Vem hade kunnat tro att vi våren 2020 skulle befinna oss i ett enormt, världsomspännande, experiment i realtid? Jag skriver inte det för att på något sätt förminska det faktum att den pandemi vi just nu måste hantera är en katastrofal händelse. En katastrofal händelse inte enbart ur ett medicinskt perspektiv utan även ur ett socialt, ekonomiskt och, potentiellt, politiskt perspektiv. Att det är ett experiment vi befinner oss i är ett annat sätt att säga att vi inte känner utgången, att situationerna vi tvingas bemästra präglas av en osäkerhet som förvisso i någon mening alltid existerar men som nu blir så påtaglig att det är omöjligt att inte varsebli den. Om man tar ett steg bakåt och betraktar situationen ur fler perspektiv än det mest påtagliga, det medicinska, aktualiseras dessutom en lång rad frågor som visserligen också är ständigt närvarande men som nu ställs i blixtbelysning.

En av de mest framträdande av dessa frågor rör relationerna allmänhet–experter och experter–politiker. I en numera klassisk studie Agir dans un monde incertain. Essai sur la démocratie technique (Seuil, 2001) ställer de tre franska sociologerna Michel Callon, Pierre Lascoumes och Yannick Barthe frågan vad det innebär att handla i en värld präglad av osäkerhet och komplexitet. Hur bör vi i en värld karakteriserad av ständigt nya vetenskapliga och teknologiska landvinningar förstå den kunskap som produceras av experter och den kunskap som produceras av lekmän? Och, vidare, vad innebär det för utvecklingen av demokratin hur vi väljer att svara på den föregående frågan? Callon, Lascoumes och Barthe räknar upp en lång rad vetenskapliga frågor som givit upphov till både inomvetenskapliga kontroverser och kontroverser mellan vetenskapen och allmänheten. Exempel som de ger är bland annat hanteringen av kärnbränsle, genetiskt modifierade grödor och boskap, genterapi, fågelinfluensan samt en lång rad ytterligare frågor där svaren på förhand inte är entydiga.

”I någon mening kan man paradoxalt nog hävda att den demokratiska allmänheten är samtida med professionerna och experterna.”

Vad de tre avser att utreda är inte vad författaren Isaac Asimov beskrev som ”den felaktiga uppfattningen att demokrati innebär att min okunskap är lika god som din kunskap”. Snarare ställer de frågan om det finns problemområden och frågeställningar som vetenskapen och experterna inte ensamma kan besvara och vad det i sin tur innebär för lekmännens och allmänhetens roll i hur vi som samhälle bör fatta beslut i dessa frågeställningar. Även om frågorna i boken är ständigt återkommande sedan antiken blir det tydligt när vi betraktar framväxten av nya vetenskapliga discipliner, professioner och klasser under det sena 1800-talet att deras betydelse genomgick en kvalitativ förändring i och med demokratins framväxt i Europa och Nordamerika. I någon mening kan man paradoxalt nog hävda att den demokratiska allmänheten är samtida med professionerna och experterna. Ett argument som vi kan se utvecklat i böcker som Les cadres. La formation d’un groupe social (1982) av den franske sociologen Luc Boltanski. Boltanski beskriver framväxten inom den franska staten och samhället av en kadergrupp med särskilda utbildningsvägar, karriärer och maktpositioner. Ofta karakteriserades denna nya grupp av hög teknisk och vetenskaplig specialisering samt av ett stort inflytande över hur beslut bereddes och fattades. De kadrar som Boltanski beskriver var en förutsättning för att styra det sena 1800-talets och tidiga 1900-talets industrialism.

Det tidiga 1900-talet var också den period då frågeställningen om expertens roll kontra allmänheten ges en av sina tydligaste formuleringar. Det sker i en fortfarande refererad debatt mellan två av 1900-talets viktigaste samhällstänkare. Debatten inleds av journalisten Walter Lippmann med två böcker Public Opinion (1922) och The Phantom Public (1925). Lippmanns två böcker får omedelbart ett stort genomslag i den amerikanska debatten. 1927 kommer ett svar från den amerikanske filosofen John Dewey i form av boken The Public and Its Problems (1927). Debatten mellan Lippmann och Dewey har förståtts ur flera olika perspektiv. Det vanligaste är att den handlade om massmediernas roll i ett demokratiskt samhälle. Samtidigt som det perspektivet är intressant och centralt för debatten så handlade den på en mer fundamental nivå om två skilda sätt att förstå relationen mellan den engagerade allmänheten och eliterna eller experterna. Elit och expert bör inte förstås som synonyma men är i vissa delar av argumentationen överlappande begrepp.

