Politik slår pengar, men teknik slår politik.

Jan Stenbecks bevingade ord kommer, i sin träffsäkra enkelhet, att överleva MTG, Millicom och Zalando. För att fånga hela det moderna samhället måste man dock göra ett tillägg som fullbordar cirkeln:

Storlek slår allt, utom idéer.

Denna makrovariant av sten-sax-påse fångar det mesta här i världen, från entreprenörskap till geopolitik och massmedier. Ju snabbare förändringar, desto viktigare att förstå de grundläggande spelreglerna och värdena.

På Stenbecks område – företagande i skarven mellan bruket och IT – har mönstret varit uppenbart, åtminstone i efterhand. Så länge tekniken tillät behöll en stark stat monopol på etermedier och telefoni. Nya uppfinningar öppnade för nya affärer. Större mångfald, sedan kommersiella koncentrationstendenser, sedan politiska motreaktioner.

När man befinner sig i denna cirkel, och den snurrar som en torktumlare på högvarv, kan det vara svårt att se klart. Ingen vet hur programmet slutar. Minnet är kort.

Redan de gamla grekerna trodde sig leva i nutiden, som en begåvad femteklassare konstaterade. För att begripa vart Twitterdemokratin är på väg, och vad som kan göras för att påverka färdriktningen, måste vi rekapitulera den historiska kontexten.

Bara ett kvartssekel har gått sedan 1990, då Europas politiska karta och Sveriges mentala karta ritades om. Den 12 september det året inträffade ett av tidernas största jordskred, när segrarmakterna från andra världskriget gav upp kontrollen över Tyskland.

Det mäktiga landet återförenades och återuppstod, fast på ett nytt ställe. Ett kallt krig med överhängande hot om nukleär undergång tog plötsligt slut.

Om Berlinmurens fall 1989 var den euforiska förfesten och Sovjetunionens kollaps 1991 den avslagna eftersläckningen, framstår hösten 1990 som det verkligt avgörande ögonblicket.

Bara ett par dagar efter fördraget i Moskva föll en mindre Berlinmur även i Sverige, och sammanträffandet i tiden var nog ingen slump. Den 15 september sände TV 4 för första gången, och sedan dess har inget varit sig likt i Ikeasofforna. Sverige blev sist i Europa med att legalisera en fri, reklamfinansierad television.

I skuggan av dessa små och stora revolutioner 1990 – TV 4:s famlande premiär, Europas enande, frisläppandet av Nelson Mandela och Iraks invasion av Kuwait – inträffade något mera diskret. Möjligen skulle det få större betydelse:

De nordiska universitets- och högskolenätens datalänk över Atlanten uppgraderades till 64 kilobit per sekund. Från den stunden var det bara en tidsfråga innan internet likt filmens Matrix skulle koppla greppet om våra liv.

Vi som var med måste nog erkänna att vi inte fattade vad som väntade. Vem hade hört talas om Nordunet? Det lät som ett duntäcke.

Själv började jag 1990 på Expressen. Sveriges då största och lönsammaste tidning, med egna helikoptrar, personalfester så livade att deltagare dog, en monumental makt över tanken i folkhemmet och en lika monumental självbild.

Expressens första recension av TV 4 löd:

”Lägg ner skiten.”

Public service och papperstidningar reagerade med samma sturska lättsinne på kommersiell radio och tv som på gratistidningar och internet. Det har stått dem dyrt, när pendeln med tiden slagit över åt andra hållet.

Mediehus som förr hade automatiska telefonsvarare med budskapet ”ni är anställd” har retirerat till sparpaket, frysboxar och alltmer desperata åtgärder för att kapa kostnader. Det självförtroende som för 25 år sedan härskade på Expressen, DN, SR och SVT finns nu på Google, Facebook, Twitter, Apple och Amazon.

Alla är plötsligt journalister. Alla är fotografer. Varenda människa går omkring med en högupplöst filmkamera, bandspelare, encyklopedi och GPS i fickan.

Allting i vår värld är, som Tony Blair sade, ”new, new, new”. När vi talar om medieutvecklingen och demokratin, med public service som felande länk däremellan, blir perspektivet dock ”old, old, old”.

Bonniers, Stampen och Journalistförbundet har all anledning att vara bekymrade. Men vi andra, som konsumenter och medborgare? Måste vi också, likt 2014 års Demokratiutredning, lägga pannorna i djupa veck över tidningsdöd och växande informationsklyftor?

Bättre att tända ett ljus än att förbanna skärmdumpen. Och säga vad man vill om internet – särskilt mörkt har det inte blivit i stugorna.

Många skäller nu på de nya jättarna, Google eller Facebook, som man förut skällde på Bonniermakten. Det man begråter – publicistiska principer, breda kvalitetsmedier, säkra journalistjobb – brännmärktes nyss under stämpeln ägarkoncentration.

Förväxla inte kommersiella framsteg med demokratisk utarmning. Medietekniska språng har visserligen alltid kommit med en baksida av turbulens, men information och upplysning är inte nollsummespel.

Teknik slår politik och pengar, visst. Storlek kan triumfera tillfälligt, som vi ser i fallet Google, ett svart hål för annonsintäkter, men till syvende och sist regerar idéerna, principerna.

