Genom manifestationer på offentliga platser, hänförda kommentarer på sociala medier och jublande bilkaravaner på orter som Kristianstad, Växjö och Malmö demonstrerades, för dem som ännu inte uppmärksammat saken, att vårt land numera härbärgerar en stor grupp människor som är uppfyllda av sådant vitglödgat hat mot Israel och judar att massmord blir en anledning till fest.

Bilden förmörkades än mer när en rad debattörer, akademiker och politiskt aktiva vägrade att ta avstånd från såväl Hamas terrordåd som från firandet av dem. Vänsterpartiets partiledare Nooshi Dadgostar fick till exempel rasande kritik från förtroendevalda i de egna leden efter att hon fördömt attackerna.

”Ett fritt land måste kunna försvara sig. Människor som vill förbli fria måste verka för sin frihet.”

Ingrodd antisemitism med rötterna i Mellanöstern samspelar med akademiska inneteorier om strukturell rasism och över/underordning som universalförklaring till eländet i världen. Israel, som är i förbund med USA, blir i denna världsbild överordningen personifierad och palestinierna på motsvarande sätt de mest förtryckta – och för dessas företrädare är tydligen allting tillåtet. Att Hamas bryr sig föga om det palestinska folkets väl och ve utan tvärtom bedriver ett skräckregemente och använder folket som mänskliga sköldar får inte plats i dessa absurda kalkyler, där rasism mot judar kan ses som ett uttryck för antirasism.

Akademiska hårklyverier som inte gör värre skada än att de tär på universitetens budgetar? Om det ändå vore så väl. Men som Håkan Boström skriver i GP (16/10): ”Vad som sker på våra universitet är inte bara en intern akademisk inre angelägenhet. När tankegods – som bidrar till att förvärra motsättningar och legitimera parallellsamhällen istället för att komma till rätta med dem – under åratal förs ut till lärare, journaliststudenter, kommunala tjänstemän och aktivister så får det konsekvenser.”

Tankegodset har, om än i utspädd form, fått bred spridning i samhället och är ett av skälen till att så många handfasta åtgärder inom kriminal-, migrations-, social- och utbildningspolitiken med flera politiska områden som idag ter sig mer eller mindre självklara under lång tid var fullständigt politiskt omöjliga.

*

En dryg vecka efter Hamas våldsorgie besköts tre svenska fotbollssupportrar i Bryssel. Två av dem avled, den tredje blev illa skadad. Förövaren var en fanatisk islamist som valde ut sina offer utifrån det enda kriteriet att de var svenska. Det har talats om sommarens koranbränningar och den internationella lögnkampanjen om att svenska staten stjäl muslimska barn som tänkbara motiv. Men kanske hatade han helt enkelt Sverige, eftersom vårt land symboliserar så mycket som islamisterna avskyr.

Efter terrordåd sägs ofta att det viktiga nu inte är att låta sig skrämmas utan att fortsätta leva som vanligt. Som främsta reaktion är det riktigt och rimligt. Vi får inte låta oss kuschas till att börja tumma på yttrandefrihet eller andra bärande bjälkar i samhällsbygget. Undfallenhet väcker aldrig respekt utan bara nya krav. Samtidigt är det klart att en förändrad hotbild kan motivera åtgärder, inte minst sådana som borde ha varit på plats för länge sedan. Att utvisningsdömda verkligen utvisas och att asylsökande som har fått avslag verkligen lämnar landet. Att extremister med tyranniska ambitioner inte kan erhålla statsbidrag. Att islamisters hets mot folkgrupp mäts med samma måttstock som andra extremisters.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

*

Statsmakten är en central aktör i kampen mot terrorismen. Men kampen mot dess apologeter är ett långt bredare uppdrag. I den allmänna debatten och i viktiga institutioner som medier, kyrkor, universitet och förvaltningar har ett litet antal personer visat stort mod och dragit ett väldigt stort lass: jag borde nämna namn men vill inte ta risken att utelämna någon. De flesta andra har tigit eller mumlat. Så får det inte fortsätta.

Under kalla kriget stod behovet av folkbildning och opinionsbildning för frihetens värden klart för många. Men efter Sovjetunionens fall bredde inte bara ett säkerhetspolitiskt utan också ett ideologiskt lättsinne ut sig. Demokratin, rättsstaten och marknadsekonomin kom att tas för givna. När det sedan dök upp antiliberalism i nya former som identitetspolitisk kollektivism och islamism bemöttes den alltför ofta med ängslan, tafatthet och inställsamhet. Man hade inte bara glömt bort att ett fritt land måste kunna försvara sig utan också att människor som vill förbli fria måste verka för sin frihet. Den kamp som ligger framför oss är i hög grad ideologisk.