När vänstern 1917 delades i en revolutionär respektive reformistisk gren, kom synen på våld och demokrati att bilda skiljelinje mellan kommunism och socialdemokrati. Alltsedan dess har just demokratiuppfattningen spelat en central roll i åtskillnaden mellan å ena sidan extremistiska rörelser till vänster och höger, och å andra sidan den demokratiska ”normalitetens” politiska partier. Men medan det alltid har varit självklart att beteckna våldsrörelser som fascism och nazism som extremistiska, har det genomgående stått strid om huruvida kommunismen, som ju också avsåg att ersätta den liberala demokratin, skall anses extremistisk eller ej. När Forum för levande historia 2008 belyste kommunismens brott mot mänskligheten protesterade ett stort antal akademiker, flera med just bakgrund i vänstern. Och i Aftonbladet försvarade Jan Guillou 2009 (19/7) vänsterextremistiska våldsverkare med att de var ”feminister, antirasister och starka förespråkare för de sexuella minoriteternas rättigheter”.

När många med bakgrund i 1968 års idéer idag ser tillbaka på den nya vänstern, framställer de den först och främst som en företrädare för idéer om frihet, jämlikhet och broderskap; ja, närmast som en revolt mot kommunismens idéer. Men nyvänstern dominerades av två grupperingar: dels en som förkastade den sovjetiska kommunismen som revisionistisk och högervriden och övergick till maoismen, dels en som efter hand sögs upp av dåvarande Västerpartiet med dess ideologiska, personliga och finansiella band till östkommunismen – också restposterna i form av övriga småsekter anslöt sig till en eller annan variant av den kommunistiska traditionen. Skillnaderna mellan de olika grupperna var i deras egna ögon oöverbryggliga, men på en punkt var de eniga, nämligen i förkastandet av den ”borgerliga demokratin”, det vill säga: av den enda reellt existerande demokratiform som historien känner. Ett representativt exempel på hur långt från den parlamentariska demokratin också en ”reformsinnad” och icke-maoistisk kommunist i Vpk kunde stå, utgör den nuvarande filosofiprofessorn Torbjörn Tännsjö. I sin bok Demokrati och proletär revolution från 1977 argumenterade han för att ersätta den ”borgerliga demokratins” förtryck med en proletär demokrati. I denna, hävdade han, skulle ”[f]ri åsiktsbildning och lika demokratiska rättigheter garanteras alla partier och tendenser som i praktisk handling accepterar proletariatets diktatur”. Samtidigt tillfogade han att ”borgarna”skulle fråntas ekonomiska möjligheter att ”prångla ut sina idéer”. Naturligtvis var Torbjörn Tännsjö en av undertecknarna av 2008 års upprop mot Forum för levande historia.

Just skillnaden i synen på demokrati och diktatur gör historikern Øystein Sørensen till det avgörande kriteriet på vänsterextremism i den nyutkomna norska antologin Venstreekstremisme. Ideer og bevegelse. Boken ingår i projektet NEST – Nettverk for studier av totalitarisme og demokrati – vid Oslo universitet. Projektet utgav förra året en antologi om högerextremism och har alltså nu fokuserat på dess motsats. Tyngdpunkten i årets publikation ligger på 1970-talets vänsterextremister och deras revolutionära ideologi, men också på extremisternas förbindelser med totalitära diktaturer i öst. Här finns artiklar som på ett ingående vis belyser en rad olika aspekter – alltifrån vänsterns försvar av förtryck och terror när den utförs i socialismens namn, över kontakterna med de vänsterextrema terrorgrupperna i Västeuropa, till den nutida vänsterradikalismens inflytande över forskningen om Mellanöstern och antisemitismen inom vänstern.

Den dominerande rörelsen inom den norska nyvänstern var det maoistiska AKP (ml), som svarade till SKP i Sverige med dess sidoorgan i form av exempelvis FNL-rörelsen, Clarté och FIB-Kulturfront. Till AKP drogs en rad intellektuella, med författaren Dag Solstad som den mest prominente. Partiet hade ett dagligt språkrör i Klassekampen, som nådde en ganska bred spridning och som fortfarande existerar – bland annat subventionerad av den svenske deckarnasaren Henning Mankell. Vad stod då denna norska maoism för? En av bidragsgivarna, Bjørn Westlie, formulerar det rakt på sak: ”AKP (ml) ville bruka vold for å nå sitt mål om revolusjon i Norge.” Precis som den svenska maoismen – och jag skulle vilja påstå hela den nya vänstern i stora drag – syftade den norska till att överföra den politiska makten från de legala demokratiska institutionerna till råd och organ som behärskades av ”arbetarklassen” eller ”folkflertalet”, i realiteten av den yttersta vänstern själv. Överförandet skulle inte i första hand ske genom allmänna val, utan genom att utnyttja en djup samhällelig kris i vilken den demokratiska statsmaktens ledning var desorienterad och handlingsförlamad. Om borgarna och socialdemokraterna böjde sig för den nya ”demokratiska” folkmakten, skulle processen förlöpa fredligt, men varje form av ”kontrarevolutionärt” motstånd skulle mötas med hårdfört våld. Målsättningen var att förstatliga all privat egendom och införa en politisk styrning av tillverkning, finanser, hantverk och handel; polis och militär skulle ”krossas”, domstolarnas och universitetens självständighet upphävas samt familj, skola och medier omstöpas.

