Det finns stora problem i svensk sjukvård. De sämst ställda far illa och byråkratin har ökat oavbrutet och på ett spektakulärt sätt under lång tid. Patienter ligger i korridorerna på akutsjukhusen och många är över 85 år. Och de ligger där på britsar länge, ibland i dygn och får knappt någon ordentlig mat. Köer till cancervården är långa, på sina håll oacceptabelt långa. Psykiatrin, och då inte minst barn och ungdomspsykiatrin, går likaledes på knäna, med långa väntetider. Problemen kan beskrivas som att svensk sjukvård i första hand ser till de patienter som har det bättre och inte till de sämst ställda.

Med detta sagt, så måste man förstås komma ihåg att stora framsteg har skett och sker, när det gäller mö...