För att producera och distribuera medial så kallad public service finns i Sverige tre programbolag: Sveriges Radio AB (SR), Sveriges Television AB (SVT) och Sveriges Utbildningsradio AB (UR). Ägare av de tre programbolagen är ytterst svenska folket. För att markera programbolagens publicistiska relativa politiska oberoende finns en ägarstiftelse inrättad, ett moderbolag: Förvaltningsstiftelsen för SR, SVT och UR AB (FS). Mandatperioderna i denna ägarstiftelse är – återigen för att markera relativt politiskt oberoende – långa: åtta år. För att inte hela styrelsen ska bytas ut vid samma tillfälle utan viss kontinuitet föreligga har en överlappning åstadkommits. Hälften av ledamöterna byts ut vart fjärde år, men varje enskild ledamot har således ett mandat som löper under åtta år.

Styrelseordföranden i FS utses av regeringen. Undertecknad var under åtta år ledamot av FS, från och med den 1 januari 2016 till och med den 31 december 2023. Under hela denna period var Helena Stålnert ordförande. Hon utsågs av en socialdemokratiskt ledd regering. Samtliga övriga ledamöter blev utsedda efter nominering från i riksdagen representerade partier. Hur många ledamöter ett parti har kunnat nominera beror på dess röstetal i riksdagen. Dock ska alla i riksdagen representerade partier vara företrädda. Utfallet under mina första fyra år som ledamot var att (s) och (m) hade kunnat nominera vardera tre ledamöter, övriga i riksdagen representerade partier en vardera. Summan blir tolv ledamöter plus ordföranden. Under mina sista fyra år som ledamot hade en ledamotsnominering övergått från M till SD.

En annan skillnad mellan min första och andra fyraårsperiod var att riksdagen hade beslutat att ändra villkor för ledamotskap i FS såtillvida att aktiva riksdagsledamöter inte längre kunde vara ledamöter i FS. Som konsekvens av detta lämnade samtliga tre styrelseledamöter nominerade av S, eftersom de alla var riksdagsledamöter. De tre ersattes av tre före detta riksdagsledamöter. Likaså lämnade den av SD nominerade riksdagsledamoten Oscar Sjöstedt och ersattes av SD:s stabschef Linus Bylund och SD:s regionalpolitiker Zandra Pettersson. Exemplen visar något om den närhet till partipolitik som normalt gäller för ledamotskap. Ordföranden Helena Stålnert är ett undantag. Hon kan – som jag har uppfattat det – väsentligen beskrivas som politiskt fristående, kvalificerad för sin roll inte minst på grund av mångårig erfarenhet av yrkesverksamhet och chefskap inom SVT. Också jag faller utanför mönstret. Jag nominerades av M, som ett led av partiets – åtminstone dåvarande – ambition att eftersträva större avstånd mellan partipolitik och ledamotskap i FS. Summan under mina åtta år i FS var med andra ord elva ledamöter med stark partipolitisk koppling och två med svag eller obefintlig sådan.

Exemplen visar något om den närhet till parti­politik som normalt gäller för ledamot­skap. Ordföranden Helena Stålnert är ett undantag.

Jag ber om ursäkt för denna omständliga, enligt tidsenliga normer ojournalistiska introduktion. Men ska man beskriva ett schackparti är det viktigt att läsaren känner till pjäser och spelregler.

Spelregler? Den viktigaste uppgiften för FS är att utse styrelseordförande och ledamöter i de tre programbolagens styrelser. FS fungerar alltså som valberedning men representerar samtidigt vid ordinarie bolagsstämmorna i SR, SVT och UR samtliga röster. Som ordförande i respektive programbolags ordinarie bolagsstämma fungerar ifrågavarande programbolags styrelseordförande. Vederbörande ber om förslag när beslut ska fattas. Ordföranden i FS framlägger ett förslag. Programbolagets styrelseordförande frågar om förslaget kan godkännas, varvid ordföranden i FS svarar ja och programbolagets styrelseordförande slår klubban i bordet.

