i en glasmonter i ett av de två rummen på övervåningen i Gartenhaus (huset i trädgården) ligger en stapel med brev, en stämpel med rött sigill, en farfarsklocka i guld med ett vitt lock av porslin prytt med en blomma och högvis med delvis uppslagna böcker. Från fönstren i det ljusa rummet med vitkalkade väggar blickar vi ut över den idylliska sydtyska staden Biberach.

Böckerna i montern är alla översättningar: från engelska till tyska av Shakespeares samlade verk, från gammalgrekiska till tyska av satirikern Lucianos skrifter och från latin till tyska av Ciceros och Horatius Flaccus klassiker. Översättningarna är gjorda av Christoph Martin Wieland (1733–1813), en av det tyska språkets största intellektuella personligheter genom tiderna. Han skrev själv romaner, sångspel, dramer, versepos, berättelser och essäer.

Föremålen i glasmontern ligger utbredda mot en fond av ord och korta citat. Wieland var också ordskapare. Han gav oss inte bara ett ord som käpphäst (Steckenpferd). Han gav också tyska språket en mängd ordspråk genom egna nybildningar, genom översättningar och bearbetningar, som till exempel ”man ser inte skogen för bara trän” (Sie sehn den Wald vor lauter Bäumen nicht) och ”tillfället gör tjuven” (Den Dieb macht freylich oft bloss die Gelegenheit).

Övervåningen i det orangefärgade Gartenhaus var Wielands arbetsrum under åren 1760–69. Bakom de gröna fönsterluckorna brann arbetslampan till sent på nätterna. Här skapade Wieland flera av sina banbrytande verk samtidigt som han arbetade som en välbetald förste kansliförvaltare i den dåförtiden betydande fria riksstaden. Som son till prästen Thomas Wieland hade den påfallande studiebegåvade Christoph Martin tillbringat större delen av sin barn- och ungdom i Biberach an der Riss. Men sina studier i juridik i Tübingen hade han avbrutit 1752 för att i stället läsa litteratur och filosofi som privatelev hos litteraturprofessorn och kritikern Johan Jacob Bodmer i Zürich.

jag besöker gartenhaus en kall aprildag. Det är i år 200 år sedan Christoph Martin Wieland dog, och jag har också sett den stora jubileumsutställningen i Biberachs museum och gått förbi både Christophs föräldrahem och Wielandsläktens vita hus. Men det är i Gartenhaus som Wieland lever kvar som diktare och person. I övervåningens andra rum hänger tecknade porträtt av Christophs tillbedda fyra unga damer med uppsatt hår och spetskrås runt halsen. Nummer fyra är Anna Dorothea von Hillenbrand, köpmansdotter från Augsburg, som Wieland gifte sig med 1765. Tillsammans fick de 14 barn och det är känt att Wieland helt gick upp i rollen som familjefar.

Hur han hade tid med både sin stora familj och sin omfattande litterära produktion framstår som en gåta. Under hela tiden i Biberach exempelvis och även därefter var han en gärna sedd gäst i den litterära kretsen som möttes på greven Friedrich von Stadions slott Warthausen norr om Biberach.

En av kretsens mest profilerade medlemmar var Sophie von La Roche, Wielands stora kärlek nummer ett. År 1750 var Sophie (Gutermann) och den då 17-årige Wieland förlovade. Vänskapsbanden mellan de båda varade till Sophies död 1807 och under de nästan 60 år som de regelbundet fortsatte att träffas läste de varandras böcker. Wieland var utgivare av Sophies mest kända roman Geschichte des Fräuleins von Sternheim som kom ut anonymt 1771.

Under sin tid i Biberach översatte Wieland 22 av Shakespeares dramer och var den förste som regisserade en tyskspråkig Stormen. Hans uppsättning inledde en glansperiod för Biberachs Evangeliska Komediantenensemble. Mellan 1761 och 1766 skrev Wieland också sin första stora roman Die Geschichte des Agathons. Likt många andra Wielandverk utspelas handlingen i antiken, i Platons Athen.

