Är det lämpligt att all den utbildning som idag bedrivs som högre utbildning verkligen ska finnas inom högskolan? Eller finns det utbildning som lika bra eller bättre kan förläggas till annan utbildningsorganisation? Eller inte ges alls? Med sitt unikt breda högskolebegrepp är det dags att ta allvarligt på frågan om vad som egentligen hör till högre utbildning.

Ett kritiskt inlägg i frågan om vad som hör till högre utbildning benämns Academic drift vilket betyder att alltmer utbildning ”akademiseras”, både genom att utbildningstiden förlängs och genom att den görs mer teoretisk (t ex Arum, R & Roksa, J. 2011). Kraften i denna ”drift” uppkommer i behovet av alltmer kvalificerad arbetskraft och det kritiska inslaget i ”drift” anger att denna utveckling gått för långt. Utvecklingen av högre utbildning är global. Den sker med stor kraft, med liknande motiv och på ett liknande sätt över hela världen. Men det finns specifikt svenska inslag i denna utveckling. Den svenska högskolan är bred – unikt bred. Sverige har i modern tid genomfört två eller tre radikala reformer varav 1977 års högskolereform – H 77 – var den mest genomgripande. Den var uttryck för en systematisk helhetssyn på svensk högskoleutbildning som vi ej mäktat med därefter.

En viktig förändring med H 77 var att stora utbildningsområden som tidigare legat utanför universitet och högskola nu integrerades i den ordinarie högskolevärlden. Hit hörde framför allt de stora lärarutbildningarna och vårdutbildningarna och senare även korta ingenjörsutbildningar. Socionomutbildningen och journalistutbildningen är andra exempel på yrkesutbildningar utan akademisk tradition som infogades i den nya breda högskolan. Också de konstnärliga utbildningarna integrerades i högskolan. 1977 års reform kännetecknades av en stark tilltro till den högre utbildningens roll som förändringskraft i samhället. Men den präglades också av en instrumentell syn på utbildning och en ambition att centralplanera all högre utbildning.

Alltså – i Sverige skapade vi världens bredaste högskola – en enhetshögskola – genom att integrera flera och stora utbildningar som tidigare bedrivits utanför högskolan. Dessa utbildningar var rena yrkesutbildningar och hade en svag eller obefintlig forskningsbas. Högskolan förändrades inte bara kvantitativt – den blev 50 procent större över en natt – utan även kvalitativt genom den kulturförändring integrationen av de nya yrkesutbildningarna innebar.

Det måste genast understrykas att universitetets äldsta uppgift är yrkesutbildning. De första universiteten bildades för att utbilda präster och ämbetsmän i staten. Det vi idag ser som universitetens bildande uppgift och strävan efter kunskap för dess egen skull följer med upplysningstiden och naturvetenskapens genombrott – mycket senare. Yrkesutbildning är alltså inget som katten släpat in i salongerna utan universitetets äldsta och viktigaste uppgift.

De stora yrkesutbildningsområden som Sverige integrerade i högskolan 1977 är idag etablerade där. Ingen har heller ifrågasatt att vårdutbildning och lärarutbildning är i behov av en stabilare forskningsbas – snarare tvärtom. Det är belysande att den kritiska debatt som förts om huruvida vårdutbildning och lärarutbildning blivit för teoretiska och tappat sitt inslag av praktik, upprepar den debatt som för hundra år sedan fördes om civilingenjörsutbildningen vid de tekniska högskolorna. Idag ifrågasätts inte att de tekniska högskolorna ska bedriva forskning och utbildningen bygga på en stabil forskningsbas. Men – ingenting av detta utesluter att det finns delar av högskolans utbildningsutbud som inte hör hemma i högskolan – det gäller oavsett om utbildningen inträtt i högskolan före eller efter 1977.

Sverige valde en unikt bred lösning för att svara på utmaningarna om det moderna samhällets starkt ökade behov av kunskap och utbildning av många. Men utmaningarna var gemensamma med övriga världen så vilka lösningar valdes där? Det fanns naturligtvis länder som låg nära den svenska modellen. I England och Australien omvandlades, efter prövning, ett stort antal polytechnics till universitet eller blev dessa senare integrerade i universitet. Eftersom polytechnics liknar yrkeshögskolor utan forskningsbas ligger detta nära Sveriges lösning – utan att gå så långt som Sverige.

Men våra nordiska grannländer valde andra vägar som till stor del gäller ännu idag. I huvudsak innebär dessa lösningar att man upprätthåller en skillnad mellan rena yrkesutbildningar och den traditionella universitetsutbildningen. I Danmark bedrivs sjuksköterskeutbildning och större delen av lärarutbildning utanför universiteten och den högre utbildningen. I Norge bedrivs motsvarande utbildningar inom högskolan men man upprätthåller tydligare skillnad mellan universitet och högskola. Finland har en samlad högre utbildningssektor som består av dels universitet, dels yrkeshögskolor. Tysklands binära högskolesystem med universitet och Fachhochschulen är välkänt.

En bred högskola borde ge mindre utrymme för en yrkeshögskola men yrkeshögskolan har också byggts ut i Sverige under senare år och utgör volymmässigt ungefär en tiondel av högskolan.

Den svenska yrkeshögskolan måste svara mot tydliga och aktuella behov på arbetsmarknaden. Det senare medför att en och samma utbildning normalt genomförs bara i fyra år. I de flesta länder utgör högskola och yrkeshögskola alternativa, parallella utbildningsvägar och yrkeshögskolan har god status. Trots att de också i Sverige utgör postgymnasiala och parallella utbildningar så uppstår en skillnad just på hur lång sikt utbildningen planeras för. Högskoleutbildning bygger på mycket långsiktiga behov på arbetsmarknaden – minst ett 10-årsperspektiv. Som framgått bygger våra grannländers yrkeshögskola också på kontinuerliga behov. Skillnaden i långsiktighet gör att det inte är en enkel åtgärd i Sverige att flytta utbildning från högskola till yrkeshögskola. Utbildningarna har olika karaktär.