Bereder besluten i FS gör presidiet, vilket under mina åtta ledamotsår bestod av ordföranden och vice ordföranden. Eftersom Helena Stålnert var utsedd av en socialdemokratiskt ledd regering tillföll posten som vice ordförande en ledamot nominerad av det vid sidan av S största partiet, alltså M. Till en början var det den tidigare politiske chefredaktören i Svenska Dagbladet och riksdagsledamoten Mats Johansson, som dock avled sommaren 2017 och då ersattes både som ledamot och vice ordförande av Hans Birger ”HB” Ekström, som under många år hade varit M:s kanslichef.

Processen fram till det årliga sammanträde i FS då det egentliga beslutet fattas om vilka personer som ska leda och tillhöra de tre programbolagens styrelser startar som regel med ett sammanträde då vakanser identifieras. Olika skäl kan finnas för skiften av ordförande och ledamöter: någon har suttit länge, kanske alltför länge på sin post, någon har begärt entledigande sedan privata eller professionella förhållanden har ändrats eller någon har visat otillräcklig håg eller bristande förmåga för sitt uppdrag. Ledamöterna i FS bereds internt tillfälle att inkomma med förslag på nya innehavare av de vakanta platserna. Förslagen beledsagas av motiveringar och kortfattade sammanställningar av de föreslagnas meriter. Listor upprättas över personer som nu har blivit föreslagna och där även namn på personer som tidigare har varit på förslag men då har blivit förbigångna finns med. Vid något ytterligare sammanträde diskuteras de föreliggande förslagen. Presidiet ska därefter mot bakgrund av dessa diskussioner förhöra sig om intresse hos aktuella namn och ta referenser på dem.

Utan undantag gav dessa utvärderingar, byggda på att styrelserna fick betygsätta sig själva, en ljus bild av sammansättning och kompetens.

En spelregel bör nu uppmärksammas, ett dokument som Helena Stålnert fick till stånd ganska tidigt under sin period som ordförande i FS: ”Grunder för bedömning av styrelseledamöter till Public Service-bolagen”. I ordförandens ursprungsförslag fanns ett oavvisligt krav på att den som kunde komma ifråga för ledamotskap skulle ha erfarenhet av arbete i styrelser eller av ledande positioner i företag eller organisationer. För egen del motsatte jag mig (sannolikt med åtskillig arrogans) en sådan skrivning, vilken gör kretsen av möjliga alltför trång och alltför likriktad. Jag hänvisade istället till kriterier som i mina ögon borde vara överordnade: ”dokumenterad omdömesförmåga, dokumenterad integritet och dokumenterad intellektuell styrka”. Andra ledamöter fann också att ursprungsförslagets krav något borde modifieras eller luckras upp. Ett tillägg infördes i dokumentet: ”eller annan motsvarande värdefull kunskap”. När dokumentet slutligen antogs var jag noga med att påpeka att det överhuvudtaget borde betraktas som en vägledning och inte som en uppsättning oomkullrunkeliga regler. På den punkten blev jag lugnad. Men det lugnande beskedet visade sig snart vara bortglömt av givaren.

Även en annan kanske inte spelregel men omständighet bör nu anföras. Till en början under min åttaåriga mandatperiod hänvisades ständigt till i programbolagen genomförda styrelseutvärderingar.

Utan undantag gav dessa utvärderingar, byggda på att styrelserna fick betygsätta sig själva, en ljus bild av sammansättning och kompetens. Jag ifrågasatte omsider och upprepade gånger värdet av dessa utvärderingar. En representant för ett styrelseutvärderingsföretag inkallades slutligen till ett sammanträde i FS för att svara på frågor. Jag undrade om styrelseutvärderingar gav information om någonting annat än graden av en styrelses självförälskelse, om inte ett alltför gott resultat kunde vittna om brist på friktion, dynamik och kreativitet. Och jag undrade om hon – det var en kvinna – visste något om hur styrelseutvärderingarna hade sett ut i verksamheter som hade visat sig oetiska eller på annat vis bristfälliga. För att tydliggöra nämnde jag Transportstyrelsen och it-läckagen, Karolinska sjukhuset och konsulterna, Karolinska institutet och rekryteringen av Macchiarini, Telia och mutorna till diktatorsanförvanter och Swedbank och tvätten av blodspengar. Den första frågan pekade, sade representanten för styrelseutvärderingsföretaget, på något viktigt som hon och hennes kollegor hade dryftat. Som det verkade utan att ha kommit längre än så. Om den andra frågan sade hon sig inget veta.

