Den arabisksocialistiska idén skapades av Michel Aflaq (1910–1989), som bildade det arabiska socialistpartiet Baath (pånyttfödelse) och 1954 blev rörelsens ledare. 

Kombinationen av socialism och panarabism hänförde unga officerare och generaler i hela Mellanöstern. En del tog initiativ till militärkupper. Vad som ansågs vara traditionellt och förlegat skulle underordnas en modernare framtid. Under slagorden wahdah, hurriyah, ishtirakiyah (enighet, frihet, socialism) skulle den arabiska världen enas, befrias från främmande makter och forma en egen arabisk socialism över hela Mellanöstern.

Genom en kupp 1970 tog Bashars far, Hafez al-Assad, makten över både partiet och landet. I Irak kom partiet efter inre strider att 1968 ledas av Saddam Hussein, som 1979 tog över presidentämbetet. I Egypten försökte Nasser stärka arabnationalismen genom att uttrycka febriga visioner i offentliga framträdanden, om hur Israel måste förgöras för att möjliggöra ett sammanhängande arabiskt territorium. Assad identifierade sig med Saladin. Saddam Hussein jämförde sig med Nebukadnessar och Nasser såg sig själv som en modern farao.

Religion och etniska skiljelinjer förträngdes officiellt till förmån för sekulär arabisk gemenskap, som ändå styrdes av diktaturer formade av etniska minoriteter. I Syrien regerade alawiter och kristna över Syriens sunnimuslimska majoritet. I Irak styrde den sunnimuslimska minoriteten. Shiamuslimer och kurder avrättades, fängslades eller gasades ihjäl av Baathpartiets specialförband. I Egypten fängslades och hängdes Muslimska brödraskapets ledning, medan kopterna förpassades till samhällets marginaler.

Aflaqs visioner byttes ut mot maktens och förtryckets tomma retorik. Underrättelse- och angivarsystem som satte skräck i befolkningen upprätthölls av KGB-agenter i Kairo och Damaskus. Arméerna utrustades med Sovjetunionens modernaste vapen och bästa militära kunnande. Trots det åtnjöt de arabiska arméerna inga större militära framgångar och har heller inte lyckats skydda regimerna som skapat dem.

Det arabisksocialistiska experimentet går till historien som ett misslyckande. Samhällsvävnader som tidigare upprätthållit balansen mellan olika grupper har brustit. Etnisk och religiös splittring blir allt tydligare och riskerar att få ödesdigra konsekvenser. Utmaningen i Mellanöstern står därför bland annat i att finna en framtid där minoriteter som stått på maktens sida inte skickas till slakt som hämnd för tidigare oförrätter.