Världen blir alltmer obegriplig. Kristallengalan prisar det bästa som ges på tv. Inte det bästa på TV4, utan det bästa i Sverige. Kristallen i kategorin Årets granskning gick till ”Kalla fakta” för reportaget ”Undercover i Trollfabriken” på TV4. Ett wallraffande vars upphovsmän borde vara djupt generade å egna och andras vägnar.

Med Kristallen i hand ropade vinnarna ut att programmet inte handlade om politik. Vad handlade det då om? En trollfabrik är ju inte vad som helst. Trollfabrik var det Putin och Prigozjin bedrev i Sankt Petersburg 2015. Tusentals anställda, en störtflod av propaganda, desinformation, manipulationer och påhittade eller förvanskade nyheter i politiskt syfte. I en diktatur. Hos oss skulle det inte gå.

Ingen bryr sig längre om hur farlig den var, Sverigedemokraternas trollfabrik som rörde upp himmel och jord strax före valet till Europaparlamentet. Inställningen hos människor tycks vara strunt detsamma. Ingen undrar vad det var för elände som spreds i de anonyma kontona. Det räckte med klichén ”SD med trollfabriken”. Magdalena Andersson gjorde just det i riksdagens första partiledardebatt den 11 september. Hon sade att Jimmie Åkesson kunde ”gå till sin trollfabrik och be dem ta julledigt redan nu så att vi slipper se dem sprida vitmaktpropaganda”. Det är att falskeligen brännmärka. Det tär på anseendet.

Det finns ett psykologiskt fenomen som kallas ”den illusoriska sanningseffekten” som en forskare vid The Australian National University, Mary Jiang, studerat.­ På­ståenden som upprepas om och om igen uppfattas som trovärdiga oberoende av om de är sanna eller falska. Hjärnan luras att tro att det som upprepas gång på gång är sanning.

Hoppet om att hålla någon sorts intellektuell standard i detta står till de 42 ärenden i Granskningsnämnden för radio och tv (GRN) som står på tur. Det behövs egentligen bara lite eftertanke för att upptäcka den bristande sakligheten och avsaknaden av opartiskhet i anklagelserna mot Sverigedemokraterna om Trollfabriken. Jag ska göra ett försök.

TV4 utgick ifrån att det fanns en trollfabrik och att de hade ett fantastiskt scoop som i en ask. Men infiltratören jobbade ett helt år, och ändå lyckades han inte få till ”det de trodde att han skulle hitta”, som han själv sade på Kristallengalan. Han var på insidan. Det var partiets roll han var ute efter, planen, hur de bedrev propaganda bakom anonyma konton, falska konton, vilseledande konton. Att det gick så trögt var för att det inte fanns något graverande att upptäcka. Det fanns varken trollfabrik eller styrning från partiledningen.

Fyra personer, infiltratören inräknad, jobbade på Sverigedemokraternas kommunikationsavdelning med att få unga människor som inte är intresserade av politik att tänka till. De gjorde det med memes, skämt och bilder på Tiktok, satir med politisk skruv. Det var ju it-kommunikatörer de var. Influerare. Värre än så var det inte. Det var ingen ”orkestrerad påverkansoperation” från Sverigedemokraterna. Det var inte mer desinformation än den ”Svenska Nyheter” och ”Herr talman” med dockorna underhåller oss med. De hade ett trettiotal konton, en del fejkade, en del med koppling till Sverigedemokraterna.

Infiltratören gav sig ut för att vara en i gänget. Han gjorde vad de gjorde, samtidigt som han smygfilmade snacket kompisar emellan. Att ha blivit smygfilmad av någon man betraktade som vän var extremt integritetskränkande, sade en av dem. Det blev heller ingen bra tv.

Det märktes att materialet var magert. En timme ägnades åt hemlighetsmakeriet. Men det man ville ha som tv-tittare var ju innehållet i kontona. Illegitimiteten. Lögnerna, hatet och hotet. ”Kalla fakta” väckte samma snopna känsla av upplösning i tomma intet som gubbens förvåning efter att ha tagit ett bett i en maräng: ”Men vart tog tugga vägen?”