Processen som leder fram till att ledamöterna i FS enas om vilka personer som ska leda och tillhöra de tre programbolagens styrelser ändar årligen förstås med ett beslutssammanträde. Presidiet föreslår nu en kandidat till varje vakans, en och bara en, trots att ingen konsensus har förelegat eller eftersträvats vid föregående diskussionssammanträde. I det längsta under mina åtta år som ledamot i FS accepterades presidiets förslag utan nämnvärt meningsutbyte. Kanske berodde det på att ingen ville uttala misstro mot presidiet och dess arbete. Kanske berodde det på att samtliga ledamöter trodde sig veta att presidiet redan hade vidtalat tillräckligt många av ledamöterna i FS och försäkrat sig om stöd från dem.

Till sist spred sig likväl ett missnöje. De kandidater som föreslogs kunde nu mycket väl vara sådana som tidigare inte ens hade förekommit i diskussioner vid sammanträden i FS. Och vilka de föreslagna kandidaterna var kunde meddelas i ett mejl någon eller några timmar före själva beslutssammanträdet eller rentav vid sittande bord.

Min egen föreställning blev snart att jag i FS fick bekanta mig med ett politiskt beslutsfattande till skillnad från ett beslutsfattande grundat på styrkan hos argument (som jag tidigare hade varit van vid). Ganska omgående gjorde jag vissa iakttagelser. Så till exempel verkade det som om en av de tre ledamöter som var nominerade av S talade för alla tre. En effekt av den omständigheten var att en av de tre övriga från början var sporadiskt närvarande vid sammanträden och snart uteblev alldeles. Förhållandet fick rimligt nog ordföranden i FS att reagera. Hon uppmanade ledamoten ifråga att lämna styrelsen eller se till att bidra till arbetet i den. För inget av dessa alternativ hade vederbörande ledamot minsta intresse. Nya framstötar från ordföranden avvisades. Till sist måste någon ha vidtalat någon, och riksdagsledamoten ifråga lämnade styrelsen i FS.

Det här skedde under mina första fyra år som ledamot. Under mina sista fyra år som ledamot var det inte lika tydligt att de tre ledamöter som var nominerade av S hade en talesperson. En av de tre var visserligen mer talför än de båda andra, men det kunde vara resultat av temperament, mer omfattande erfarenhet och besittning av språklig elokvens. Hursomhelst nämnde en av de övriga två under ett sammanträde att … hon eller han… ”återrapporterade” till sitt parti, vilket knappast kan betyda annat än att uppgifter förmedlades om vilka diskussioner som fördes och vilka beslut som stundade. Avslöjandet fick en ledamot nominerad av ett annat parti att reagera, till och med att reagera upprört och kraftfullt. Denne ledamot förklarade sig stå fullständigt främmande för tanken om ”återrapportering”, eftersom ­ledamöterna i styrelsen inte är utsedda som företrädare för partier utan som mur mot partiintressen. Var och en representerar med andra ord bara sig själv. Den tystnad som vidtog efter utbrottet kan inte karakteriseras på annat vis än som talande.

Nå. Våren 2023 – i elfte timmen – krackelerade äntligen det politiska beslutsfattandet. Utlösande var presidiets framkastande av ett förslag på ledamot i en av programbolagens styrelser, ett i sammanhanget helt nytt namn, aldrig omnämnt eller diskuterat i FS före själva beslutssammanträdet. Hos mig – och uppenbarligen inte endast hos mig – blev en sedan länge gnagande undran akut: Varifrån kom detta namn? Var det något som Helena Stålnert och HB Ekström hade grubblat ut på egen hand? Och i så fall varför (då fullgoda alternativ redan förelåg)? Eller var det ett namn framfört av ett programbolags styrelseordförande eller verkställande ledning? Eller härrörde namnet rentav från några partikanslier i samförstånd? Osäkerheten om hur det förhöll sig fick bägaren att rinna över. Presidiet borde kunna påräkna stöd av de tre av S nominerade ledamöterna liksom av den av MP nominerade. Men i övrigt föreföll uppslutningen dålig. Eventuella röstsiffror kunde för presidiets vidkommande resultera i ett nederlag med 6 röster mot 7. Ett beslut i frågan sköts därför upp till nästa sammanträde.

