Tre stora brytpunkter kan urskiljas. Koreakriget 1950 innebar direktkonfrontation mellan Maos röda armé och general MacArthur och högspänning mellan länderna ända fram till 1969. Gränsstriderna mellan Sovjetunionen och Kina det året möjliggjorde för president Nixon och hans säkerhetspolitiske rådgivare Henry Kissinger deras närmande till Peking. 1989 inträffade den brutala massakern på Himmelska fridens torg och plötsligt verkade 1980-talets amerikanska förhoppningar om ett öppnare, demokratiskt Kina stäckta. Sedan dess har USA:s vapenförsäljning till Taiwan, ömsesidigt spionage, synen på Tibet, Falungongrörelsen och dissidenter skapat irritation men inte djup kris. Perioden mellan 1989 och idag har därför präglats av både konkurrens och samarbete. Från en amerikansk horisont har den använda strategin kallats ”congagement”. President Obama lutade till en början mer mot engagemangspolitik. Men efter klimattoppmötet i Köpenhamn 2009, Googles uttåg från Fastlands-Kina efter e-postspionage 2010 och ett misslyckat statsbesök i Peking blev Obama mer reserverad. Dessa återkommande justeringar är ett kännetecken för relationen sedan 1989.

Om de komplexa och för världen kolossalt viktiga förbindelserna mellan USA och Kina har Princetonprofessorn Aaron Friedberg skrivit A Contest for Supremacy. China, America, and the Struggle for Mastery in Asia där han vill göra upp med den rosenskimrande bild som han menar att amerikanska akademiker, affärsmän, tjänstemän och politiker har omhuldat under de senaste 20 åren. Även om det blir mer polemiskt förenklande än korrekt när Friedberg säger att ”sanningen är för viktig för att lämnas åt Kinakännarna”, finns det en poäng. Han har velat röra om i policygrytan. Och för att få en bredare läsekrets serveras en lättillgänglig sakprosa långt ifrån de vetenskapliga tidskrifternas. Men till skillnad från böcker författade av journalister och tidigare beslutsfattare, som Henry Kissingers On China, talar Friedberg från ett betydligt större djup. Han behöver inte slå sig för bröstet för att det ska bli intressant. På sin kammare i New Jersey har Friedberg med stigande irritation bevittnat hur amerikanska eliter sedan Bushs dagar har velat engagera Kina och tonat ned kritiken mot det politiska systemet och Kinas militära modernisering. Detta förändrades endast tillfälligt när George W Bush i början av sin presidentperiod markerade att Kina skulle anses som en ”strategisk medtävlare”. I Peking började ledarna förbereda sig på kyligare vindar. Men så genomförde al-Qaida den 11 september 2001 terroristattackerna mot World Trade Center och Pentagon. Fokus i Washington flyttade från Kinas uppgång till kriget mot terrorismen. För Peking innebar det arbetsro och vad kinesiska analytiker kom att beteckna som ett ”decennium av strategiska möjligheter” att växa ostört.

I kölvattnet efter den globala finanskrisen 2008 har Kinas styrka relativt USA ökat. Det har föranlett mer självsäkra uttalanden från Peking om USA:s misskötta ekonomi. En av Friedbergs huvudpoänger är just att den globala ekonomiska krisen 2008 gjorde att Kina kröp ur sin tidigare defensiva kokong och mer aktivt ”hävdar sig” internationellt. Under 2012 har Kina blivit mer fokuserat på den amerikanska utrikespolitiska agendan. Delvis möjliggörs detta genom den amerikanska militärens tillbakadragande från Afghanistan och Irak, delvis har det sin upprinnelse i att den samlade amerikanska underrättelseexpertisen 2009 slog fast att Kina är det enda land som utgör en verkligt strategisk utmaning för USA framöver. Men att Kina hamnar överst på agendan handlar förstås om mycket mer än truppreträtt och nya hotbilder. USA:s stora handelsunderskott, klimatfrågan, regionala krishärdar som Nordkorea och Iran och öppna och säkra globala informationsnätverk är frågor som inte kan hanteras utan Kinas medverkan.

