Långt bortom turiststråken, mitt i det gudsförgätna öde land som utbreder sig i nordvästra hörnet av Uzbekistan, ligger provinsstaden Nukus, uppbyggd under Sovjettiden som administrativt centrum i den autonoma provinsen Karakalpakstan. Här växer nästan intet, och invånarna flyr från trakten, ty markerna förgiftas av saltet från den närbelägna Aralsjön, numera nästan uttorkad av misslyckade bevattningsprojekt. Övergivna vrak sticker upp ur ökensanden. Men i detta hopplöshetens landskap finns en skatt vars betydelse man först nu börjat inse: det så kallade Savitskijmuseet med dess unika samling avantgardistisk Sovjetkonst från 1920- och 30-talen.

Museet är i stort sett en enda mans verk. Igor Savitskij (1915–1984) var en rysk konstnär och arkeolog, född i Kiev som medlem av en intellektuell överklassfamilj med avancerad smak och goda kontakter inom Västeuropas moderna kulturliv. Under tsartiden reste familjen ofta till Paris, och barnen undervisades av en fransk guvernant. Men oktoberrevolutionen gjorde givetvis slut på sådan lyx. Savitskijs klarade sig med nöd och näppe undan misär, och erfarenheterna grundlade hos den unge Igor en stark vilja att bevara kulturarv som hotas av förstörelse. På 20-talet flyttade familjen till Moskva, där Igor, trots umbäranden, tog lektioner i teckning och målning och så småningom antogs som elev på Surikovinstitutet, en av Rysslands främsta konstskolor. Under andra världskriget evakuerades han tillsammans med institutet till den mytomspunna staden Samarkand, där han förälskade sig i den muslimska folkkulturen och blev god vän med några av Sovjets ledande avantgarde konstnärer, som där funnit en fristad undan Stalins förföljelser.

På 50-talet medverkade Igor Savitskij som tecknare och assistent i en vetenskaplig expedition till Khwarezmområdet sydost om Nukus, ett projekt som främst tog sikte på arkeologisk kartläggning av den fornpersiska kultur som funnits där under antiken men också syftade till att dokumentera den samtida nomadkulturen i Karakalpakstan. Expeditionen blev framgångsrik, inte minst tack vare Savitskijs insatser. Han beslöt slå sig ner i Nukus, eftersom han fascinerades av traktens historia och trivdes med lokalbefolkningen och naturen, som då ännu inte fördärvats genom Aralsjöns uttorkning. Dessutom erbjöd staden större frihet än Moskva för intellektuella som i likhet med Savitskij hade svårt att anpassa sig till Sovjetsamhället.

I nukus fick han efterhand en stark ställning som expert på det antika Khwarezm och den inhemska folkkulturen. I den egenskapen kunde han övertala de lokala myndigheterna att upprätta ett kulturhistoriskt museum där han själv på 60-talet blev chef. Där placerade han dels arkeologiska fynd, dels talrika exempel på Karakalpaknomadernas dräkter och bruksföremål, som han själv bidragit till att samla in. Dessutom upprättade han en modern konstavdelning, i första hand avsedd för den lokala samtidskonsten, och blev själv en omtyckt lärare för traktens unga konstnärer.

Så långt var Igor Savitskijs agerande i linje med den sovjetiska kulturpolitiken, som ju i hög grad gick ut på att lyfta fram och uppmuntra provinsiell folkkultur. Men när han väl etablerat sig började Savitskij också i stor skala samla in rysk och centralasiatisk avantgardekonst av ett slag som var bannlyst i Sovjetunionen, sedan Stalin på 30-talet etablerat den sociala realismen som obligatorisk norm för den moderna konsten. På sina insamlingsresor tog den nye museichefen kontakt med efterlevande till konstnärer som avrättats eller avlidit i sibiriska fångläger. Han vann deras förtroende och kunde därför, mot löfte att verka för konstnärernas återupprättande, lätt förvärva många enastående konstverk för sitt lilla provinsmuseum. De skeptiska makthavarna i Karakalpakstan accepterade efterhand de kontroversiella nyförvärven, sedan Savitskij försäkrat: ”I framtiden kommer folk att resa hit från Paris och New York för att se dessa konstverk.”

