En ny dag, ett nytt historiskt val i Storbritannien. Den här gången var det Hartlepools tur, en industristad med arbetarbefolkning i norra England, att utdela ännu en chock i ett land som vid det här laget har vant sig vid politiska chocker.

Hartlepools invånare hade företrätts av Labourpartiet i parlamentet sedan 1950-talet. Nu utnyttjade de ett fyllnadsval till att ta avstånd från vänstern och istället stödja Boris Johnson och det konservativa partiet i den största omsvängningen för någon sittande regering i brittisk efterkrigshistoria. Som Labourledamoten Steve Reed sade var den ”fullständigt förödande”.

För att få perspektiv på denna valutgång ska vi dra oss till minnes att Winston Churchill alltjämt var i livet vid det senaste tillfället som en konservativ kandidat vann denna valkrets. Nikita Chrusjtjov satt vid makten i Ryssland, Dwight Eisenhower i USA och Tage Erlander i Sverige. Året var 1959.

”Nu råder allmän enighet om att Labour inte kan få majoritet i nästa val.”

Labour led alltså en svidande förlust, fast de konservativa har haft regeringsansvaret sedan 2010 och fått förvalta arvet efter finanskrisen, svångremspolitiken, brexit och coronaviruset. Nederlaget kom också bland beskyllningar mot den sittande rege­ringen för svågerpolitik, att partiet hade gynnat sina anhängare med statliga kontrakt. Trots allt detta gick Boris Johnson och Torypartiet in i en av Labours äldsta vasallstater och ut därifrån med ännu en seger.

Hartlepool är ingalunda unikt. Det är bara det senaste av Labours arbetarfästen som går över till Tories. I parlamentsvalet i december 2019 vann Tories 54 valkretsar från Labour, av vilka 51 hade röstat för brexit. Det var dessa förluster som drog ner vänstern till dess lägsta antal mandat sedan 1935.

Nu råder allmän enighet om att Labour inte kan få majoritet i nästa val. För att åstadkomma det skulle partiet behöva en framgång större än Clement Attlee 1945 och Tony Blair 1997. Och det måste ske utan Skottland där Labour förlorade de flesta av sina mandat 2015.

Detta blir oerhört svårt, om inte omöjligt. Labours väg tillbaka till makten går inte genom storstäderna, universitetsstäderna eller liberala enklaver utan genom arbetarklassens England, där partiet inte fått majoritet sedan 2001.

En av de stora myterna är att allt detta har med brexit att göra: en kvardröjande protest i den brittiska arbetarklassen mot de tre fjärdedelarna av Labours parlamentsledamöter som motsatte sig brexit och sedan fattade det ödesdigra beslutet att försöka lansera en andra folkomröstning, i syfte att undanröja väljarnas önskan att avsluta medlemskapet i EU. Hi­storikerna kommer säkerligen att betrakta detta som en av de största missbedömningarna i landets politiska historia. Den sände en kraftfull signal till många Labourväljare om att de Londoncentrerade partimedlemmarna inte längre brydde sig om vad de tyckte eller hade att säga.

Detta ingår utan tvivel i bilden men bara till en liten del. I verkligheten avspeglar det att brittisk politik befinner sig mitt i en mycket mer djupgående omgruppering, en historisk förskjutning som har pågått i 20 år. Labourpartiet grundades för den fackligt organiserade arbetarklassen, för en politik som var prydligt ordnad kring klyftan ”vänster mot höger” och där männi­skors klasslojaliteter var den bärande ­principen. Men redan då brottades partiet hela tiden med svårigheten att inlemma sig i en nation som ända sedan sin födelse varit instinktivt konservativ.

Många glömmer det lätt, men i Storbritanniens hela historia har bara tre Labourledare vunnit majoritet i allmänna val – Clement Attlee, Harold Wilson och Tony Blair. Om vi tänker bort Tony Blair har Labour inte vunnit en betryggande majoritet på över ett halvsekel.

Även Blair medgav realiteterna och drog av Labour dess socialistiska kläder. Som Peter Mandelson, minister i en av hans regeringar, påminde medborgarna om i efterdyningarna av partiets nederlag i Hartlepool lyder Labours resultatprotokoll för de senaste 40 åren förlust, förlust, förlust, förlust, Blair, Blair, Blair, förlust, förlust, förlust, förlust.

