Inte för att albumet är dåligt – tvärtom har The Book of Souls med rätta hyllats av kritikerna som en veritabel pånyttfödelse för de slitna brittiska hårdrockarna – utan för att det är så hämningslöst, bekymmerslöst bra.

Man kan nästan höra diskussionerna i studion. Till slut, efter gräl om vilken producent som kan tänkas ligga rätt i tiden och vilka man ”egentligen vill vara nuförtiden” tycks det som om någon utbrustit: ”Men vad fan, kan vi inte bara göra en riktigt bra platta?”

Fruktbara ingivelser behöver inte vara mycket konstigare. Man längtar tillbaka till en amatörglädje, till det stadium då man var nöjd bara man lät som en av sina förebilder. Inget skänker mig större glädje när jag skriver en roman än tanken: ”Jadå, det där lät som John Banville! Om vi kryddar med lite Raymond Chandler på det ska det nog kunna fungera …”

Man behöver få roa sig med detta. Stor annan tröst står inte att finna med trehundrafemtio sidor kvar.

men är det avbildning eller efterapning? Erich Auerbach beskriver i sin odödliga Mimeis hur den västerländska litteraturen, åtminstone den realistiska grenen (som med Auerbachs definition täcker in en hel del), alltid har sökt efterhärma verkligheten; avspegla den, konkretisera den. Han har dock inte så mycket att säga om skriftställarnas förhållande till varandra.

Det har däremot Harold Bloom, litteraturvetaren som lanserade begreppet ”anxiety of influcence”. Bloom har ganska rätt och mycket fel. Det finns absolut en skräck för att brista i originalitet, en panisk oro för att beslås med ofrivilliga plagiat. Men säg den konstform där människan inte lyckats uppfinna några hybridvarianter. Pastischer och parafraser lyfts ofta fram som hyllningar till föregångaren. Och egendomligt vore det annars.

När jag skrev den första boken i min thrillerserie om Ludwig Licht bestämde jag mig för att under inga omständigheter läsa om Graham Greenes bästa spionromaner, eller John le Carrés pärlor från sextio- och sjuttiotalen. Det var ett skolexempel som Bloom hade gillat. Några år senare blev jag ändå så att säga tvungen (jag skrev ett förord till le Carrés Spionen som kom in från kylan). Jag insåg då att det inte är något att skämmas för att sträva efter sådan perfektion.

klassiker är klassiker av miljoner anledningar. Det spelar ingen roll om man ens försöker härma dem; varje gång uppstår ändå någonting alldeles nytt. Samma fenomen måste drabba sångare. Hur mycket man än vill sjunga som Chet Baker eller Maria Callas kan man inte göra det. Man kan ta med sig sin kärlek och dyrkan in i värvet, låta den ladda det man ägnar sig åt med nostalgins särskilda elektricitet, men aldrig någonsin att man kan upprepa vad de gjorde. De bar ju på sina egna förebilder, ville härma sina egna hjältar. Och exakt hur den processen såg ut vet bara de själva.

Detta är alltså mitt bästa – mitt enda, egentligen – råd till människor med skrivkramp eller annat förhatligt grus i det skapande maskineriet: våga underkasta dig dina gamla mästare. Originalitet har begränsat egenvärde. Den smyger sig in ändå, eftersom den följer av ens brister och svagheter. ”Charmerande defekter”, som Martin Gore i Depeche Mode kallade det. Det var på den tiden han fortfarande skrev bra låtar.