Vänsterpartiets historia borde vara tämligen välkänd. Under lång tid var partiet närmast en lokalavdelning till Sovjetunionens kommunistiska parti. När Josef Stalin dog 1953 förklarade C-H Hermansson: ”Att vara kommunist, det är att ha Lenin och Stalin till föredöme. Stalin är en av alla epokers mest geniala vetenskapsmän.”

Sedan den nye Sovjetledaren Nikita Chrusjtjov tagit avstånd från sin företrädare var denna inställning omöjlig. Efter att Hermansson valts till partiledare 1964 blev SKP/Vpk:s hållning något mer självständig. Man kunde kritisera enskilda händelser, som till exempel invasionen av Tjeckoslovakien 1968. Men så länge de kommunistiska diktaturerna existerade, fram till 1989, hade Vpk vänskapliga relationer med dem.

Efter Murens fall bytte Vpk namn till Vänsterpartiet. Något intresse av att diskutera sitt förflutna hade man inte, och det hade inte heller de svenska intellektuella som försvarat kommunistiska diktaturer. Lyckligtvis fanns det andra skribenter som gick till arkiven och lyfte fram vad som en gång hade sagts. Under 1990-talet rasade en debatt om vänsterns skuld. När det gäller Vänsterpartiets historia gjorde journalisten och Rysslandskännaren Staffan Skott en viktig insats med bland annat boken Liken i garderoben (1991, utvidgad utgåva 2000 med titeln Liken i garderoben lever än).

Dessa debatter tvingade fram en viss självprövning hos Vänsterpartiet, som utgav vitboken Lik i garderoben? (1992 och 1996). Den var skriven av de partiet närstående Lars-Arne Norborg, Kent Lindkvist, Ulf Nymark och Sven-Eric Liedman. (Här finns likheter med Sverigedemokraternas nyligen utgivna vitbok). I efterhand förklarade Nymark: ”Vitboken skulle vara en början på uppgörelsen med öststatskommunismen men det kom ingen fortsättning. Den grundläggande uppgörelsen har fortfarande inte skett.”

Detta bekräftades till exempel när Vänsterpartiet 1997 jubilerade under mottot ”80 år för demokrati och socialism”. Och 2004 valdes den uttalade kommunisten Lars Ohly till partiledare. Flera av de som nu leder partiet har kallat sig kommunister. Viceordföranden Ida Gabrielsson sade 2005: ”Jag är kommunist för jag tycker att vi har en stolt historia.” Och förra året antog Ung Vänster ett nytt principprogram, där man säger sig sträva efter ”ett kommunistiskt samhälle”.

När Nooshi Dadgostar utfrågades i SVT inför riksdagsvalet sade hon att hon inte kände till C-H Hermanssons uttalande om Stalin. En liknande okunnighet – verklig eller spelad – fanns hos den tidigare statsministern Stefan Löfven, som förra året förklarade: ”Jag har aldrig uppfattat att VPK inte stod upp för demokratin.” Löfven ordar annars gärna om hoten mot demokratin.

Förra året antog Ung Vänster ett nytt principprogram, där man säger sig sträva efter ”ett kommunistiskt samhälle”.

En som inte delar Löfvens uppfattning är författaren Magnus Utvik. Han har tidigare varit medlem i både i den Albanientrogna sekten KPS – som han skildrade i Med Stalin som Gud (2011) – och Vänsterpartiet. År 2018 utkom han med en bok om Vänsterpartiets historia, Partiet på kant med (v)erkligheten. Den har nu fått en fortsättning i Partiet som kom in från kylan. Från Zäta till Nooshi (Timbro).

Den nya boken innehåller bland annat intervjuer med partiveteranen Johan Lönnroth, liksom med Ana Maria Narti och Inga-Lina Lindqvist, som har rötterna i Rumänien respektive Belarus. Ett avsnitt handlar om Svensk-kubanska föreningen. Utvik redogör också för bemötandet av Partiet på kant med (v)erkligheten: ”Jag anklagades för att vara mentalsjuk, en fascismens hantlangare och bara ute efter att tjäna pengar.” Vänsterpartiet vägrade att debattera med Utvik i tv och radio.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Kärnan i Utviks två böcker om Vänsterpartiet är sveket mot 1970-och 80-talets dissidentrörelse. Han skriver: ”Väns­terpartiet har inga som helst ambitioner att öka kunskapen om varför partiet valde att inte stödja demokratiuppropet Charta 77 i Tjeckoslovakien, medborgarrättsrörelsen i Sovjetunionen eller att mobilisera partiet för stöd till tio miljoner arbetares och intellektuellas kamp i fackföreningsrörelsen Solidaritet i Polen under 1980-talet […] Historielösheten är en förutsättning för att Vänsterpartiet och Ung Vänster ska överleva.”

Vilken betydelse har den bristande uppgörelsen med det förflutna för dagens ställningstaganden? Numera finns det inte så många kommunistdiktaturer att romantisera. Men inom vänstern, i bred mening, finns det fortfarande kvar en fientlighet mot västvärlden. Det har vi sett i oviljan att försvara Lars Vilks och Jyllands-Postens yttrandefrihet, liksom i relativiseringen av Putinregimens repression och aggressivitet. ”Nato större hot än Putin”, löd rubriken på en artikel av Åsa Linderborg i Aftonbladet 2016.

Vänsterns historiska stöd till förtryckare måste fortsätta att belysas. När Staffan Skott och Per Ahlmark inte längre finns kvar är det välkommet att nya skribenter och generationer behandlar ämnet.