Men vid det sammanträde som ännu pågick höll ifrågasättandet eller upprorsstämningen i sig. En ändring av arbetsordning krävdes och fick stöd av en majoritet. Till vad som nu skulle bli beslutssammanträdet i ordförande- och ledamotsfrågan skulle för varje vakans minst två kandidater utpekas, och röstning mellan de utpekade kandidaterna skulle företas efter att argument för och emot var och en hade lagts fram och dryftats. Och, menade flertalet runt sammanträdesbordet, en sådan ordning borde permanentas i FS.

Själv växlade jag efter sammanträdet några ord med ett par av de övriga ledamöterna och släppte fram min frustration över politiskt beslutsfattande. ”Jag hade inte överlevt tio minuter i ett politiskt parti”, sade jag. ”Nej, det hade du inte. I ett politiskt parti har den som säger sanningar strax bara fiender”, svarade en av dem jag talade med, för övrigt samma person som i ett annat sammanhang reagerade på talet om ”återrapportering”. Kanske var det inte avsett som beröm, men jag valde likväl att tolka det som det.

Om inte styrelseutvärderingar ger vägledning om vilka kompetenser som möjligen saknas i programbolagens styrelse, hur ska ledamöterna i FS då kunna bilda sig en uppfattning?

En gång om året sammanstrålar ledamöterna i FS med styrelsen i respektive programbolag. Ordförande vid dessa sammankomster var när jag blev ledamot i FS ordföranden i respektive programbolag. Dagordningen följde en mall. Styrelseordföranden i programbolaget hälsade välkommen och redogjorde kortfattat för sin inställning till läge och utmaningar. Så lämnades ordet till programbolagets verkställande direktör som mer mångordigt redogjorde för sin inställning till läge och utmaningar. Sedan vidtog en frågestund, där ledamöterna i FS kunde ställa frågor till verkställande direktören. Första gången jag deltog i dessa sammankomster med styrelserna i SR, SVT respektive UR fann jag de verkställande direktörernas villkors- och trendspaningar i medievärlden intressanta. Men år två blev jag besviken och tyckte att vad som sades av värde var vad som redan anförts året innan. Jag bestämde mig för att ställa några frågor om annat än det som anfördes.

Här inträder ännu en spelregel, en som har med programbolagens relativa politiska oberoende att göra. Vid sammankomsterna mellan ledamöterna i FS och ledamöterna i programbolagens styrelser skulle frågor om själva programverksamheten inte förekomma, lika lite som sådana frågor skulle förekomma i programbolagens styrelser. Sett ur det relativa politiska oberoendets synvinkel är ordningen rimlig. Sett ur programverksamhetens själva syftes perspektiv är den orimlig. (Analogier låter sig lätt produceras. Här sitter styrelsen för ett bolag som tillverkar skor. I denna styrelse kan allting diskuteras men inte kvalitet på skor och tillverkning av just skor.) Som ledamot i FS önskade jag se vad som inträffade om innebörden av uppdraget public service lyftes. Reaktionen blev häftig. Styrelseordföranden i det aktuella programbolaget läxade upp mig på temat Noli me tangere.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Men jag framhärdade och gjorde SVT till mitt försöksområde. Resultatet blev att sammankomsterna mellan ledamöterna i FS och styrelsen i SVT ändrade karaktär. Programbolagets styrelseordförande fyllde ut sin välkomsthälsning kanske inte med synpunkter men med ord, och programbolagets verkställande direktör filibustertalade så att utrymmet för frågor från ledamöterna i FS krympte till näst intill ingenting. Jag föreslog då ordföranden i FS att ändra på dagordningen vid sammankomsterna med programbolagens styrelser. Hon borde själv vara ordförande vid dessa sammankomster och se till att ordentligt tidsutrymme garanterades för frågor från ledamöterna i FS. Och hon borde verka för att dessa frågor i hög grad ställdes till enskilda styrelseledamöter i programbolagen och inte till verkställande direktören, eftersom det var tillsättning av enskilda ledamöter och inte av verkställande direktör som var vårt ansvar. Jag är tacksam för att Helena Stålnert fann förändringen önskvärd och genomdrev den.