Idag förvärras Labours svagheter av att de gamla förkastningarna mellan höger och vänster snabbt ersätts av en ny spricka mellan kulturliberaler och kulturkonservativa, och den breddas av nya debatter om nationen, EU, invandring, islam, imperiet, historien, statyer och ”vilka vi är”.

Dessa kulturella debatter har föga med de gamla klassbaserade lojaliteterna att göra, skär tvärs genom dem och skiljer Labours kulturliberala medelklassväljare från dess kulturkonservativa väljare i arbetarklassen. De konservativa i medelklassen smider nu en allians med arbetarna, inte i kraft av sina ekonomiska erfarenheter utan av gemensamma värderingar. De tror på Storbritannien, är stolta över sitt land och dess institutioner och vill se det bästa, inte det sämsta, i dess förflutna.

Det är därför som ålder och utbildningsnivå, som formar våra värderingar, har blivit de viktigaste drivkrafterna i den brittiska politiken. I det senaste valet röstade 77 procent av 18–24-åringarna på kulturliberala partier, medan 66 procent av efterkrigsgenerationen röstade på kulturkonservativa, om det nu var Tories eller Brexit­partiet. Så har det inte alltid varit. Dessa åldersklyftor är idag långt bredare än något vi har sett tidigare.

De breddas också av en utbildningsklyfta av ett alldeles speciellt slag. Boris Johnson, med examen i klassiska språk från Oxford, ledde med 30 procentenheter bland personer som nöjt sig med grundskola. Labour vann en solid ledning bland medborgarna med högskoleutbildning. Om enbart personer med akademisk examen hade röstat skulle den radikale vänsterpolitikern Jeremy Corbyn ha blivit premiärminister.

Egendomligt nog är det konservativa partiet populärare än Labour bland låginkomsttagare och Labour populärare bland höginkomsttagare. Högern är inte längre de förmögnas parti och vänstern inte längre de fattigas. Det traditionella stödet för de båda partierna har bytt plats medan dessa olika grupper flyttat om sina politiska lojaliteter så att de avspeglar deras värderingar.

På 1960-talet konstaterade akademikern Peter Pulzer i en nu bevingad formulering att den brittiska politiken egentligen vilar på klasstillhörighet och att ”allt annat är försköningar och detaljer”. Men vem skulle säga så idag när Boris Johnson vann det senaste valet med 15 procent­enheters ledning i arbetarklassen?

Omgrupperingen av den brittiska politiken förstärks av ytterligare två faktorer. Den första är att Boris Johnson har omvandlat konservatismen i grunden. Konservatismen före brexit är inte samma sak som konservatismen efter brexit. Han har hittat den nya segerformeln i Storbritanniens politik: Stå till vänster ekonomiskt och till höger kulturellt. Han har kombinerat stöd för brexit och reformerad invandring med nya åtgärder till hjälp för landets ”eftersatta” regioner och omskolning av personer utan akademisk utbildning. Detta markerar en återgång till en mycket längre tradition av den ”nationella” konservatism som premiärminister Benjamin Disraeli skulle känna igen men Labour har svårt att hantera.

Den andra faktorn är utvecklingen inom Labour, som idag enbart vänder sig till den ena sidan av värdeklyftan. De senaste 20 åren har partiets medlemmar och parlamentsgrupp översvämmats av käcka kulturliberaler från London och universitetsstäderna som kulturellt sett står främmande för resten av befolkningen. De är besatta av historiska orättvisor, av stöd för mångfald och av vad den amerikanske författaren John McWhorter kallar antirasismens ”nya religion”. En allmän upptagenhet med minoritetsgrupper och identiteter har berövat dem förmågan att tala till majoriteten. Idag har Labour fler parlamentsledamöter med universitetsutbildning än Torypartiet och fler har också tillbringat hela sitt vuxna liv i politikens värld. Det är en värld som Clement Attlee inte skulle känna igen.

”För det brittiska Labourpartiet finns inga enkla svar.”

Detta har dramatiskt minskat Labours flexibilitet. Varje gång partiets nye ledare Keir Starmer försöker tala till arbetarklassen om patriotism eller invandring blir han attackerad av sina liberala aktivister för att tillmötesgå ”rasismen” och ”ultrahögern” eller visa förakt för partiets arbetarväljare.

