I litteraturens och filmens värld har det postapokalyptiska tillståndet på senare decennier varit så framträdande, för att inte säga påträngande, att det nästan känns lite märkligt att vår värld ännu inte har gått under på riktigt. Men det är precis vad den gör i romanförfattaren, essäisten och den litteräre mångsysslaren Torbjörn Elenskys framtidsroman Glödbädden (Norstedts).

Elensky har den ena foten i de sköna konsterna och den andra i samhällskritiken, där inte minst den ömsom konfrontativa, ömsom harmoniska relationen mellan liberalism (frihet) och konservatism (tradition) är ett återkommande tema.

I den häromåret utkomna herrgårdsromanen Eldungen integreras just de här två politiska idésystemen i berättelsen, medan den i förrfjol utgivna essän Dr Mabuses ansikte snarare uppehåller sig vid den demoniska drömmen om att störta hela världsordningen. Problemkomplexet dyker också upp i den nu aktuella romanen, men här som en kombinerad dystopi och utopi.

Grundschemat i Glödbädden är tämligen typiskt för genren: låt världen slås i spillror, skapa ett år noll och samla en grupp överlevande kolonister på en avskild plats för att se vilka divergerande krafter och viljor som aktiveras när en ny stat i miniatyr skall byggas upp.

Här krävs dock ingen ondskefull tricks­ter för att vända upp och ner på världen; det ordnar naturen alldeles på egen hand. Själva upphovet till den globala katastrofen torde hur som helst vara unikt i litteraturhistorien: luften förlorar plötsligt sin bärkraft och alla de tiotusentals flygplan som befinner sig i luften samtidigt störtar till marken, vilket resulterar i att miljontals människor över hela världen dör på fläcken. Våld och kaos utbryter och civilisationen som vi känner den går under i ett nafs.

Vi befinner oss ett par decennier framåt i tiden, och en brokig grupp människor beger sig till samma gamla 1800-talsbruk i värmländska Höljehammar som Eldungen utspelar sig i. Här skapar man ett nytt samhälle, med ordning, regler och arbetsfördelning för det allmännas bästa. Mot den mer eller mindre självutnämnde ledaren Richard, en före detta professor i statskunskap och kronisk erotoman, utvecklas så småningom ett visst motstånd.

Konflikten kring vad som alltmer tycks röra sig i riktning mot ett kollektivistiskt tvångsvälde leder bland annat till att en av typgalleriets färgstarkare medlemmar, den kristne transvestiten Jasmine, utesluts ur gemenskapen och då ges möjligheten att som individ hänge sig åt det liberala frihetsprojektet i den fria naturen.

Under tiden sitter romanens framtidshopp, den genmodifierade pojken Mikael, i biblioteket och förlorar sig i Jules Verne och i drömmar om att likt ingenjör Andrée bygga sig en luftballong.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

En påtagligt uppsluppen Elensky är här på glatt och ivrigt berättarhumör, ja så till den milda grad att bokstävlarna, orden och meningarna rusar fram i ett tempo som författaren själv inte alltid hänger med i. De många insprängda utvikningarna om allt mellan himmel och jord lägger också krokben för romanens rytm och struktur, alltmedan resonemang och händelsekedjor antingen kan bli hängande i luften eller upprepas i smått docerande redogörelser och märkligt stolpiga dialoger. Gestaltningen blir tungfotad, och som läsare börjar man i minnet leta efter någon litteraturvetenskaplig term för den raka motsatsen till Hemingways isbergsteknik.

Elensky är allt som oftast en intressant och vidsynt författare, praktiskt taget vad han än skriver om. Men Glödbädden lider av pratsjuka – här har det vänts på den praktiska devisen show, don’t tell – och redan efter ett par sidor är glöden i full färd med att sluka isberget. Kvar finns förvisso en motivmässigt suggererande historia som kan ge upphov till intressanta reflektioner om människans plats i samhället och hennes drömmar om världen.

Men så som i litteraturen, så ock i luftballongen: stigande till väders bär den såväl på löftet om någonting nytt bortom horisonten som på risken att spricka som vilken annan ballong som helst.