Den stora sjön Stechlin i Brandenburg är känd för sitt rena vatten och sin trots en relativt sparsam vegetation rikt varierade fiskpopulation. Den är omgiven av grönskande nordtysk skog och ett relativt lågproducerande jordbruk som sköts av fattiga bönder och styrs av en föga företagsam lågadel. Den har förändrats en hel del under de senaste hundra åren, beskrivningen är från Theodor Fontanes roman Stechlin (1898). Han försåg dessutom den idylliska sjön med en mystisk källa som sprutar sitt vatten ur jordens inre.

Romanen Stechlin (Atlantis) handlar om en junkerfamilj med namnet von Stechlin och dess underlydande, om penningbekymmer och kärleksbesvär och om den yrvakna lokala politiken i det nya Tyskland, som på historiskt kort tid hade skapats av preussiska kungar och den socialkonservative järnkanslern Otto von Bismarck. Den här jordägande lågadeln hade svårt att finna sig tillrätta i den snabba moderniseringen och vurmade hellre för England, som haft ett par sekler på sig för att förena ekonomiska framsteg med ett relativt stabilt klassamhälle.

Öppningsscenerna med den åldrande herr von Stechlin – dålig hälsa, ekonomiska problem och en avhållen men ännu ogift son i det kejserliga kavalleriets främsta garde – fick mig att associera till Tjechov och Turgenjev, men det visade sig snart att baronen ingalunda fastnar i nostalgi och handlingsförlamning.

Förutom friherrarna Stechler d ä och d y tillhör huvudrollerna den erfarne diplomaten greve Barby och hans sköna döttrar, den intelligenta grevinnan Melusine och den unga Armgard, som ryttmästare von Stechler har att välja emellan – alla klokt och sympatiskt framställda utan att Fontane väjer för deras sociala begränsningar. Hela persongalleriet är färgstarkt och dessutom i ständig rörelse: den auktoritäre skolmästaren Krippenstapel; den liberale pastorn Lorenzen som blivit en bro mellan familjens generationer; den råbarkade och framgångsrike sågverksägaren Gundermann; den koleriske musikläraren Wrchowiz, den knapadlige cynikern och ryttmästaren von Csako och priorinnan Adelheid von Stechler (överraskande nära släkt med domprostinnan Hyltenius i Wadköping). Det är bara några exempel på de många intressanta bipersonerna.

Till det nya Tysklands födslovåndor bidrog inte bara den teologiska klyftan mellan lutheraner och katoliker, utan också den på 1800-talet formulerade klasskampen: en framväxande socialdemokrati krävde snabba reformer alternativt revolution. Fontane väver samman det historiska dilemmat med en fascinerande familjehistoria och en mycket sympatisk närmiljö. Den underjordiska källan i Stechlinsjön blir symbolen för ett samband mellan ”den lilla världen” och ”den stora”, som jag inte minns mig ha sett så här skickligt skildrat sedan jag såg Ingmar Bergmans film Fanny och Alexander.

Vurmen för det England där flera av huvudpersonerna har vistats i flera år tycks mig ha delats av Fontane själv; åtminstone har hans skickliga, följetongsliknande berättarteknik fler släktingar på andra sidan Kanalen. I Sverige dröjer det kanske till Hjalmar Bergman innan vi får något slags motsvarighet. Fontane ser rätt illusionslöst på den värld han beskriver, men han blir aldrig sarkastisk; kritiken mildras av hans humor.

Boken är så underhållande att den kan vara svår att lägga ifrån sig, men dess omfång och tematiska rikedom fick mig ändå att avnjuta den långsamt och noga. Härtill bidrar att Anders Björnsson inte bara är en god översättare utan också har skrivit ett utomordentligt förord om romanens bakgrund, samt noter.

Ett av Caspar David Friedrichs mest berömda verk har fått stå för det vackra omslaget, som är sjön Stechlin värdigt.