Under kalla kriget låg byggnaden precis vid muren och blev en symbol för friheten i väst. I samma anda står idag en replika av den i Hongkong numera rivna skulpturen ”Pillar of Shame”, till minne av massakern på Himmelska fridens torg, framför skyskrapan.

”Rudi-Dutschke-Strasse”, förresten? Javisst, vänstertidningen taz lyckades 2008 tack vare en kampanj ändra gatunamnet så det numera hyllar en av Västtysklands mest kända vänsterradikaler. Ett finger åt Axel Springer-koncernen som än idag är ett illrött skynke för vänstern. En tradition som koncernens flaggskeppstidning Welt förvaltar med den äran.

Om man går in i Springerskrapans foajé riskerar man tyvärr att bli besviken. Welts redaktion ligger nämligen tvärs över gatan, inrymd i ett helt nytt glas- och betongkomplex. Det blev jag varse min första dag på tidningen. Tack vare ett stipendium från en journalistfond hade jag möjlighet att under senvåren och sommaren få arbeta två månader på tidningens utrikesdesk. Några reflektioner: tysk arbetskultur präglas av möten. För utrikesdesken var det först morgon­möte vid halv tio. Vilka ämnen skulle publiceras under dagen? Och med vilken vinkel? När? Spännande.

Ännu mer spännande var det stora redaktionsmötet vid 10. Under ledning av chefredaktör eller vice chefredaktör gick gårdagens tidning igenom. Vilka artiklar tyckte redaktionen var bra? Vilka var inte bra? Hur stod sig tidningen mot konkurrensen? Kritik lindades sällan in. Ibland, inte ofta, hände det att någon stackars redaktör fick bära hundhuvud för en artikel som förmodligen skulle ha passat bättre i någon av vänsterkonkurrenterna. Till en början ovan undrar jag om tyskarnas rakhet ändå inte är att föredra framför svensk konflikträdsla. Sak och person är för tyskarna två helt ­olika saker.

Ett annat fenomen, ej unikt för Welt, var när särskilda gäster bjöds in för att kommentera tidningens innehåll och utformning (tyska: Blattkritik). Nästan varje sida bedömdes. Ibland var det högdjur från politiken. Ibland från näringslivet. Ibland vanliga läsare. Ofta hände det att besökande skolklasser, under andäktig tystnad, deltog i morgonmötena. Som, till min förvåning, fortgick mer eller mindre ocensurerade.

Att Welt inte bara slogs mot sina konkurrenter utan också, som alla andra tidningar, mot en hiskeligt snabb strukturomvandling blev uppenbart. Varje artikel utvärderades med utgångspunkt i antal läsare, spridning och, viktigast, antalet nya prenumeranter. Trycket stenhårt. Och sporrande.

Hierarkin på redaktionen var tydlig, men inte uttalad. Samtidigt kunde arbetskulturen vara påfallande avslappnad. Högst upp i huset fanns flera takbarer med utsikt över hela staden. Här lämnades titlarna för stunden åt sidan, och kolleger och överordnade skålade med varandra. ”Prost!”