När den brittiska och allt för tidigt bortgångne restaurang- och tv-kritikern A A Gill en gång fick frågan vad han älskade mest med London svarade han – utan att blinka – ”The parks”. Parkerna! Holland, Hyde, Green, Saint James’s, Regent’s, Battersea, Kensington Gardens, och Primrose Hill. Oaser av lycka med sina synliga årstidsväxlingar och välkomnande mjukhet.

Om du rör dig till fots i London för att ta dig från en del av staden till en annan kommer du otvetydigt att behöva snedda genom lummig anlagd grönska, och du gör det med glädje. I Rom finns de vackra pinjeträden, men staden karaktäriseras av stenlagda piazzor och torg. Berlin är till ytan så stort att det är svårt att inte ge upp under promenaden mot Tiergarten. New York har sin centrala park på Manhattan men i London är trädgårdarna många och de bär skiftande betydelse för Londonborna, som alla har en egen favorit.

Inne på Daunt Books i Marylebone finns inte bara hyllor med brittisk poesi, i vilken naturen innehar en särskild plats som litterärt motiv, utan också mängder med olika tidskrifter som har med plantering och trädgård att göra. Det är inte en slump att världens enda tennisturnering på gräs spelas i Wimbledon, precis utanför London. Engelsmännens intresse för hortikultur återspeglas även i den årliga Chelsea Flower Show, som pågått sedan 1913, med undantag för krigsåren. Vid ett besök hos blomutställningen märks både professionella trädgårdsmästare som ger tips om konstfulla vägval och odlingsentusiaster som insuper atmosfären bland ängsliljor och nya sorters rosor. Det är uppsluppen stämning på Chelsea Flower Show, men på ett stillsamt lite puttrigt brittiskt vis. Entusiasmen syns i det noggranna och lågmälda hantverket snarare än i överdådiga arrangemang.

Engelsmännens relation till naturen handlar mer om trädgårdar och odling än skog och vidder för vandring, som det kanske gör för många svenskar. Under mina år som student i England slog det mig att trädgårdsarbete var en utbredd och synlig hobby. Grannarna var aktiva; det klipptes buskar och planterades efter säsong, någon hade dille på trädgårdstomtar medan en annan hyste bikupor. Traditionen av att bo i hus också i stan, snarare än i lägenhet, innebar att förvaltandet av den egna trädgården framstod som en lustfylld plikt, även om det rörde sig om en minimal plätt och inte några stora ägor.

I Storbritannien finns hundratals botaniska trädgårdar och många kända konstnärshem – Lamb House där författaren Henry James bodde och Sissinghurst vars trädgård ritades av poeten Vita Sackville-­West ligger båda i landskapet Kent. De är öppna för allmänheten, liksom Charleston, som var Bloomsburygruppens tillflyktsort. Dessa trädgårdar är ljuvligt bohemiska, men genomtänkta.

På en annan numera mytologiserad strandremsa i Kent, nära ett kärnkraftverk, valde filmaren Derek Jarman att mot alla odds skapa en mycket speciell plats. Stranden Dungeness består av klappersten, och är opraktisk att odla på också därför att det knappt regnar här sommartid. 1985 flyttade Jarman dit, med idén att skapa något evigt med hjälp av pengar från ett arv.

Det finns suggestivt filmmaterial (sök gärna på ”Prospect cottage” på nätet) och flera böcker om den här platsen och hans märkliga liv. Många har inspirerats av hans konträra arbetssätt: Jarman lyckades få en provinsiell – och på grund av kärnkraftverket ful och bortvald plats – att blomstra genom enträgenhet och omsorg, innan han dog i aids. Essäisten Olivia Laing skriver förebildligt om honom och om trädgården som en plats för motståndshandlingar och självförverkligande i den nyutkomna boken The Garden Against Time. In Search of a Common Paradise.

I den brittiska trädgården kommer olika sorters liv och drivkrafter till uttryck. Vissa är inriktade mot tradition, symmetri och konservativt förvaltande medan andra representerar ett motvärn mot materialism och konformitet. Den radikala potentialen i uterummets estetik och hur densamma kan spegla en tid eller samhällsströmning är viktig att ha klar för sig för att förstå flera av de impulser som Harriet Baker vill frilägga i sin gruppbiografi Rural Hours. The Country Lives of Virginia Woolf, Sylvia Townsend Warner and Rosamond Lehmann.

Boken följer tre engelska kvinnliga romanförfattare från 1900-talet, med fokus på upptåg på landsbygden, där Virginia Woolf (1882–1941) är mest känd men blir minst intressant den här gången. Woolfs liv är redan välbekant; om man läst biografier, artiklar, dagböcker eller sett filmen The Hours från 2003, vet man som läsare en hel del om henne. För många är hon också starkt förknippad med redan nämnda Charleston, snarare än Asheham som står i fokus här. Harriet Baker har Woolfs egna noteringar som utgångspunkt, den så kallade ”Asheham Diary”, som bara nyligen publicerats i sin helhet. Baker har alltså den chans som många forskare drömmer om: att hitta en ny, fräsch ingång med hjälp av ett tidigare okänt textmaterial. Naturens kraft och Sussex avskildhet passade Virginia Woolf – hon konstaterar i dagboken från 1917 att hennes humör blir lugnare, sinnet mer introvert och blicken klarare vid Asheham. Hon betraktar vackra dahlior, tittar på olika insekter med noggrann uppmärksamhet, vilket registreras i detalj.

Enligt Baker sker en konstnärlig etablering av en uppsättning nya motiv under den tid Virginia bor på Asheham, men den uppfattningen är för dåligt underbyggd. Woolfs observationer skapar inte i sig en ny förståelse för relationen mellan trädgårdens lockelse och författarens skrivande. De verk som gör Woolf storartad skrevs drygt tio år senare, och varken den självständigt genomtänkta Ett eget rum eller romanerna Mot fyren eller Orlando har naturen som signum.