Denna spådom håller nu på att förverkligas, när mer än ett par decennier förflutit sedan Savitskij avlidit, Sovjetunionen upplösts och Uzbekistan blivit en självständig stat. Museet leds idag av Marinika Babanazarova, en före detta Savitskijelev och medarbetare, som med stor skicklighet förstått att ordna finansiering och marknadsföring genom att upprätta goda relationer till såväl inhemska politiker som utländska sponsorer och konstkritiker. Samlingarna lär numera uppgå till cirka 90 000 konstföremål, av vilka blott en bråkdel kan ställas ut, medan resten förvaras i magasinen. Två nya museibyggnader planeras och kommer förhoppningsvis att vara färdiga om ett par år, om man får tro Babanazarova. Ett kvarstående problem, som begränsar publiktillströmningen, är att det tills vidare är omständligt och besvärligt att komma till Nukus, eftersom man antingen måste flyga dit från Tasjkent – en cirka tre timmars flygresa med gammaldags propellerplan – eller också färdas med buss under en hel dag genom öknen på skumpiga, nästan ofarbara körbanor längs den gamla Sidenvägen.

Vad finns här då som kan motivera en pilgrimsfärd till Savitskijmuseet? Redan de arkeologiska fynden från Khwarezm är väl värda ett besök och detsamma gäller den etnografiska samlingen av Karakalpaknomadernas kulturyttringar. I det förra fallet består huvudattraktionen av unika kultföremål och symboler från den tid då den zoroastriska religionen ännu dominerade Khwarezm, det vill säga före den muslimska erövringen på 700-talet. I det senare fallet imponeras man särskilt av nomadernas färgstarka textilier och smycken.

Men avantgardekonsten från mellankrigstiden är ändå det som har bäst förutsättningar att dra ny publik till Nukus. Här finns briljanta exempel på tidig kubism, konstruktivism och futurism av konstnärer som Ljubov Popova, Antonina Sofronova eller Malevitjeleven Pjotr Sokolov – konstnärer som delvis nu är bortglömda men inte står de samtida kollegerna i Frankrike efter. Ännu märkligare är kanske dock de tidigsovjetiska kombinationerna av modernism, kommunistisk proletärkonst och utopiska sagodrömmar. Vilken obändig kraft, skaparglädje och fantasi det fanns hos dessa sovjetiska konstnärer under tiden närmast efter oktoberrevolutionen, innan Stalin ännu tvingat dem in i socialrealismens tvångströja!

Se till exempel Alexander Volkovs expressiva målningar av jordbruksarbetare under vårarbete på åkern! Motiviskt är detta just det slags proletärkonst som Stalin önskade sig, och Volkovs revolutionära kämpaglöd går inte att missta sig på, men hans sätt att behandla motivet är inte socialrealistiskt utan alltigenom modernistiskt vad gäller färg och form. Eller se uzbeken Ural Tansykbajevs drömska fantasilandskap och folklivsskildringar av omisskännligt österländsk prägel! Här har den modernistiska formviljan och den djärva koloriten omvandlat motiven till en säregen skönhet som befinner sig långt från det som annars lätt kunde ha blivit billig exotism.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Konstnärer som dessa tvangs efterhand att anpassa sig till den officiellt påbjudna normen och blev därmed mindre intressanta, men det som de gjorde på 20-talet och i 30-talets början var ännu nyskapande. Andra, till exempel Michail Kurzin, vars groteskt satiriska bilder också finns på Savitskijmuseet, vägrade anpassa sig, skickades till fångläger och for illa.

Den mest originelle av alla dessa bortglömda eller nyupptäckta mästare är dock enligt min mening Vladimir Lysenko, en Tasjkentkonstnär vars biografi är nästan okänd, eftersom hans visionära bilder tidigt blev bannlysta och han själv försvann efter en fängelsevistelse från offentligheten. Ett av hans starkaste verk – en väldig turkosfärgad tjur med en rödgul sol i svansen och ögon som hotfulla gevärsmynningar – har tolkats som en nidbild av Sovjetsystemet men har i dag blivit en ofta reproducerad ikon för Savitskijmuseet.

Museet på nätet: www.savitskycollection.org.