Framför allt är det två faktorer som gör att USA och Kina befinner sig på kollisionskurs. För det första minskar klyftan i nationell styrka. För det andra är skillnaderna mellan de politiska system avsevärda. Friedberg noterar att det ömsesidiga beroendet mellan länderna idag visserligen minskar risken för krig, men om Kina skulle sälja sitt stora dollarinnehav påverkas USA:s ekonomi enormt, samtidigt som Kina är känsligt för dollarns värdeminskning och därför också skulle förlora på det. Men på lång sikt menar Friedberg att det endast är en politisk liberalisering av Kina som på ett avgörande vis ökar förutsättningarna för en stabil och varaktig fred mellan länderna. Samtidigt varnar han för, att inte heller en demokratisering gör att Kants liberala ”eviga fred” kommer som en smiley med e-posten. Inte bara de materiella villkoren styr utvecklingen. Uppfattningar, personligheter och risken för de stora kriserna som präglat relationen inverkar också. Fortsätter maktförskjutningen från USA till Kina tilltar spänningen. Och just detta är USA oförberett på.

Häri skiljer sig Friedberg från de flesta andra amerikanska bedömare inom den akademiska världen. Vissa menar att relationen nu är tillräckligt ”mogen” att bemästra smärre kriser som när den blinde dissidenten Chen Guangcheng släpptes in på USA:s ambassad i maj 2012. Andra säger att relationen är ”stadig med inte stabil”.

Vad betyder då Kinas långsiktiga intentioner för stabiliteten i relationen? Bokens mest intressanta kapitel grundar sig på närläsning av, förvisso översatta, kinesiska vetenskapliga tidskrifter om utrikespolitik som sträcker sig fram till 2009. Men det är också här Friedbergs begränsningar uppenbarar sig. Han hade behövt en Kinakännare. Han pekar korrekt på att större tillgänglighet på kinesiskt material gör att forskarna måste hantera en mix av ”kakofoni och tystnad”. Tidigare rådde som bekant bara tystnad. Vitböcker produceras och nya tankesmedjor uppstår ständigt. Men finns det någon substans? Avspeglar det som produceras några tydliga visioner om framtiden? Friedberg destillerar fram två saker. Dels finns en besatthet med att mäta och jämföra Kinas nationella styrka med andra stormakter. Dels saknas konkreta diskussioner om Kinas strategiska mål. Förtegenheten kan bero på antingen avsiktligt hemlighetsmakeri eller en förkärlek för att bara tala i generella termer.

En annan tolkning är att ljudlösheten reflekterar en kombination av ett pragmatiskt och samtidigt osäkert ledarskap som saknar en vision om vad Kina borde göra och vad man ska stå för internationellt. Frånvaron av långsiktiga strategiska mål i dagens kinesiska ledarskap beror också på att reformprogrammets arkitekt Deng Xiaoping endast gav dem en vag ledstjärna. Den lyder taoguang yanghui, vilket kan översättas som”dölj styrka, när oansenlighet”. Devisen går ut på att inte söka konfrontation med andra stater, växa i ekonomisk styrka och att endast bitvis ta plats på den internationella scenen.

Av dem som Friedberg citerar är det bara Yan Xuetong, professor vid Tsinghua-universitetet som tycker att Kina borde ta mer plats. Yan ser det som ofrånkomligt och självklart att USA en dag accepterar Kinas naturliga roll som regional stormakt i Östasien och västra Stilla havet. Yan är den enda hök som Friedberg kan identifiera, och jämfört med amerikanska hökar är han blid. Författaren misstänker dimridåer och anar betydligt hårdare tongångar bakom dem. Slutsatsen blir att USA måste stå tydligare upp för sina demokratiska värderingar, och tydligare tala om kränkningar av mänskliga rättigheter och den snabba uppbyggnaden av Kinas militär. Annars kommer Peking att bli djärvare och USA:s allianspartner i regionen kanske börja anpassa sig till Kinas intressen. USA måste därför närma sig Asiens demokratiska stater för att stärka det liberala norm- och bålverket i denna världens viktigaste region.

Enligt Friedberg är Kina varken vän eller fiende. Men författaren levererar inte så mycket av en uppgörelse med ”pandakramarna” som bokens inledning ger sken av. Så oerhört kritisk till de senaste årens congagement är han inte. Vad Friedberg manar till är ökad vaksamhet eftersom den geopolitiska förskjutningen är till USA:s nackdel, avsaknaden av politiska reformer i Kina, och de bestående ideologiska skillnaderna mellan de två politiska systemen. Han förordar heller ingen snabb kursändring i amerikansk politik, eftersom fortsatt handelsutbyte ligger i USA:s intresse. Däremot vill han varna för övertro på att ökat välstånd i Kina entydigt kommer att leda till ett demokratiskt och fredligt sinnat Kina. Med denna bok har han gett de amerikanska Kinaskeptikerna ett akademiskt ansikte och tydliga argument för sin sak.

Johan Lagerkvist