Denna inre kamp utspelade sig när jag såg vad rådjuren gjort med de vackra blommorna som precis lagts ut på kyrkogården efter en begravning. Det är nämligen ett stort problem i mitt nya lantliga habitat att rådjuren lurpassar vid kyrkogårdarna.

Det finns iakttagelser som stödjer tanken att de lärt sig känna igen vad det betyder när kyrkklockorna ringer ut. Nu har jag inte riktigt kunna utröna om rådjuren beter sig som Pavlovs hundar, men en sak vet jag bestämt: Rådjuren saknar totalt känsla för pastoral omsorg. De står i försåt, äter upp varje blomma på dekorationerna och lämnar sedan dessutom spillning efter sig. Kraftuttryck räcker inte för att beskriva vad de ställer till med rent mänskligt.

”Rådjuren saknar totalt känsla för pastoral omsorg.”

Någon lösning finns inte heller i sikte. Det går inte att sätta viltstängsel runt ­kyrkogårdarna och man kan inte skjuta inne på en kyrkogård. Så, rådjuren fortsätter att ställa till med själavårdsmässiga problem. Många trångmål och själsliga sår har jag mött i mina dagar, men aldrig sådana som orsakats av vår vilda fauna.

När jag stod där inför förödelsen, så skänkte jag en tanke till min farmor. Inför henne fick man inte ens utbrista ordet ”himmel”. Det var reserverat för att uttrycka den kristna evighetstanken. Många av våra svordomar har en kristen bakgrund, de är kraftuttryck för djävulen och mörkrets makter. De ringar in vårt trosmässiga kulturarv.

Språkforskaren Ulla Stroh-Wollin har beskrivit att kvinnor under 1800-talet inte fick använda de uttryck som hade med djävulen och helvetet att göra, det fick enbart män göra. Inte ens ord som ”tusan”, ”attans” och ”hundan” gick för sig för kvinnor.

Annan intressant forskning ­behandlar kraftuttryckens mening. I Erik Falks avhandling Verbala förolämpningar i 1630-talets Uppsala skildras hur 1600-talets svordomar och förolämpningar är talakter med språklig och social funktion, som skiljer sig från vad de har i ”nusvenskt språkmissbruk”.

fram till 1800-talet togs ofta den förolämpade sin sak till domstol och den som svurit och härjat dömdes efter medeltida lagar. Kraftuttrycken syftade till att ta ära och heder av den som drabbades. Ära och heder var – och är – ett slags individuell och kollektiv kreditvärdighet, ett mångfasetterat normsystem som inte innebar samma sak för alla grupper av människor. Det känner vi igen från dagens hederskulturer. Svordomarna som speglar de normerna, inte minst synen på kvinnor och män, har blivit allt vanligare.

För, kraftuttrycken idag vittnar om att det är skällsord för den kvinnliga könssfären som är det värsta man kan häva ur sig till någon. Det kan inte minst samtidens kvinnliga domare vittna om. Vad som helst kan uttryckas i en svensk rättssal, tycks det. På 1600-talet hade vederbörande dömts till böter.

1600-talets människor verkar ha varit mycket tåliga när det gällde våld, men väldigt kränkningskänsliga. Generellt rådde ”råhet i tal och handling” och ”trätosam skvallersjuka”. Det fanns också en processlystnad, eftersom människor reagerade starkt mot oförrätter och skymfer. Deras reaktioner avslöjade dock ofta en ”ej ringa grad av småsinthet och oförsonlighet”.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Det där är en beskrivning även av vår tidsålder. Till vår oförsonlighets hjälp i nutiden har vi en outsinlig ström av olika snabba sociala medier. Vi kan lägga ut precis allt som sägs, hörs och syns. Vi kan starta drev, hetsjakter och hatkampanjer. Alltsammans är bara några klick bort.

Det är naturligtvis skillnad på våld och ord, det filosofiskt och politiskt förvirrade att ord är samma sak som våld är förstås nonsens. Men, ord och bilder som, åtminstone så länge vi har tillgång till el, kommer att snurra runt i en evighetslång omloppsbana på webben har fått människor att ta till våld mot sig själva. Det har hänt upprepade gånger, utan att rannsakan och självrannsakan från den okvädande samtiden har skett.

Historien ger alltid nödvändiga perspektiv på nuet. Vår tids oförsonlighet och vad den ställer till med behöver tas på stort allvar. Och så har jag kommit på vad jag skulle sagt till rådjuren: tusan, attans och hundan.