Den rymmer essäer om stalinismen i Sovjet och Östeuropa, om marxismen som filosofiskt system, två ämnesområden där Kolakowski hade både personliga erfarenheter och djup teoretisk kunskap. Men det finns också essäer om frågor som rör nationalism, religion och modernitet, och som avslöjar en bredd i tänkandet som är ovanlig i dagens filosofi.

Det är alltid svårt att sammanfatta en essäsamling, eftersom den inte sällan skjuter skott i många olika riktningar. Var finner man sambandet mellan stalinismens paranoida skräckvälde och Erasmus av Rotterdams milda humanism? Ändå tycker jag mig efter avslutad läsning ana en tanketråd som tråcklar sig fram genom de inbördes skiftande essäerna i denna enastående bok. Det är en tråd som rör några av det europeiska tänkandets mest grundläggande och kvistiga frågor, frågor kring vilka den europeiska filosofin kretsat sedan upplysningen, kanske till och med sedan renässansen. Dessa handlar alla om den genomgripande förändring som vi kallar moderniseringen, det vill säga: den våg av sociala, mentala, tekniska och ekonomiska förändringar som sveper genom vår kultur och som inom loppet av ett par århundraden gör europeisk kultur hegemonisk och placerar Europa som världens centrum.

Vår tids människor tar moderniseringen och dess resultat för givna. Den har insupits med modersmjölken, och vi kan inte tänka oss en värld eller en tillvaro, som inte innehåller alla det moderna livets ingredienser. För Kolakowski är denna förändringens vind däremot en problematisk historia. Han vet att all förändring rymmer både vinster och förluster, men i dessa essäer är han mer intresserad av förlusterna än av de uppenbara tekniska och materiella vinster som moderniteten har medfört. Det är med andra ord en kulturkritisk ansats som genomsyrar essäerna och som på ett underfundigt sätt skymtar i bokens titel och frågeställning, ”Är Gud lycklig?”

För oss som lever i den värld som det moderna projektet har skapat, som njuter av dess materiella bekvämligheter och överflöd, kan det vara svårt att fatta att det moderna livet har något annat på sitt minuskonto än ökande övervikt och de lika trista som regelbundet återkommande konjunktursvackorna. Att vi har förlorat något djupare och viktigare under marschen mot framstegen föresvävar oss sällan eller aldrig. Inte heller tänker vi oss att det rationella förnuft som har befriat oss från fattigdom och kroppsarbetets möda kanske gått bet och fortfarande går bet på att infria alla sina löften. Vi har under modernitetens framfart bländats av dess segrar så till den grad att vi blivit oförmögna att se dess misslyckanden.

Trots det visar redan en summarisk blick på moderniseringen att den har berövat oss den allsmäktige Gud, som en gång var själva ”hjärtat i en hjärtlös värld” och människans enda tröst. Det skedde som ett resultat av upplysningens rationalistiska tänkande. I det förnuftets ljus som skulle skingra all fördomsfullhet och vidskepelse fanns ingen plats för en allsmäktig Gud. Visserligen möttes upplysningens rationalism av en motreaktion – den romantiska filosofin – som ville, om inte återinstallera Gud på hans allsmäktiga tron, så dock ersätta honom, finna ett substitut som kunde skänka människan en fast punkt utanför henne själv. I romantikens världsbild blev det naturen som med sin skönhet och harmoni fick inta den plats som tidigare hade varit reserverad för Gud.

Kollisionen mellan upplysningens och romantikens världsbilder är vår kulturs Big Bang. Den är en explosion som spränger vårt tänkande, som öppnar en klyfta som vi aldrig har förmått överbrygga. Därför lyckades den romantiska filosofin aldrig ersätta den förlorade guden och heller inte kullkasta den moderna rationalismen. Ur striden mellan romantik och upplysning gick rationalismen segrande, om än sargad. Den försökte ersätta religionens förtröstan med nya utopier sprungna ur det rationella resonemangets logik. Den mest framgångsrika av dessa nya frälsningsutopier var föreningen av historicism och nationalism. Under mer än ett århundrade gick de hand i hand. Historien sågs som en berättelse om människans stigande mot ljuset, en vandring som skulle föra oss tillbaka till det förlorade paradiset, men till ett paradis som vi hade skapat av egen kraft och uppfinningsrikedom. Bilden av människan fick historiska rötter och en historisk mening. Historiens erfarenheter skulle förädla, förstärka och höja människans moral och självinsikt. Resultatet av denna process skulle bli att vår sociala gemenskap rensades från sin ondska, illvilja och alla sina brister.