Vari bestod då det förgripliga som jag hade yttrat och tillät mig att fortsätta att yttra? Nej, jag sade inte ett ord om enskilda program som visades i SVT eller om enskilda medarbetare i SVT. Jag undrade över sådant som den ton som dominerade i det mer anspråksfulla programutbudet och sade att ett knapptryck bort för gemene tittare befann sig exempelvis BBC och CNN och visade prov på en alldeles annan ton, låt säga ett mer vuxet tilltal. Och jag kunde undra över varför SVT som hade varit en finansiär av Joanna Helanders och Bo Perssons film Watching the Moon at Night, som handlar om offer för antisemitism och terror, inte visade filmen.

Några svar på dylika frågor annat än att dylika frågor inte kunde diskuteras stod inte att få. En då tämligen nyutsedd styrelseledamot i SVT, snart dessvärre tragiskt avliden, stegade dock efter sammankomsten fram till mig och sade att han tyckte att mina frågor var ”jättebra” och ”jätteviktiga”. Varför ska SVT göra barnprogram för vuxna? Och rädslan för anklagelser om islamofobi bör väl inte hindra uppmärksammande av antisemitism?

I påbjudet hysch hysch finns sannolikt ett inslag av hyckleri. En situation vid en sammankomst med styrelsen i SVT minns jag med särskild tydlighet. Jag fick tillfälle att skjuta in en fråga till programbolagets verkställande direktör så där otvunget och helt apropå: ”Inför viktiga publicistiska beslut… har du någon att prata med… någon som inte står i ett beroendeförhållande till dig?” Svaret kom snabbt: ”Då pratar jag med Anki”, sade verkställande direktören Hanna Stjärne innan hon bet sig i tungan. ”Anki” var nämligen dåvarande styrelseordföranden i SVT, Anna-Karin Celsing, som enligt sin egen ständigt och utförligt framlagda princip, regel eller dogm inte skulle kunna lyssna på sådant som det här var fråga om utan att hålla för öronen och som ännu mindre skulle kunna yttra sig om det utan att hålla för munnen. Jag begrundade alldeles stilla ett gammalt ordspråk: ”Tungan är en hal sten.” Är ordspråket inte kongolesiskt?

Public service, vad ska känneteckna det? Har det något annat syfte än att samla en förhållandevis stor publik och på så vis möjligen bidra till att i någon mån hålla ihop Sverige? Är det tillräckligt? Bra nog? Regeringen har tillsatt en kommitté som ”ska föreslå hur public service-uppdraget ska regleras från och med 2026 och föreslå vad som ska ingå i uppdraget under tillståndsperioden 2026–2033”.

I direktiven nämns ordet ”folkbildning”. En ledamot i FS – nominerad av ett parti som håller sig med två språkrör – var väldigt upprörd över detta omnämnande. Tanken avfärdade han – det är en man – aggressivt som ”elitism”. Sannolikt menade han ”förmynderi”. Ordval kan vara vanskliga för den som föraktar folkbildning. ”Folkbildning är motsatsen till elitism”, sade jag där vi satt i vårt lilla sammanträdesrum. Och jag sade: ”Ska inte public service bjuda något annat än vad kommersiell tv gör?” Och: ”Om inte, varför ska vi då ha public service överhuvudtaget?”

Kanske bör jag avslutningsvis nämna att ingen av de personer som jag har föreslagit som ledamot i något av de tre programbolagens styrelser har blivit utsedd