Labour straffas också av följderna av beslut från en annan tid. Med Tony Blair i täten steg Labour in i den brittiska politikens kasino och satsade alla sina marker på kulturliberalerna. Partiet etablerade ett ”liberalt samförstånd” som var positivt till globalisering, invandring, EU och medelklassen, och som fungerade för den nya eliten men lämnade alla andra åt sitt öde. På kort sikt vann Blair på detta. Men på längre sikt, och när arbetarklassen upptäckte vad som pågick, banade han väg för det senaste decenniets revolter: den nationella populismens uppgång, succén för brexit, Boris Johnsons stigande stjärna och nu Hartlepool.

Det finns inga enkla svar för Labour, som slits åt två helt olika håll. Partiet förlorar arbetarväljare i småstäderna och de stora industridistrikten till apati eller till en konservatism i ny kostym. Samtidigt tappar det nu stöd från liberala universitetsutbildade, millenniegenerationen och intellektuella i metropoler och universitetsstäder, som förfasar sig över brexit.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Problemet för Labour är att dessa grupper är geografiskt koncentrerade. De samlas i områden av samma typ, vilket utgör ett stort problem i ett system med enmansvalkretsar. Labour vinner röster där det inte behöver några och förlorar röster där det desperat behöver dem.

Boris Johnsons kulturkonservativa väljarkår är mycket jämnare utspridd över landet. Om man fördelar brexitrösterna på samtliga valkretsar blir det majoritet i över 60 procent av dem för brexit och reformerad invandring. Detta ger Johnson en väldig fördel, medan Labour har förfallit till att bli en del av städernas ”woke”-vänster som hånar ”Medelengland” som präglat av fördomar och befolkat av bigotta och rasister.

Johnson är särskilt omtyckt bland yrkeskunniga arbetare – Storbritanniens fabriksarbetare, montörer och rörmokare – som har starka band till nationen och inte har lust att höra dag ut och dag in att de är rasistiska ”dumskallar”. Opinionsinstituten sorterar in dem under rubriken C2, yrkeskunniga arbetare, och de spelar en central roll i förklaringen till att Labour 2019 förlorade sin ”röda mur”.

Detta är orsaken till att Labour nu enligt somligas uppfattning bör klippa navelsträngen till Storbritanniens arbetarklass, riva bort plåstret och istället vända sig till den framväxande ”blå muren”, en samling på drygt 40 valkretsar fyllda av universitetsutbildade i millenniegenerationen, som blir alltmer liberala och glider bort från de konservativa. Denna strategi kan fungera bra om 20 år, men den vore ett fatalt misstag idag. Det finns inte tillnärmelsevis tillräckligt många sådana valkretsar som kan kompensera Labours allt större förluster i norra England.

Labouraktivisterna hävdar rutinmässigt att detta till stor del beror på brexit eller på att deras nye ledare Keir Starmer inte är särskilt populär. Detta bortser emellertid från den mycket bredare bild som har vuxit fram på kontinenten. I Storbritannien har Labour fallit till sitt lägsta antal parlamentsmandat sedan 1935, i Österrike har center-vänstern lägst antal väljare sedan 1911, i Tyskland sedan 1932, i Finland det lägsta någonsin. I Spanien är talet det tredje lägsta sedan landets övergång till demokrati, i Frankrike, Italien och Nederländerna är det lägre än det någonsin varit. Och i Sverige är det lägst sedan 1908.

Det är socialdemokratin, inte enskilda ledare eller partiprogram, som inte längre får genomslag. Från sekelskiftet 2000 och framåt har den fråga som socialdemokraterna ställts inför varit mer existentiell än strategisk: Hur kan de överleva i en värld där kultur har blivit minst lika viktig som ekonomi? Hur kan de hålla ihop kulturkonservativa arbetare och kulturliberala akademiker medan de klassbaserade lojaliteterna skrumpnar som druvor på vinrankan?

För det brittiska Labourpartiet finns inga enkla svar. Ett parti som bildades i en värld definierad av ekonomi och klass kämpar nu med att vinna relevans i en värld som i allt högre grad definieras av kultur och värderingar. Väljare som de i Hartlepool står där och frågar sig själva samma sak: Vad är det egentligen för mening med Labourpartiet? 

Översättning: Margareta Eklöf