I Public Opinion inleder Walter Lippmann med att hävda att världen är alldeles för komplex, mångtydig och omfattande för den enskilde att förstå. Alla människor konstruerar således vad han kallar för en pseudomiljö, en nödvändigtvis förenklad förståelse av världen. En förståelse präglad av begränsningar, subjektiva uppfattningar och partiskhet. Detta förhållande innebär för Lippmann att hela bilden av ett skeende med nödvändighet är omöjlig att återge. Den är i någon mening en ouppnåbar fiktion. Förmedlingen via till exempel massmedier kommer alltid att innebära att delar av bilden utelämnas och att även den informerade allmänheten kommer att serveras ett utsnitt av de fakta som utgjorde händelsen. Att det förhåller sig på detta sätt utgjorde enligt Lippmann en av grunderna för hur olika politiska ledare framgångsrikt kunde bedriva propaganda och på så sätt påverka den allmänna opinionen. Han hade kommit att intressera sig för propagandans betydelse redan under första världskriget men kom att mer aktivt att studera den i relation till framväxten av bland annat fascismen i Italien. I Public Opinion myntar Lippmann det begrepp han framförallt kommit att förknippas med ”manufacture of consent” eller tillverkningen av konsensus. För Lippmann innebär propaganda inte nödvändigtvis en dålig sak. Insikten att propaganda är ett kraftfullt verktyg för att styra den allmänna opinionen och att tillverka konsensus innebar, ansåg han, att sättet man dittills förstått demokratin måste förändras. Man måste inse att de tidigare sätten att styra samhällen inte längre var giltiga i ljuset av massmediers påverkan på opinioner och möjligheten att styra dessa opinioner. Man kunde inte längre, menade han, förlita sig på intuition, samvete eller tillfälliga opinioner om man ville förstå världen. Redan i Public Opinion visar sig de argument som utkristalliseras först i The Phantom Public tre år senare, en tanke om att de med bäst förståelse av världen inte nödvändigtvis bör rikta sig till allmänheten som en allmänhet utan snarare att de bör arbeta för att skapa en fiktiv allmänhet genom frambringandet av konsensus.

”Hans modell för hur samhället bör styras är ett argument för expertvälde, det är insidern som bör och kan fatta de avgörande besluten. De okunniga åskådarna bör hållas så långt borta från dessa processer som möjligt.”

I The Phantom Public kritiserar Lippmann idén om en allmänhet så som den återfinns i demokratiteorier. Idén att ett samhälles allmänhet är möjlig att avgränsa och nå kunskap om, att den utgör en organisk enhet i vilken individen utgör en cell, att den har påverkan på vilken riktning samhället tar, att lagar och moral emanerar ur denna allmänhet och att den skulle besitta en allmän folkvilja. Lippmann menar att inget av detta stämmer. Snarare och mer korrekt menar han att allmänheten som sådan är en abstraktion, en fiktion som enbart existerar i demokratiteoretikernas teorier och inte i verkligheten. Samhället kännetecknas istället av två sorters individer, agenter och åskådare eller insiders och outsiders. Den avgörande skillnaden mellan dessa båda grupper är, för Lippmann, hur de är positionerade i förhållande till ett problem. Endast insidern besitter den kunskap och den förståelse som krävs för att kunna handla i relation till ett bestämt problem. Om insidern är den med potential att handla karakteriseras outsidern enligt Lippmann av sin okunskap, han försöker ”navigera skeppet från land”. För Lippmann innebär denna tudelning att kompetens enbart existerar i relation till funktion. Uttryckt annorlunda menar han att människor inte besitter kunskaper i största allmänhet utan snarare kunskaper för vissa avgränsade syften, liksom de enbart bör utbildas för någonting specifikt. Det bör nämnas att Lippmann inte anser att dessa två typer är fixerade utan att de med nödvändighet kommer att skifta beroende på vilka problem som uppstår. Lippmanns argumentation är alltså öppet elitistiskt. Hans modell för hur samhället bör styras är ett argument för expertvälde, det är insidern som bör och kan fatta de avgörande besluten. De okunniga åskådarna bör hållas så långt borta från dessa processer som möjligt.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Deweys The Public and its Problems är samtidigt som den utgör ett svar till Lippmanns två böcker en utveckling av den pragmatiska filosofi han utvecklade framförallt i relation till demokrati och utbildning. För att förstå Deweys position är det viktigt att komma ihåg att han utvecklade sin version av pragmatism i direkt relation till det faktum att USA vid den tiden var ett samhälle i snabb förändring. Städerna där han verkade, Chicago och New York, hade under det sena 1800-talet förvandlats till mångkulturella miljöer i vilka en majoritet hade egna erfarenheter av att ha lämnat till exempel den polska eller svenska landsbygden för ett liv i Amerika. Dewey delade på det sättet Lippmanns insikt att en allmänhet aldrig kunde tas för given och att det finns uppenbara problem med att tro att folkviljan eller ens kunskapen om samhället var enad eller entydig.