Därför är det ironiskt att en mediejätte som tyska Springer utnyttjar sin ärvda makt i Berlin och Bryssel för att försöka bromsa Google på politisk väg. Rörande att höra funktionärer i EU-kommissionen eller i den kinesiska regeringen klaga på sökmotorns makt över tanken.

Dessa funktionärer är inte folkvalda. Miljarder konsumenter har däremot valt Google därför att företaget levererar enastående tjänster.

Konkurrenslagar ska naturligtvis upprätthållas. De nya informationsgiganterna ska granskas och utmanas precis som de gamla. Den väsentliga effekten av internetrevolutionen är likväl en decentralisering av problemformuleringsprivilegiet – och en öppenhet som liknar själva essensen av demokrati.

Politikens roll är inte att lägga hinder i vägen, däremot att skapa nödvändiga komplement, ungefär som stater en gång tagit på sig ansvar för skola, järnvägar, försvar och kulturarv.

Det viktigaste komplementet på medieområdet stavas public service. Dock borde denna ovärderliga kärna i ett upplyst lands offentlighet se annorlunda ut än idag, när så mycket förändras. Ett anspråklöst förslag är att uppdatera följande:

Samla nuvarande public service, presstöd, tidskriftsstöd och andra statliga åtaganden på området till en kraftfull ny mediesatsning – kvalitetsorienterad, innovativ, skattefinansierad istället för licensfinansierad, oberoende och rättsligt reglerad enligt beprövade modeller.

Decentralisera produktionen istället för att gömma den i ett par sovjetiska kolosser. Omställningen blir inte enkel, men allt det bästa från SVT och SR ska naturligtvis hänga med, och få utvecklas ytterligare inom ramen för publicistiskt helhetsansvar.

Fokusera på nyheter, politik, ekonomi, kultur, utland, granskning, debatt – de centrala mediefunktioner som hamnar mellan stolarna på klickmarknaden. Underhållning, sport och amerikanska serier är stora nog att ta hand om sig själva. Melodifestivalen får bli ett intressant gränsfall, liksom Allsång på Skansen.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Begrav målet att public service till varje pris måste nå majoriteten av befolkningen. Det var kanske realistiskt och önskvärt på 1990-talet, när det fanns en handfull kanaler istället för hundratals, och syftet var att rädda licensfinansieringen. I valet mellan bredd och kvalitet, mellan dokusåpa och dokumentär, finns bara ett alternativ.

Utgå ifrån journalistiskt innehåll snarare än tekniska plattformar. Kvalitet är kvalitet oavsett om det kommer på tv, radio, dator, papper eller i smartphone och Apple Watch. Om något format behöver särskild konstgjord andning via public service i framtiden är det närmast den tryckta tidningen.

Tänk inte bara nationellt utan också lokalt. På ett decennium har 120 lokalredaktioner försvunnit i Sverige, en tredjedel av det totala antalet. Samtidigt är den kommunala revisionen svag medan de politiska åtagandena på gräsrotsnivå växer. Skattefinansierad lokaljournalistik är en del av svaret.

Koncentrera uppdraget kring svenska språket och svensk tradition, efter förebild från brittiska BBC och British Council. Sverige är ett litet land men inte obetydligt när det gäller idéer, kultur, näringsliv. Öppenheten mot världen är vårt signum, inkrökt nationalism göre sig icke besvär, men public service har ett särskilt arv att vårda.

Det svåraste tricket för public service blir att navigera i ett nytt medielandskap där webb-tv, podcasts, bloggar med mera får uttrycksformerna att konvergera. Eterjournalister förväntas kunna skriva, tidningshus blir tevehus, alla konkurrerar med alla i alla format.

Den linjära tevens och papperstidningarnas minskade räckvidd lämnar ett tomrum som snabbt fylls av andra aktörer, annat innehåll. Det bör vara ett offentligt åtagande att säkra en kärna av kvalitet i den sköna, nya röra.

För att klara det måste public service ta för sig mer, framför allt digitalt. Jag ska erkänna att jag såg lite annorlunda på detta när jag satt i företagsledningen för Dagens Nyheter.

Objektivt finns ingen anledning att SVT och SR ska tvingas bete sig amatörmässigt på nätet, bara för att gammelmedierna ska kunna gå downmarket i lugn och ro. Briljant public service är inte mera hotfullt än vad en statligt finansierad nationalscen är inom teatern, där den ju uppskattas även av sina fria konkurrenter. Men då ska Dramaten förstås spela Strindberg snarare än Cats.

De pressade kommersiella medierna kan gott få bättre villkor: slopad reklamskatt för tidningar, reducerad moms för digital annonsering, utbyggd infrastruktur – för att nämna några politiska möjligheter. Mediebolagens defensiva gnäll på marknadsvinnare som Google och på innovativ public service är däremot inte så mycket att bry sig om.

I den stora världen må det vara Jan Stenbecks sten-sax-påse som gäller. Om vi bestämmer oss i demokratisk ordning och har en tydlig idé kan vi likväl utveckla ett public service där upplysning slår underhållning.

Niklas Ekdal är journalist och författare