Snarare förknippas Virginia Woolf med staden, med London. Kanske hade Baker vunnit på att istället fördjupa sig i den stilistik som den här försvunna men nu återbördade dagboken uppvisar. Det finns något spännande i hur ett mer avskalat och lyriskt språk tycks passa när en författare vill beskriva naturen. Ibland ger eftervärlden en litet artificiell tyngd åt textfragment och objekt som saknar konstnärlig intention och mening. Att en pytteliten bok där Woolf skriver om vädret hittas betyder inte att författarskapet behöver revideras.

Det deskriptiva anslag som Baker har valt innebär att ganska stora textsjok blir hängande i luften. Redogörelserna är vackert flätade, men vad betyder allt det som strukturerar sidornas lediga följsamhet, vad är bokens syfte och kärna? En del hade kunnat avhjälpas om en rådig redaktör hade fått styra upp boken. Dispositionen består av fem kapitel. Varje kvinna – Virginia Woolf, Sylvia Townsend Warner and Rosamond Lehmann – får en lång uppsats var och en som täcker en kort och specifik period av att bo på landet. Lehmann försvinner sedan bort (synd, hon verkar intressantast!) och vi får en redogörelse för hur Woolf och Warner genomlevde andra världskriget. Boken avslutas med en niosidig epilog. Det här är ett rörigt sätt att framställa ett brokigt ämne.

Nåväl, Sylvia Townsend Warner (1893–1978) flyttade från London till Dorset 1930 med sin partner, Valentine (född Mary) Ackland. Sylvia var betydligt äldre än sin vän och sedermera älskarinna och hittade ett hus som hon kallade ”Miss Green”, efter dess tidigare ägare. De båda ville skapa ett hem på landet som både innefattade ett sexuellt uppror och ett politiskt ställningstagande. Båda gick med i Storbritanniens kommunistiska parti 1935, och deras tillvaro i huset Miss Green framstår som smått bipolär, med intensiva lyckoperioder och ett lite oklädsamt självförhärligande av en sparsam livsstil parat med ”writers block” och otrohet från Valentines sida.

Rural Hours koncentrerar sig på de sju år som paret tillbringade i Dorset. När de möttes var Sylvia gift, ett skenäktenskap för att slippa skvaller och ensamhet, och i den här delen av boken blir också den vänsterprogressiva aspekten av den brittiska vurmen för landsbygdskulturen som nämndes tidigare explicit. Nedgången för kollektivismen och en samhällsgemenskap byggd på stärkta rättigheter för arbetare manade Sylvia och Valentine ut på diverse olika resor där de besökte många byar och rapporterade för Left Review. Journalistiken tar över litet från det litterära skrivandet, Sylvia hade svårt att producera en uppföljare till romanen Lolly Willows som hon skrev före sejouren i Devon, och ett alltmer intensivt kokboksskrivande blir också det ett sätt att foga samman en radikal ideologisk samhällssyn med vardagslivets praktikaliteter. Inget får kastas bort, återvinning är ledordet.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Bokens tes är, som jag redan har antytt, svår att få fatt i och det beror på att det pastorala betyder olika saker för de tre kvinnor som porträtteras. De reser ständigt upp och ner till London; Rosamond Lehmann (1901–90), som är en ny och rolig bekantskap för mig, var en utpräglad stadsmänniska. Hon flyttade ganska snart till London på heltid och hennes dragning till landsbygden var rotad i en inre vilsenhet snarare än i ett intresse för trädgårdsarbete. Hennes bakgrund var, som Baker uttrycker saken, ”Edwardian”, vilket innefattar en mer konservativ syn på herrskap och tjänstefolk, även om Lehmann själv var ointresserad av politik.

Framförallt längtade hon efter sin älskare, poeten Cecil Day-Lewis, och hon är den av författarna i boken som bildar familj och föder barn. Romanerna som Lehmann blev mest känd för skrev hon innan hon flyttade till Diamond Cottage; boken hon gav ut medan hon bodde där, Balladen och källan, blev hennes minst lyckade enligt en enig kritikerkår. Visst, hon bodde på landet ett tag – därför figurerar hon i denna bok – men när jag ser fotografier av henne tror jag ändå att hon var mer attraherad av läppstift än lador.

Rural Hours är förvisso tjusigt skriven. Det som ska hålla ihop Harriet Bakers berättande – timmarna, dagarna, åren på landet – blir trots det flyktigt och långsökt. Ibland får jag känslan av att Baker framförallt vill befinna sig i det här forskningsmaterialet, hon vill vara i författarinnornas världar. På så vis blir boken ett nödvändigt projekt för att få tillgång till materian snarare än att hon har hittat en ingång som föranleder att just dessa tre kvinnors relation till landsbygden bör samsas och hållas ihop av en gruppbiografi.

Det finns ingen rak linje mellan Londons parker, engelska trädgårdar och ett liv på landsbygden, men det existerar en delad impuls mot ett mänskligt varande utomhus, att både den planlagda parken eller vildvuxna trädgården kan erbjuda avskildhet. Motsättningarna mellan ett urbant och ett ruralt förhållningssätt till hur livet ska levas berättar något om människans väsen och historia. Om man har ett specialintresse för de tre författare som porträtteras i Rural Hours kan man läsa den här boken för dess språkbehandling och plottriga godmodighet. Annars skulle jag rekommendera en resa till London, där man kan ta sig an Woolfs roman Mrs Dalloway på en filt eller bänk nära Peter Pan-statyn i Kensington Gardens. Så brukade A A Gill göra.