Dewey förknippas ofta, felaktigt, med uttrycket ”learning by doing”, felaktigt i bemärkelsen att han inte myntade uttrycket. Däremot fångar det en del av kärnan i hans utbildningsfilosofi då den strävar efter att förena den teoretiska kunskapen med den praktiska kunskapen. Att lösa upp distinktionen mellan det abstrakta och det konkreta för att uttrycka det något annorlunda. Nyckelbegreppet för Dewey är ”inquiry”, ett svåröversättbart begrepp men som något förenklat kan översättas med undersökning. Deweys begrepp kan schematiskt förstås som en kontrollerad transformation av en obestämd situation till en bestämd situation genom att vi försöker förstå hur situationens olika delar kan sättas i relation till varandra. Dewey menar att syftet med den undersökande metoden är att inte alltför skarpt avgränsa en situation samtidigt som man försöker avgöra vilka delar som hör till en given situation. Även om Dewey är enig med Lippmann om att allmänheten inte är en på förhand existerande entitet så menar han samtidigt, utifrån hans definition av ”inquiry”, att allmänheter uppstår i relation till situationer. Allmänheten är för Dewey inte en utan många, inte på förhand givna utan ständigt tillblivande. För att ta ett exempel på en allmänhet som har de karakteristika som Dewey ger dessa tillblivande allmänheter räcker det att vi tänker på miljörörelsen. Miljörörelsen är, särskilt om vi i begreppet inkluderar även de företag och regeringar som den utsett till sina antagonister, en allmänhet i vilken det är svårt att skilja på agenter och åskådare på det sätt som Lippmann gör. Det är också här som Deweys kunskapssyn blir framträdande. Han menar att även om allmänheten inte är en och inte tydligt avgränsbar så innebär det faktum att den framträder i relation till vissa situationer eller frågeställningar att den ständigt ökar sin kunskap om vissa frågor. Även om den inte besitter det språk som är vetenskapens så kan den tillgodogöra sig ett vetenskapligt sätt att tänka.

Det är onekligen fascinerande att se hur våren 2020 har inneburit en aktualisering av de positioner som Walter Lippmann och John Dewey debatterade under 1920-talet. Hur gränserna mellan Lippmanns insiders och outsiders tycks mer aktuella än någonsin, hur dess grindvakter, gränsöverskridare, dilettanter och kritiker är mer aktiva än på länge. Samtidigt är det lika fascinerande att se hur det i denna extrema situation uppstår nya allmänheter som formeras kring frågor som omöjligt kan sägas tillhöra en entydig samhällssfär. Att vi, med Dewey, måste försöka inkludera alla de delar och aspekter som hör till situationen, pandemin i det här fallet, och se att enbart medicinsk kunskap inte är tillräcklig. Att situationen måste vara öppen för juridik, ekonomi, politik, vardagslivets kunskap och så vidare. Vissa situationer är helt enkelt alltför komplexa för att vi ska kunna ställa upp dikotomin insider och outsider.