Såhär i andra vågen kan vi se tillbaka på vårens rädsla och ovisshet. Coronasmittan bredde ut sig globalt och nådde samtidigt alldeles inpå knutarna. Vi kände ångest inför omskakade eller rentav avslutade relationer och oro inför det som väntar på andra sidan. När kommer vaccinet? Flockimmuniteten? När får vi återse varandra på riktigt igen?

Till sommarsemestern hade den värsta torgskräcken släppt. Då saknade vi ändå – den sunda delen av – att trängas med andra. För med själsliga rysningar inför tomrummet har vi sett längtansfullt på kollegorna genom våra webbkameror och uttryckt: ”Ta oss tillbaka till spontana samtal över kontorets kaffeapparat!”

Trots att vi ropat efter mer fysisk kontakt fascinerar ändå det digitala med hur väl den kontaktmöjligheten fungerar. Vad hade vi gjort i den här isolerande krisen om vi inte haft denna i princip obegränsade tillgång till telefoni och internet?

”Vi behöver både low och high tech. Analogt och digitalt.”

Men distansen och det konstanta hemarbetet börjar få negativa konsekvenser på utveckling, tillväxt och lönsamhet. Det säger Magnus Henrekson, professor i nationalekonomi och vd för Institutet för Näringslivsforskning, IFN, i samband med att Folkhälsomyndigheten påminde om att hemarbetet bör fortsätta även hösten 2020. Ovissheten drabbar oss negativt och den positiva utdelningen av de spontana, kreativa samtalen uteblir.

Bristen på fysisk kontakt mellan människor får vårt beteende gentemot varandra att förändras. Under några av få bussresor under coronakrisen märkte jag av hur en del förare körde slarvigare. Förmodligen påverkas de av att de inte har sett sina passagerare i ögonen vid påstigning. När vi inte visat upp våra biljetter är vi heller inte medresenärer och kunder på samma sätt. Istället riskerar vi att tas för snyltgäster som drar omkring och friåker. Potentiella pesthärdar som stiger på bussarna helt emot Folkhälsomyndighetens rekommendationer. Men för den som inget annat färdmedel har?

Den moderna människan fnyser naturligtvis åt detta och kopplar enkelt upp sig mot en appbaserad elsparkcykel eller taxibil. Årskortet på Stockholms länstrafik bränner i fickan när kostnaden på nära 10 000 kronor mer eller mindre brinner inne. Vem i kollektivtrafiken är egentligen samhällsviktig och berättigad den exklusiva kollektiva resan? Vår samhällsvikt kan inte avläsas på utsidan så varje medresenär ser misstänksamt på den andra.

Hur viktig är då den mänskliga kontakten för vårt välbefinnande? Kan vi rationalisera bort den helt och på så sätt röra oss digitalt och fritt över hela världen utan att behöva belasta miljön?

Inte om man får tro hjärnforskaren och författaren Helena Backlund Wasling som skrivit Närmare. Om det livsviktiga i att röra vid varandra (Mondial förlag 2019). Vi föds med ett oerhört stort behov av närhet för att överleva. Detta varar sedan genom hela livet. Hur mycket närhet vi får som barn påverkar hur vi blir som vuxna och hanterar motgångar och smärta. Ändå rör vi allt mindre vid varandra. Vad kommer det här fysiska uppehållet under coronakrisen egentligen att innebära för vårt välmående på sikt?

Människor är emellertid uppfinningsrika. Delvis hittar vi på andra sorts lösningar när vi inte vardagskramas längre. Vi behöver känna oss behövda och mindre ensamma. TT har kunnat rapportera om att många svenskar skaffat hund i sin coronakarantän. Man utnyttjar helt enkelt hemmakontoret och möjligheten att kunna gå ut mycket för att förverkliga drömmen om en egen hund. Eller så hyr vi kanin! Något som tydligen exploderat i pandemins hemmahållande spår.

Hur ska då samhället komma på fötter efter krisen? Det råder inte brist på utmaningar. Enligt EU-kommissionens senaste prognos kommer nedgången under 2020 vara så stor att den troligen raderar ut den tillväxt som blev under både 2019 och förväntas bli 2021.

Hoppfull realism är viktigt. För vi måste tro på lösningar och att det i ”efterkristiden” väntar bot och bättring. På sätt och vis är vi redan på god väg, eftersom vi har bra förutsättningar för digital flexibilitet.

Sverige har verkligen it. För tionde året i rad har vårt land utsetts till EU:s bästa innovationsland – mycket tack vare den välutbyggda infrastrukturen inom data och IT. Eftersom Sverige har it borde svensk tillväxt ligga i topp. Men tillväxten hämmas på grund av att många företag väljer att flytta utomlands. Våra avgifter och skatter är kostsamma i jämförelse med övriga länder i Europa. Det är bara Norge som idag har större andel framgångsrika företagare boende utomlands.

Redan innan krisen hållit oss hemma och ständigt uppkopplade har vi varit snabba med att anpassa oss efter det nya digitala klimatet. Sverige går längre än många andra EU-länder i fråga om krav på tillgänglighet. Våra medicinska journaler har flyttat från diarieskåp till den digitala existensen överallt – och ingenstans. Det här får oss att fundera på om vi tror mest på pappers varaktighet eller molntjänster.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Hur länge till kommer vi fortsätta att enbart rösta på papper? Enligt en undersökning Novus gjort i samband med valet 2018 var 67 procent av svenskarna positiva till möjligheten att rösta på nätet. Vi är förmodligen på väg dit, men inför det senaste valet sade regeringen nej till en sådan röstning. Man anser att tekniken är för osäker, trots att exempelvis Estland har e-röstat sedan 2005.

”Tekniken kan inte lösa alla problem”, säger Priit Vinkel, chef på Estlands valmyndighet, i en intervju med tidningen Forskning & Framsteg (8/2 2018). Det ligger det naturligtvis en hel del i. Estland har också ett sämre valdeltagande än Sverige, trots möjligheten att e-rösta. En vanlig förhoppning med elektronisk röstning är att fler unga ska rösta. Men det finns inget forskningsstöd som visar att vi får ett sådant resultat. Däremot ses utvecklingen som positiv för alla åldersgrupper; att slippa åka långt för att nå en vallokal.

I Sverige har man ändå hittills tagit det säkra före det osäkra: ”Ett val på papper kan inte hackas, och även om alla datorer slås ut så kan vi fortfarande räkna röster i skenet av stearinljus. Low tech kan vara vackert, också i ett framstående it-land som Sverige”, säger Henrik Ekengren Oscarsson, professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet och ledare för det svenska valforskningsprogrammet (F&F 8/2).

Han sätter fingret på något här. Vi behöver både low och high tech. Analogt och digitalt. Kombinationen av gammaldags och modernt innebär nämligen både hängslen och livrem. Det digitala kan förvisso öka kontaktbredden världen över. Möjligheterna är närmast oändliga, men för existensens bästa behöver vi både koppla av och koppla upp på ett mer balanserat sätt efter krisen än vi gjort under den.