I det sovjetiska samhället var den offentliga lögnen systematisk och institutionaliserad. Bland annat gällde det minnet av kampen mot Nazityskland 1941–45 eller vad som kallades det ”stora fosterländs­ka kriget”. Berättelserna om det bestämdes av staten och partiet, och den som inte följde normen om folkets och partiets eniga kamp tvangs tiga eller skriva för byrålådan.

En som gjorde det senare var Nikolaj Nikulin, konsthistoriker och intendent vid Eremitagemuseet i dåvarande Leningrad. Han hade som artonåring kallats ut i kriget sommaren 1941, för att försvara hemstaden mot de annalkande tyska trupperna. Som telegrafist var hans överlevnadschanser något större än de vanliga infanteristernas, och trots att han sårades vid flera tillfällen följde han Sovjetarmén ända fram till Berlin och ockupationen av Tyskland. Redan under kriget tycks han ha nedtecknat en del episoder för sig själv, något som knappast var riskfritt.

Vid mitten av 1970-talet återkom Nikulin till sina minnen. Han fortsatte skrivandet, framförallt i terapeutiskt syfte. Någon publicering var inte möjlig. I början av 2000-talet, bara några år innan han avled, fick andra upp ögonen för minnena, vilket ledde till att de trycktes. Boken blev uppmärksammad och upplagan sålde snabbt slut. Idag skulle den vara omöjlig att ge ut i Ryssland: sedan 2014 finns lagar som stadgar fängelse för den som ifrågasätter regimens bild av kriget.

”Redan under kriget tycks han ha nedtecknat en del episoder för sig själv, något som knappast var riskfritt.”

Nu har Minnen av kriget (Ersatz) kommit i en stilsäker svensk översättning av Nils Håkansson. Motivet till utgivningen är Rysslands pågående angreppskrig mot Ukraina. Skildringen av den sovjetryska skoningslösheten mot de egna soldaterna har fått en skrämmande aktualitet. Saken understryks i den ryske författaren Sergej Lebedevs förord, där boken relateras till den militanta retorik som har präglat den period i rysk samtidspolitik som ibland kallas ”Putin 2.0 Culture”. Men det finns också andra skäl att läsa boken. Den säger något väsentligt både om förljugenheten i den krigsmyt som odlas idag och om vittneslitteraturen som postsovjetisk genre. Som berättelse är Nikulins minnen en förelöpare till Nobelpristagaren Svetlana Aleksijevitjs stora intervjuprojekt Utopins röster.

Minnena bjuder på lika fascinerande som skrämmande läsning. I dagspressen har intresset framförallt riktats mot Nikulins beskrivning av den sovjetiska militärtaktiken, en taktik som idag upprepas i östra Ukraina. Utmärkande för den är den totala likgiltigheten för egna förluster: trupper skickas fram i anfallsvåg efter anfallsvåg mot befästa ställningar, för att lemlästas och dödas ända tills motståndaren inte orkar hålla emot längre. Soldaterna får klara sig bäst de kan, sårade lämnas kvar och attackerna sker bokstavligen över kamraternas lik. Nikulins episoder från striderna kring Leningrad 1941–42 visar hur taktiken tillämpades med iskall cynism av de sovjetiska generalerna. Det folk som den socialistiska staten sade sig företräda offrades i massor utan vidare betänkande, av ideologiskt indoktrinerade militärer och partifunktionärer.

Kriget gestaltas utan heroiserande omskrivningar. Våldet och skräcken härskar oinskränkt, varje dag är en kuslig väntan på en plötslig död. Bakom linjerna väntar partikommissarier, redo att skoningslöst bestraffa varje tillstymmelse till tvivel på segern, inte sällan med omedelbar avrättning inför kamraternas ögon. Nikulins vrede mot den kommunistiska partiapparaten är stark: ”En sak som blev särskilt tydlig i kriget var den röta som utgick från bolsjevikerna. Redan när det var fred hade de gripit och bestraffat landets mest arbetsföra, hederliga, kultiverade, aktiva och förståndiga människor, och nu skedde samma sak vid fronten, i ännu mer ogenerade och vidriga former.”