Agathon är en ung satirisk poet med höga ideal som inte räds att säga sanningen. Han utvisas därför från Aten. Han beger sig ut i världen där han hamnar i ständigt nya miljöer och situationer, och möter många människor. Man kan säga att Agathons resa innebär en ständig lärprocess där han tvingas inse att hans ideal och verkligheten oftast går isär. Men han lär sig att kompromissa mellan ideal och förnuft. Med sina insikter och erfarenheter återvänder han till Athen och bidrar till att utveckla samhället.

enligt wielands berömda diktarkollega Gotthold Ephraim Lessing är Agathon den första och enda romanen för den klassiska periodens nya bildningshungriga medelklass. Framgången med Agathon och ryktet om Wielands litterära och filosofiska betydelse spred sig och 1769 kallades han som professor i filosofi och pedagogik till universitetet i Erfurt. Tre år senare inbjöds han till Weimar av hertiginnan Anna Amalia av Sachsen-Weimar, som gav honom ansvaret för undervisningen av sonen arvprinsen Carl August.

Då Carl August övertog regentskapet 1775 ville han inrätta ett musernas hov i Wielandsk anda och med Wieland som Ddragplåster började han med att inbjuda Johann Wolfgang von Goethe till Weimar samma år. Efter Goethe kom filosofen Johann Gottfried Herder och senare Friedrich Schiller. En annan ung litterär talang som senare drogs till Weimar var den finansiellt utarmade Heinrich von Kleist. Han avvisades av Goethe, som inte trodde på hans begåvning. Men Wieland tog sig an honom och gav honom mat och husrum några månader.

Under denna period var Wieland det tyska språkets mest läste och högst betalde författare. Redan 1794 började Göschens förlag i Leipzig att ge ut hans omfångsrika samlade verk. I sina skrifter företrädde Wieland upplysningens moderna tidsanda med humanitet, skepticism och urbanitet som grundpelare. Hans livs motto var hyllningen till muserna, till de sköna konsterna i rokokons graciösa och njutningsfyllda tidsanda med något frivola övertoner.

Under sin tid i Biberach hade Wieland börjat utveckla sitt stora intresse för dagsaktuella nyheter som han kommenterade. Han skrev till exempel till sin kära Sophie redan 1784 om att tiden var mogen för en revolution. Fem år senare välkomnade han den franska revolutionen. Men då våld och ideologisk rigiditet alltmer präglade skeendet ändrade Wieland uppfattning och blev en av revolutionens kritiker.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Outtröttlig som han var hade Wieland strax efter ankomsten till Weimar (1773) grundat tidskriften Der Teutsche Merkur efter en fransk förlaga. Där tog han upp tidens relevanta frågor och gav konsterna stort utrymme. Enligt Goethe var det den tidens ledande kulturtidskrift med särskild betoning på litterära nyheter och kritik.

tack vare höga honorar och en livslång livränta från hovet kunde Wieland uppfylla sin dröm om ett liv som både godsägare och diktare. År 1798 köpte han godset Ossmannstedt. Här samlades tidens kulturpersonligheter. Men lyckan blev kort. År 1801 avled hans hustru Anna och dessutom sänktes hans inkomster. Två år senare flyttade han tillbaka till Weimar, där han fortsatte sitt litterära skapande även om han kände sig alltmer alienerad.

Ty Wieland var ett barn av den förfinade rokokon och av upplysningens förnuftstänkande. Den prägel av häftig känslosam Sturm-und-Drang-mentalitet som slagit igenom i litteraturen omkring 1800 tog han avstånd ifrån. Den nya tidsandan ledde också till ett minskat intresse för Wieland, trots att flera av hans verk senare har inspirerat till musik, konst och film. Så bygger exempelvis Carl Maria von Webers opera Oberon på Wielands riddardrama. Fram till mitten av 1900-talet var Wieland bortglömd. Men sedan några årtionden tillbaka växer intresset för honom och hans verk ges ut i nya utgåvor.

Ett av Wielands stoltaste ögonblick var då han 1808 tillsammans med Goethe fick ta emot Hederslegionens kors av Napoleon, som mötte honom med orden: ”Det är alltså ni som är tyskarnas Voltaire.”