Uppsalapendeln – ett kulturarv värt att rädda

Katarina Barrling. Illustration: Johan Patricny

Järnvägar är på det hela taget överskattade. I vart fall när det gäller att resa.

Så sa privatdetektiven Ture Sventon i en av Åke Holmbergs berättelser. På den tiden var ironin i kommentaren uppenbar. Men idag skulle den förmodligen flyga över huvudet på alla läsare yngre än 50 – de som inte minns den tid då tåget gick som tåget. Dagens förseningar och inställda tåg gör att citatet snarare framstår som en beskrivning av verkligheten.

Ture Sventon verkade i en tid då SJ stod för Statens Järnvägar – inte, som nu, den svårgenomträngliga bolagsformen aktiebolaget SJ AB. Under SJ:s glansår var generaldirektören Erik Upmark så känd att han kunde omnämnas i en Hasseåtage-sketch, och inte utan värme. En tid så avlägsen att den känns närmare Krita, än nådens år 2024.

”Möjligen har bara världskrigen förorsakat större rubriker.”

En mer storskalig påminnelse om de inställda tågen fick många presumtiva tågpassagerare under sommarens sista skälvande dagar, då aktiebolaget SJ AB högstämt meddelade att inte bara avgångarna, utan några av tågen kommer att ställas in för tid och evighet. Bland annat vad som beskrivits som Svea rikes mest tättbefolkade tågvagnar: Uppsalapendeln, det tåg som ungefär två gånger i timmen från respektive stad dagligen pendlar mellan Uppsala och Stockholm. De utgör en förlustaffär, och sådana kan förstås inte ett statligt aktiebolag hänge sig åt.

Möjligen är det bara världskrigen som förorsakat större rubriker i Uppsalas lokala nyhetskanaler än beskedet om Uppsalapendelns förestående död. Löpsedlarna fylldes av upprördhet. Det kommunala styret var upprört; den kommunala oppositionen var upprörd; resenärerna var upprörda; professorerna var upprörda; grannkommunerna var upprörda; riksdagsledamöterna var upprörda; närings­livet var upprört – ja, frånsett aktiebolaget SJ AB, vill säga.

Med tanke på hur packade tågen mellan Uppsala och Stockholm brukar vara i rusningstid kan man förstå uppståndelsen – även om det går en hel del andra tåg mellan de två städerna, bland annat genom det regionala Mälardalstrafiks försorg.

Men även Mälardalstågen var upprörda – framförallt på grund av att konkurrenten aktiebolaget SJ AB hävdade att det regionala aktiebolaget nu skulle täcka upp för det statliga aktiebolagets inställda avgångar. Det är häpnadsväckande utbrast Mälartågens vd upprört. Det var onekligen enklare på Generaldirektör Upmarks tid, då järnvägarna tillhörde staten – i singular. Och tågen inte drevs i form av aktiebolag som ska verka på marknadsmässig grund.

tro nu inte att denna text är ett lokalpatriotiskt inlägg – i alla fall inte bara. Få saker representerar modern civilisation bättre än tåget. Uppsalapendeln är bara ett exempel på den civilisatoriska tyngd som ligger i vagnar på räls. Lika upprörda som 1800-talet var när mänskligheten började köra på denna räls, lika upprörd är 2000-talet när det inte längre går. Möjligen anar vi här ännu ett tecken på den västerländska civilisationens förestående undergång.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Fallet påminner om att tåg inte bara är ett transport­medel utan kulturarv, i Uppsalapendelns fall i klass med Orphei Drängar, Pelle Svanslös och sångaren Owe Thörnqvist. Möjligen är detta tåg det enda inslaget i svensk infrastruktur som blivit uppmärksammat av en fransk filosof. Salig Michel Foucault tog under sin vistelse i Uppsala då och då Uppsalapendeln hem efter ett bättre teaterbesök i huvudstaden. Belåtet kunde han konstatera att vagnarna var fulla (!) av berusade studenter. Han gav till och med tågsträckan ett namn: La soulographe – fyllefesten.

Foucaults betraktelse gällde under berusningstid. Under den gråare rusningstiden är berusningsgraden lägre. Då fylls pendeln av de många ämbetsmän och tjänstemän som flitigt arbetar vid rikets departement och myndigheter. Möjligen är Uppsalapendeln därmed det närmaste Statens Järnvägar som Sverige fortfarande kommer?

Med sina nedsuttna fåtöljer, slitna golv och gnisslande vagnar, minner den även på andra sätt om det gamla SJ, då vagnsfönstren gick att öppna och kupédörrarna gick att stänga. Då man till och med – berusad eller ej – kunde ta sig ett glas vatten under resan. Ett kulturarv värt att vårda. Men uppenbarligen av någon annan än aktiebolaget SJ AB.

Katarina Barrling

Docent i statsvetenskap vid Uppsala universitet.

Mer från Katarina Barrling

Läs vidare