Tysken med hela folket
Tysken?! Vem är han? Och varför står han där och tjatar på Folkhälsomyndighetens presskonferenser? Samma fråga. Dag efter dag.
Ja. Vem är han? Tysken?
Frågan är ju värd att ställa. Även om tyskens frågor egentligen får sägas vara mer intressanta och mer värda att ställa. Men i slutet av mars ekade det över redaktionerna: ”Vem är tysken?!” Så journalister skriver om journalister. Igen.
I det lite lätt autoerotiska tillstånd som präglar journalistiken är det kanske inte så konstigt. Även om man i ärlighetens namn ska säga att andra yrkeskårer är minst lika goda självbefläckare. Skillnaden är att sammanhangen är mer diskreta än tidningsspalter och radioinslag. Mediernas intresse för medier får däremot alltid stort utrymme i medierna.
Det ser vi inte minst i alla dessa tävlingar. Alla branscher tävlar. Inget fel i det. Tvärtom.
Men de nio kategorivinnarna på den årliga ”Betonggalan” (God bless!) får inte riktigt samma medieutrymme som de många journalistpris som delas ut. Och som inte sällan upptar hela uppslag i våra drakar. Oftast har alla vunnit något. Till glädje för både HR- och Marknadschefer.
Min favorit är ”Expressenbussen” – en geting-stripad buss som under några år i början av det avlägsna 2010-talet förgyllde olika sammanhang i vårt land. ”Expressenbussen var där!” kunde vi läsa. I Expressen.
I maj 2012 tilldelades Expressenbussen förstapriset i kategorin ”Brand awareness across platforms” vid en internationell tidningsgala i Los Angeles.
”Vår idé med Expressenbussen är ju inte unik, också Expressen har haft en buss tidigare”, meddelade den dåvarande chefredaktören med den blandning av generositet och svårbegriplighet som präglar en modern kvällstidningsledning.
Tysken har inte vunnit något pris. Inte i Sverige i alla fall och inte än, får man gardera med.
Tysken har – högst ofrivilligt ska sägas – genom sitt uppträdande brutit mot en gammal (och möjligen bortglömd) journalistisk grundprincip: Bli aldrig storyn. Storyn är storyn. Blir du storyn har du gjort fel.
Tysken är numera storyn. Möjligen inte hemma i Tyskland, men i hög grad i Sverige. Han är tysken med hela svenska folket – eller i alla fall hela journalistkåren. Det är han knappast hemma i Tyskland.
I Dagens Nyheter blir han till och med ”den mystiske tyske tv-profilen?” Mot bakgrund av att han varje gång presenterat sig med namn och uppdragsgivare möter han kanske inte de allra högst ställda kraven på mystik. Men jag vill inte utesluta att Dagens Nyheter har särskilda insikter i frågan.
Christian Stichler är 49 år, får vi veta. Han har en dotter i Hamburg. Och han förklarar sig ställa frågorna för att han vill veta hur svenska myndigheter tänker. ”Jag vill helt enkelt veta vem som har rätt.” Stichler förklarar vidare att ”det förvånar mig att en frågeställning som jag uppfattar som självklar får så mycket uppmärksamhet”.
Kanske är det ett uttryck för en svår germanofili, men jag får nog erkänna att jag delar denna tyska förvåning.
När det gäller att ge ”självklara frågeställningar” stor uppmärksamhet har dock Dagens Nyheter sin överman i våra kvällstidningar. Lex Expressenbussen.
Aftonbladet lägger ”den mystiske tysken” bakom betalvägg. För trettionio riksdaler kan man få veta mer. Möjligen finns här nya saftiga avslöjanden om Herr Stichler och han teutoniska vilja att veta vem som har rätt. Men jag snålar.
Så det får bli public service. Sveriges Radio har – i Studio Ett – ett åttaminutersinslag som ställer frågan ”Vem är tysken som pressar Folkhälsomyndigheten?”
Populärt
Våga vara tydlig
Dagens arkitekter borde låta sig inspireras av stormaktstidens byggnader. Det är åter dags att ta ett stort grepp.
”Hör Christian Stichler, som är Nordenkorrespondent för tyska tv-kanalen ARD om varför han så gärna vill veta varför Sverige väljer att avvika från andra länders strategier.”
Återigen känner man sin inre tysk. Jag vill ju också veta! Så gärna!
Svenska Dagbladets ledarsida konstaterar å sin sida att Stichler är välklädd. Det ska nog tolkas som ett positivt omdöme, även om ”välklädd” inte är det svåraste intryck man kan göra i en samling av svenska journalister och myndighetschefer.
Men SvD antyder – möjligen bottnar försiktigheten i ett önskemål om tvärredaktionell frid – att svenska journalister kan ha något att lära av Christian Stichler.
Så är det. Av alla lärdomar som denna förfärliga pandemi till slut kommer att ge oss, så ska vi också ta till vara på Christian Stichler.
Låt det på den nya Expressenbussen – kanske en Mercedes – stå i stora bokstäver: ”Jag vill helt enkelt veta vem som har rätt.”
Konsult och skribent.