Det sätt varpå kriget fördes var inte resultat av de styrandes desperation och handfallenhet – även om den var stor – utan en logisk konsekvens av den politik som hade bedrivits ända sedan bolsjevikernas statskupp 1917. Att det var nödvändigt att kämpa mot de nazityska angriparna är för Nikulin självklart, men kriget hade kunnat föras med mycket större förstånd och utan det ohyggliga slöseriet med människoliv.

Nästan varje sida vittnar om det inre tvånget att berätta, att fästa minnena på papper för att få distans till dem. Berättelserna är ögonvittnesskildringar som säger ”detta skedde, jag måste berätta”. Som sådana har de tidlös kvalitet. Men de bör också läsas mot bakgrund av tillkomsttiden och förstås som en reaktion på den myt om ”det stora fosterländska kriget” som byggdes upp i 1970-talets Sovjet. Nikulin beskriver saken i sitt efterord: ”I huvudsak är dessa anteckningar ett barn av sextiotalets politiska töväder, då det pansar som spärrat in så många själar visade sina första tecken på att spricka. De är inte skrivna för en läsare utan för sin egen skull och har fungerat som en inre emigration, en protest mot den brösttonspatriotiska bild av kriget som var förhärskande då och som lever vidare än idag.”

Den ”brösttonspatriotism” som Nikulin reagerade mot var en produkt av Brezj­nevtidens stagnation: när det började stå klart att Sovjetsystemet inte kunde konkurrera med väst i fråga om välstånd tog de styrande sin tillflykt till historien, där berättelsen om hur Sovjetunionen hade räddat Europa från nazismens terrorvälde blev den myt kring vilka man samlade massorna. Dittills hade minnet av segern 1945 levt i skymundan och inte högtidlighållits officiellt, men nu drogs den fram som bevis på landets historiska mission. Det var vid denna tid som grunden lades för den kult av andra världskriget som Putin har upphöjt till politisk religion.

Samtidigt tycks det ha funnits ett uppdämt behov att få berätta om vad som egentligen hade hänt under kriget. Samtidigt som Nikulin började teckna ned sina minnen 1975 startade nämligen författarna Ales Adamovitj och Daniil Granin det stora intervjuprojekt som skulle resultera i Blockadboken, en samling vittnesmål från överlevare från det belägrade Leningrad. Här kom enskilda röster till tals, med berättelser som i många fall är minst lika fasansfulla som Nikulins. Författarnas metod byggde på återgivandet av enskilda vittnesmål i ett slags kör, en metod som de också tillämpade i Jag kommer ifrån en by i lågor, vars berättelser kom att ligga till grund för Elem Klimovs kända film Gå och se 1985.

Ddamovitj och Granin höll sig inom sy­stemets ramar, och i praktiken var deras bok ett bidrag till myten om det ”stora fosterländska kriget”. Här märktes ingen politisk kritik, och tillsammans befäste vittnesmålen myten om sammanhållningen mellan folket och partiet. Författarna fördömde omänskligheten i Hitlers terrorsvält, men förteg helt att den egna statsledningen hade brukat samma medel mot befolkningen i Ukraina ett årtionde tidigare. Blockadboken bildar på detta sätt både en pendang och en motsats till Nikulins berättelser.

En annan parallell är Svetlana Aleksijevitjs Kriget har inget kvinnligt ansikte, vars vittnesmål från kvinnliga soldater författaren började samla in 1978. I deras berättelser mötte hon en mycket naknare bild av kriget än den officiella, men inför utgivningen 1984 tvingades hon stryka de mest brutala passagerna. Sanningen om kriget var inte förenlig med myten. Enligt Aleksijevitj var det just kvinnorna som vårdade sanningen om kriget, men Nikulin visar hur männen också gjorde det, bakom de officiella schablonerna.

det som främst dröjer kvar efter läsningen är Nikulins osedvanliga moraliska integritet. Bitvis flammar hans vrede åter upp mot armén, staten och partiet, men i första hand präglas berättelserna av en djup sorg över alla människoliv som offrades i onödan. Det förbluffande är hur han lyckades behålla sin mänsklighet, såväl under krigets fasor som under den långa repressionen därefter. I denna mening är hans minnen hoppingivande, trots all ve­dervärdighet de vittnar om.