Det såg till en början lovande ut, i varje fall så länge historia fick förbli en blandning av poesi och fakta. I det långa loppet var emellertid en sådan blandning inte möjlig i förnuftets tidsålder. Historien visade bortom varje tvivel att vad som setts som moraliskt oklanderligt i en tid, av en annan tidsperiod betraktades som djupt omoraliskt. Under den tidigmoderna perioden sågs exempelvis slaveriet som naturligt och moraliskt, men 1800-talets industrialisering och reorganisering av den sociala gemenskapen gjorde att samma slaveri uppfattades som förkastligt och direkt syndigt. I den historicistiska världsbilden insmög sig ett drag av relativism. Om en förfluten tid levt efter andra moraliska normer än dem nutiden hyllade, hur skulle då framtiden se på våra normer? Skulle det till och med vara tänkbart att vi i en framtid åter kunde komma att betrakta slaveri som en ren och oförfalskad dygd? Tanken kunde i varje fall inte uteslutas.

Historien kan följaktligen inte hjälpa oss att konstruera en stor och betydelsebärande mening åt vår tillvaro. Med historiens relativisering fanns det ingen rationell grund för att anta att gångna tiders uppfattningar skulle kunna ha något värde för dagens människor. Tron på en allsmäktig Gud hade haft sin styrka i Gudens oföränderlighet, hans eviga beständighet. Historien är motsatsen till det beständiga. Den är en oavlåtligt föränderlig process. Generationerna avlöser varandra, samhällen liksom kulturer uppstår, blomstrar och går under, epok läggs till epok och ingenting förblir. Det blåser en förändringens vind genom historiens rum. Ur denna oavbrutna förändring kan vi inte dra någon lärdom, annat än att vi lever i en ström som kan byta riktning när som helst och som faktiskt också gör det.

Var står då vår tids modernitet, efter att ha dödat Gud och därefter också tagit av daga ersättningen för den allsmäktige tröstaren? I Kolakowskis ögon lever vi i limbo, i ett öde ingenmansland, tömt på värden och ideal. Vi trevar oss fram, förblindade och utan orienteringspunkter, i det tröstlösa medvetandet att den sanning som gällde igår är lögn idag, men kanske åter sanning imorgon.

Det storslagna moderna projektet, som skulle leda oss ut ur vidskepelsens mörker och låta förnuftet lysa vår väg in i framtiden har, sett ur denna vinkel, havererat. Det erbjuder ingenting annat än ett gungfly av relativitet och ett träsk av rationellt oförnuft. Upplysningens rationalism har med en häpnadsväckande saltomortal lyckats vända förnuftet mot sig självt. Idag hör man överallt fältropet, såväl inom vetenskapen som inom kulturdebatten att ”jaget saknar referentialitet”, jaget har ingen förbindelse till något annat, det finns bara subjekt och inga objekt. Därmed töms världen på innehåll. Livet har ingen annan mening än den det ensamma jaget tillskriver den. Den moderna världen är blott en projektion av subjektets fantasi.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Samtidigt översvämmas vi av berättelser och larmrapporter som säger att vår tillvaro är hotad. Ena veckan är det kärnkraftskatastrofer, nästa oljeborrningshaverier och åter nästa meteornedslag från ett oändligt och skrämmande universum. Och inför varje larm sätter vi fredagswhiskyn i halsen och rids av mardrömmar om en förestående apokalyps. Idag har vi ingen Gud att vända oss till och söka tröst hos. Vi är ensamma och kan bara förlita oss på vår egen förmåga och kraft, och den tycks inte räcka långt.

Om vi skall rädda den modernitet som vi så hett åstundat, kräver det att vi tar världen på allvar och accepterar att den är en realitet. När ingen allsmäktig finns måste vi själva genomföra ingrepp som ingen önskar, ransoneringar och begränsningar som vi inte ens vill tänka på. Den begränsade tillgången på vatten och andra råvaror, den oavbrutet växande befolkningen och de skenande föroreningarna är alla, var för sig, tillräckliga för att utlösa nya fasansfulla krig. Framtiden kan alltså knappast mötas med tillförsikt. Vad skall man då konkludera angående Gud? Är han lycklig över det verk som han gör anspråk på att ha skapat? Frågan är dessvärre irrelevant. Gud är död och har varit det länge. Och döda gudar är i likhet med döda människor varken lyckliga eller olyckliga.

Kolakowski säger emellertid inget om detta, däremot poängterar han att den sekulära moderniteten är ett västeuropeiskt fenomen. I den övriga världen står religionen fortfarande stark, om än inte helt orubbad. De svårigheter att på förnuftets villkor skriva in en mening i människans tillvaro, att rädda henne undan det öde ingenmansland till vilket förnuftet lett oss, kanske kan väcka den döde guden till liv igen och mot allt förnuft återge den religiösa tron dess tröstande kraft och förmågan att läsa in en mening i livet.