 inkallade generaldirektören för Nationella säkerhetstjänsten (MIT) – som lyder direkt under premiärministerns kansli – till förhör för misstanke om brott mot lagen om samröre med terrorister. Detta efter att det uppdagades att en trio från Nationella säkerhetstjänsten, inkluderande generaldirektören själv, i hemlighet haft överläggningar under hösten 2011 i Oslo med representanter för PKK:s europeiska gren angående formerna för ett närmande kring och en lösning i kurdfrågan.

Ett lika viktigt skäl för regeringen att söka minska Gülenrörelsens makt inom rättsväsende, polis och civil underrättelsetjänst är att ingen regering i längden kan ha en parallell maktkonstellation inom statsförvaltningen som har en egen dagordning och inte alltid följer regeringens agenda.

AKP-regeringens olika reformsteg under 2013 har därför också tjänat som åtgärder som syftat till att undergräva Gülenrörelsens och andra muslimska rörelsers maktbaser i det turkiska samhället. Det nya obligatoriska undervisningssystemet, där ett antal religiösa tillvalskurser också skall finnas tillgängliga, siktar på att dra den religiösa fostran som sker inom olika muslimska rörelser, in under statsmaktens hägn. Regeringen har inlett en omfattande utbyggnad av studentdormitorier i universitetsstäderna för att bryta Gülenrörelsens rekryteringsbas. Förslaget att förbjuda privata undervisningsinstitut som förberett gymnasieelever för inträdesproven till universiteteten och där Hizmet har haft en mycket stor marknadsandel, var den senaste av dessa åtgärder.

I denna kontext kan därför den förundersökning om korruption som i december 2013 inleddes av åklagarmyndigheterna i Istanbul och Ankara också ses som att krafter som sympatiserar med Gülenörelsen inom rätts- och polisväsendet försökte demonstrera sin styrka visavi regeringen Erdogan. Det betyder inte att korruptionsanklagelserna saknar grund. Men det är signifikativt att korruptionshärvan nystas upp under en maktkamp mellan två tidigare allierade och att förundersökningen initierats av ett antal ledande åklagare som haft viktiga nyckelpositioner i rättegångarna mot de ledande militärerna.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Erdogans svar har varit väldigt ”Erdoganskt” – bombastiskt och utan att hålla tand för tunga vad gäller retoriken mot sina tidigare allierade. Han har svarat med att ombilda regeringen och på så sätt försöka distansera sig från korruptionsanklagelserna. Han har också gått till motangrepp genom att omplacera uppåt 5 000 personer inom åklagar- och polismyndigheterna, vilka man kan anta att regeringen misstänker står Gülenrörelsen nära, inklusive de ledande åklagarna. Samtidigt har Erdogan, som under Geziprotesterna åter anklagat utländska och inhemska mörka krafter och öppet även Gülenrörelsen för att på detta sätt vilja undergräva Turkiets position i dess närområde och i världen.

I detta perspektiv kan man se utrensningarna som att Erdogan nu finner styrka nog att göra sig av med en parallell maktstruktur inom statsapparaten. Det som väcker berättigad oro är att det just är regeringen Erdogan det handlar om – en regering som genom sina framgångar blivit alltmer självsvåldig och där allt större makt har samlats i just premiärministerns person.

Kan Erdogan politiskt överleva ”korruptionsskandalen” och angreppen från Gülenrörelsen? Ett första test sker den 30 mars 2014, då lokala och regionala val ska hållas. Mycket tyder på att AKP även därefter kommer att behålla sin absoluta dominans över turkisk politik.

Opinionsundersökningar angående korruptionshärvan, utrensningarna och regeringens konflikt med Gülenrörelsen visar att väljarnas partisympatier inte nämnvärt påverkats av dessa händelser. Andra undersökningar pekar på att stora delar, i vissa undersökningar en majoritet, av väljarna synes anse att det finns en annan agenda bakom korruptionsanklagelserna än att bara ta itu med mutsystem och bestickning, att avsikten är att komma åt premiärministern och regeringen, att Gülenrörelsen är inblandad, att denna rörelse har nästlat sig in i statsapparaten, att detta är ett försök att sätta käppar i hjulet för Turkiet att inta sin rättmätiga plats bland de inflytelserika länderna i världen och att internationella krafter står bakom händelseutvecklingen.

AKP:s väljarbas, uppåt hälften av Turkiets befolkning, har under det senaste decenniet varit med om påtagliga ekonomiska och sociala framgångar. Dessa väljare ser inte några andra realistiska alternativ för egen del i turkisk politik idag. Och Erdogans retorik kring händelseutvecklingen sedan den 17 december 2013 har funnit en jordmån hos stora delar av den turkiska väljarkåren.

På ett sätt påminner detta om efterspelet till Geziparkprotesterna i Istanbul i somras. De demonstrationerna kom att förena oppositionen i Istanbul mot Erdogan. Men de innebar inte en överströmning av Erdogananhängare till oppositionspartierna. Över huvud taget är väljarströmmarna mellan de två stora partierna AKP och CHP utomordentligt små. Undersökningar som gjordes på partisympatierna i Istanbul efter Gezi visar att såväl AKP som CHP kom att öka sina väljarsympatier med några procentenheter – vilket bekräftar bilden av tilltagande polarisering av turkisk politik.

Inom ramen för denna polarisering sker samtidigt det märkliga att två starka politiska rörelser med god förankring bland Turkiets konservativa sunnimuslimer å ena sidan och landets kurdiska minoritet å den andra, nu närmar sig varandra i egenintresse men med en dagordning som kanske kan få slut på en 90-årig förnekelse av medborgerliga rättigheter för landets största minoritet och avsluta ett blodigt, utdraget och lågintensivt inbördeskrig som skördat så många som 40 000 liv.

Man kan i och för sig ifrågasätta ifall AKP har den politiska mognaden att genomföra en så omfattande förändring av turkisk politik och samhällsliv. Man kan också ifrågasätta om tanken på en starkt centraliserad presidentmakt (utöver frågan om den är lämplig för ett land med Turkiets sociala och ekonomiska strukturer) verkligen går att förena med ett decentraliserat system med stor autonomi för olika etniska provinser. Slutligen kan man också vara tveksam till om det är så bra för den fortsatta utvecklingen att den kurdiska frågans ”lösning” i Turkiet ska vara avhängig ett AKP som blir alltmer toppstyrt och öppet för Erdogans nycker och ett BDP som är så beroende av PKK – en totalitär organisation med ett så blodigt förflutet.

Angående det sistnämnda kan man framhålla att de som sluter fred och avslutar gamla konflikter och får blodspillan att upphöra, inte alltid är de mest sympatiska aktörerna på scenen. Man kan erinra sig freden mellan Israel och Egypten 1979 och att parterna hette Menachem Begin och Anwar Sadat.