AKP var ingen antiauktoritär studentrörelse, utan ett strikt centraliserat kaderparti med kodnamn på medlemmar, med hemliga möten, med förbud mot användande av telefon och med skriftligt material som återinsamlades efter att det hade blivit läst. Uppskattningsvis 20 000 ungdomar var, främst under 1970-talet, kortare eller längre tid medlemmar i AKP med sidoorganisationer. Som alla sekter var även AKP självförbrännande. Verklighetssinnet gick förlorat – så exempelvis rustade sig partiet under 1970-talet för ett sovjetiskt kärnvapenkrig mot Norge (!) – och misstänksamheten mot förrädare i de egna leden antog hysteriska proportioner. Partiet förtvinade gradvis och upplöstes formellt 2007, då det uppgick i det nybildade partiet Rødt, vilket i höstens stortingsval fick drygt en procent av rösterna.

Idag kan AKP:s tankar te sig bisarra, men så var inte fallet på 1970-talet. Både Øystein Sørensen och Bent Hagtvet pekar på att vänsterextremisterna hade en stödjande, överslätande och förstående omvärld – fellow-travellers – av ”progressiva” författare, akademiker och konstnärer. En fellow-traveller är alltså inte en vänsteraktivist som Dag Solstad eller Jan Myrdal i Sverige, men en utanförstående observatör (vilken kan vara väl så rabiat som en aktivist) som exempelvis Olof Lagercrantz i Sverige eller norska Dagbladets liberale kulturredaktör under tidigt 1970-tal, Simen Skjønsberg. Om denna typ av medlöpare skriver Sørensen träffande följande:

”De er fundamentalt sympatiske til kommunismen som ideologisk fenomen, eller til konkrete kommunistiske regimer og partier. De har en forestilling om et grunnleggende fellesskap som skiller ’oss’ fra ’dem’. ’Vi’ står fundamentalt sett for det gode, ’de’ er like fundamentalt en ond fiende, eller i det minste et system som må bekjempes. De vil ikke drømme om å begå voldshandlinger … men … de vil ofte gå svært langt i retning av å forsvare, unnskylde, bagatellisere eller minimalisere overgrep og brutalitet i det godes tjeneste.”

En annan faktor som flera bidragsgivare återkommer till, angående den överslätande hållningen till vänsterextremismen, är 1970-talets idealiserande syn på de revolutionära våldsrörelserna i tredje världen – de så kallade befrielserörelserna. Samtidigt som det i de skandinaviska länderna fanns en bred värdegemenskap om att det fredliga och stegvisa införandet av demokrati på sin tid hade tjänat hela samhället på bästa möjliga vis, fanns det en utbredd förståelse för – också bland socialdemokrater och liberaler – att just i tredje världen var väpnad kamp en mer lämpad eller i varje fall legitim politisk metod. I praktiken innebar detta en acceptans av och stöd till den marxist-leninistisk strategin om inbördeskriget som vägen till frigörelse från kapitalism och imperialism.

Naturligtvis stärkte denna relativisering i synen på våldet den ”revolutionära” övertygelsen hos den nya vänsterns unga anhängare. Om nu väpnad kamp var en legitim väg till politisk makt i tredje världen, varför skulle den inte också kunna vara det i den västliga kapitalismens centrum? Det var ju härifrån – sett ur vänsterns synvinkel – som utsugningen och förtrycket av de fattiga initierades och organiserades. Idag tillhör alla dessa komprometterande synsätt och argument historien, men som religionsforskaren Alexandra Irene Larsen understryker i en uppsats om de vänsterradikala och forskningen om Mellanöstern, har vänsterns förhoppningar om ett fortsatt uppror mot västlig kapitalism och liberal demokrati flyttats över till de islamistiska rörelserna. Och begreppet islamofobi – vill jag tillägga – har blivit ett instrument för att brännmärka dem som försvarar den västliga demokratin och samhällsformen mot islamistiska angrepp.

Boken Venstreekstremisme ger en utomordentligt initierad och bred bild av den norska nyvänsterns ideologi och politiska handlande, av dess internationella förebilder och förbindelser och av omvärldens bemötande. Den utgör mer allmänt ett viktigt och läsvärt bidrag till förståelsen av hur extrema och revolutionära idéer kan vinna utbredning och inflytande också i ett demokratiskt, avancerat och stabilt välfärdssamhälle.