Riksdagen höll en extrainsatt debatt den 24 juni, begärd av Centerpartiet med anledning av anonyma påverkanskampanjer. Samtliga debattörer utom en utgick ifrån att Sverigedemokraterna hade en trollfabrik. Socialdemokraternas Anders Ygeman återgav punkt för punkt Googles definition och tillämpade det på Sverigedemokraterna. Det var anonyma och fals­ka konton, arméer av troll för att underminera demokratin och det demokratiska samtalet, det var hot och hat, det var att manipulera och vilseleda allmänheten, skruva upp tonläget.

Kopplingen anonyma konton och politiskt parti är belastande för Sverige­demokraterna – men det är inte en trollfabrik. Det enda vilseledande jag kan erinra mig är ett klipp på Magdalena Andersson där hennes AI-genererade röst säger att hon vill förgöra Sverige. Det återkommer tre gånger. Det är ett falskt påstående och det begriper varenda människa. Ingen har undgått henne live på tv, hur hon älskar Sverige.

Kontentan av riksdagsdebatten var att anonyma konton vill ingen se. Sverige­demokraternas Mattias Bäckström Johansson höll med. Men, sade han, då är det viktigt att inte heller tillåta tech-­bolagen stänga ner SD-konton på uppmaning av vänsterpartister och miljöpartister som ogillar åsikterna. Alla ska kunna säga sin mening.

Då är vi inne på TV4:s bristande heder. Med vad de visste om innehållet i de falska kontona genom sin infiltratör (som själv hade producerat samma innehåll) borde de ha lagt ner projektet. Men de lade inte ner, för idén om en trollfabrik kunde kletas fast vid Sverigedemokraterna genom den ”sanning” om dem som hamrats in genom åren. Precis den koppling Ygeman gjorde. Våra medier eftersträvar inte sanningen, utan att hålla en rågång mot Sverigedemokraterna. Uttalanden förvanskas. De huggs av så att kontexten försvinner och det som förmedlas blir något annat än det som avsetts.

Fortfarande två månader efter ground zero talade Expressens podd Politikrummet om ”det där” Sverigedemokraterna hade sysslat med. ”Det där” räckte som referens, det är kortversionen av me­diernas story, den som upprepas idag och alla dagar. Den lyder: ”De använder sig av hemliga konton och vägrar att stänga ner dem.”

Det var möjligen dumt av Jimmie Åkesson att avfärda anklagelserna som ”en gigantisk påverkansoperation från hela det vänsterliberala etablissemanget”. Hade han bara förklarat att partiets internetkonton stängdes ned på begäran av politiska motståndare, så hade man bättre förstått varför Sverigedemokraterna var hänvisade till att söka andra vägar för sin rätt att yttra sig. Saken kommer i ett annat ljus när det inte handlar om ”dold opinionsbildning i syfte att undergräva demokratin” – utan om att komma ut överhuvudtaget.

Hans ilska var berättigad men med den skruvade logik som medierna tillämpar på Sverigedemokraterna återgavs det som att han sagt sig vilja fortsätta att ”angripa fria medier i syfte att underminera demokratins förutsättningar”.

Så kan det låta från dessa fria medier. De är inte fria för fem öre utan präglade av kåranda, statusordning kolleger emellan, viljan att passa in. Ingen kom på tanken att ställa en enda kritisk fråga till ”Kal­la fakta”. Typ: 1) Vilka subversiva planer hade deras undercover fått fram? 2) Vilka försök till påverkan på Sveriges regering? 3) Vilket sakinnehåll kunde ”Kalla fakta” visa upp? Vad hade sagts? 4) Vad kan överhuvudtaget sägas som hotar att kullkasta demokratin i ett land som Sverige? Vad skulle syftet vara?

Inga frågor. Däremot var hela hjorden ”chockerad” över Jimmie Åkessons ”motstånd”.

hade riksdagsdebatten behövt hållas om ”Kalla fakta” hade synats i sömmarna för vad trollfabriken var värd? Hade den trögrörliga opinionen ändrat sig om ”Kal­la fakta” hade fått granskande frågor?

Svaret är tyvärr nej. Acceptansen för den negativa Lex SD som bitit sig fast genom åren omöjliggör just kalla fakta.

”Den illusoriska sanningseffekten” slår tillbaka även om personer får veta att ett påstående är felaktigt. De vill inte veta. De vill ha något att ta spjärn emot. Trollfabriken är en sinnebild för vår tids avsaknad av sanningssökande. TV4 offrade sin heder för strålkastarljuset. Juryn som korade dem kunde inte skilja det oäkta från det äkta.