I sin välskrivna och tankeväckande skrift om utbildning och bildning, Kunskap som känns (Mondial 2021), gör Handelshögskolans rektor Lars Strannegård en poäng av att Stanford University hade blivit sjua i medaljligan i OS i Rio 2016 om alla olympier som studerat vid universitetet hade räknats som en nation. Om Strannegård, som gästforskat vid Stanford, satt i tv-soffan i sommar och räknade in sina alumner kunde han konstatera att tio Stanfordidrottare kom hem med guldmedaljer från OS i Tokyo. Det var fler guld än vad den svenska OS-truppen tog…

Strannegård, vars skrift är omistlig läsning för alla med intresse av högre utbildning och kultur, tecknar en hoppfull bild av möjligheterna att bredda och förändra kunskapssynen i landet. Att han bara snabbt berör kopplingen mellan elitidrott och akademiska studier är dock kanske inte en slump. ”I stället för att dödsannonsen pryds av ett kors eller en duva kan AIK:s klubb­emblem synas”, skriver Strannegård, och konstaterar att om tillhörighetskänslan istället ”…knyts till universitetet, via idrott, blir det lätt att föreställa sig vilken typ av identifikationspotential som vissa universitet kan erbjuda sina nuvarande och tidigare studenter”. Analysen är korrekt, men nyckelordet är potential.

Det motioneras mycket i våra universitetsstäder, ofta i studentidrottsföreningars regi, svensk idrottsforskning är internationellt erkänd, och ja, Lunds universitet har fortfarande en fäktmästare knuten till sig.

Men elitidrott och högskolestudier?

Exemplen är många på elitidrottare som skaffat sig gedigna akademiska utbildningar samtidigt som de orienterat hem VM-medaljer­ eller skidat i världscuper. Förutsättningarna för en elitidrottare i Sverige att skaffa sig ”en civil karriär” har aldrig varit bättre, och fler och fler universitet lyfter fram de elitidrottare de har på campus. Till skillnad från den anglosaxiska idrottstraditionen, där man med stor stolthet tävlar för sin skola och senare sitt universitet, så är högre studier och elitidrottssatsningar något man i Sverige kombinerar utifrån ett individualistiskt perspektiv. Medan collegeidrott i USA är helt avgörande för att nå proffsligor och världselit, men ännu oftare är den absoluta höjdpunkten på idrottskarriären, så är elitidrottandet vid svenska lärosäten något annat. Det är ingen slump att man i Sverige använder uttrycket ”dubbla karriärer” för elitidrott och högskolestudier. Många av de elitidrottare som studerar gör det nämligen av ren nödvändighet; den som nått högsta nivå i en kommersiell idrott avstår ofta högre studier, medan kloka idrottare som förstått att deras idrottsutövande inte kommer att resultera i ekonomiskt oberoende ser behovet av utbildning.

Ja, potentialen är onekligen enorm, men vägen lång, innan svenska lärosäten på allvar kan använda elitidrotten för att skapa identifikation och bygga varumärke hos ”vanliga” studenter och alumner. I den svenska idrottsmodellen är det idrottaren, föreningen eller landslaget som ska väcka känslor.

Ett exempel var när basketstjärnan Klara Lundquist i april blev klar för Washington Mystics i den prestigefyllda amerikans­ka proffsligan WNBA. Då var det en ”Alvikspelare” och ”landslagsguard” medierna rapporterade om.

På hemsidan för Handelshögskolan, där Lundquist studerar, stod inte ett ord.