Poängen med att belysa de olika organisationsformer som valts i Sverige och våra grannländer är att visa att det i väsentliga avseenden är just en organisatorisk fråga. Även om Sverige normaliserar sin yrkeshögskola så att den också kan svara mot kontinuerliga utbildningsbehov och överflytta viss högskoleutbildning till yrkeshögskolan bidrar detta inte i sig till att minska samhällets totala utbildningsbehov. Och observera att kostnaderna för yrkeshögskoleutbildning inte är lägre än för högskoleutbildning – snarare tvärtom. För att genomföra en sådan lösning måste det finnas andra argument som utgår från tydligare kriteria på vad som hör hemma i högskolan – vad som är ”högskolemässigt”.

Men gränsdragningsfrågor har diskuterats. Det finns exempel på utbildningar som getts i både högskola och yrkeshögskola vilket underminerar tilltron till båda utbildningsformerna. Korta utbildningar i högskolan kan ibland jämföras med långa utbildningar i yrkeshögskolan och Myndigheten för yrkeshögskolan har i en rapport kartlagt hur överlappningarna ser ut:

Av de 428 högskoleutbildningar som myndigheten granskat bedöms 114 yrkeshögskoleutbildningar delvis ha sin motsvarighet i högskolan och 76 yrkeshögskoleutbildningar helt ha sin motsvarighet i högskolan. (Myndigheten för yrkeshögskolan 2014)

Om denna analys är korrekt måste konstateras att gränsen mellan högskola och yrkeshögskola inte är tillräckligt distinkt. Hur ska då en sådan gräns dras på ett tydligare sätt? I en rapport föreslår Agneta Bladh att högkolan helt enkelt inte ska ge tvååriga utbildningar, utan korta utbildningar ska helt förläggas till yrkeshögskolan (Bladh, A. 2013). Det är ett radikalt förslag men frågan förskjuts då till vilken utbildningslängd som krävs för respektive utbildning. Bör en webbredaktörsutbildning omfatta två eller tre år? Längden på en utbildning är naturligtvis en funktion av utbildningens karaktär och hur långtgående ambitioner man har med utbildningen –- varvid forskningsanknytningen blir vital.

För att avgöra om utbildning ska ges inom högskolan bör vi alltså formulera ett krav på att utbildningen ska ha en forskningsanknytning. Idén om ett nära samband mellan utbildning och forskning används ofta som kriterium på, inte bara på den utbildning som ges vid ett universitet, utan vad som konstituerar ett universitet överhuvud. Det är en idé från Humboldtuniversitetet som stora delar av världens universitet försvär sig till – trots de påfrestningar det moderna samhällets massutbildning innebär. Idealet konfirmerades 1988 vid Bolognauniversitetets 900-årsjubileum i en deklaration som ofta ses som de europeiska universitetens rättighetsförklaring.

Undervisningen och forskningen vid universiteten får inte åtskiljas om utbildningen skall kunna motsvara förändrade behov, samhällets krav och vetenskapliga framsteg. (Universitetens Magna Charta, 1988)

Samma ideal har konfirmerats i den svenska högskolelagen som anger att högskolans första uppgift är utbildning som vilar på vetenskaplig eller konstnärlig grund samt på beprövad erfarenhet, och […] (Högskolelagen 1 kap 2 §)

Verksamheten ska bedrivas så att det finns ett nära samband mellan forskning och utbildning. (Högskolelagen 1 kap 3 §)

Här befinner sig Sverige i huvudfåran av högre utbildning i världen. Ändå finns det ett svenskt drag i begreppet forskningsanknytning. Detta bottnar i att svensk högre utbildning karakteriseras av att i en och samma organisation – högskolan – genomföra den absoluta merdelen av all högre utbildning och forskning. I många grannländer genomförs en mycket större andel av forskning på rena forskningsinstitut och i USA ser vi att några av världens bästa utbildningsinstitutioner – de så kallade Liberal Arts Colleges – fokuserar enbart på utbildning. Vår breda svenska högskola med uppdrag att göra allt får därför tydligare behov av att bestämma relationen mellan utbildning och forskning. Mycket symtomatiskt är det svårt att finna helt adekvata översättningar av forskningsanknytning till andra språk. Lika intressant är att termen forskningsanknytning används första gången i direktiven till den stora utredningen U 68 som föregick H 77 – alltså när svensk högskola stod inför att integrera stora utbildningsområden som traditionellt inte ingått i universitetet. Innan dess fanns uppenbart inget behov av detta begrepp då sambandet mellan utbildning och forskning uppfattades som självklart.

Det är inte bara den oklara gränsdragningen mot yrkeshögskolan som skapat ett behov av en bestämning av vad som egentligen hör till högskolan. Det har också ifrågasatts om kurser med namn som spautbildning, orkidékunskap och hundpsykologi hör hemma i högskolan. Universitetskanslersämbetet har granskat ett urval av sådana korta kurser och funnit att kursens namn är ointressant. Det avgörande är om kursen ingår i ett vetenskapligt sammanhang, nyttjar vetenskaplig metodik och ges med den kritiska blick som kännetecknar högskoleutbildning, det vill säga forskningsanknytningen är avgörande.

Men hur står det då till med forskningsanknytningen av svensk högskoleutbildning? Mycket hänger förstås på vad vi – på en glidande skala – menar med ”forskningsanknytning”. Med inspiration i det danska evalueringscentret EVA kan vi se flera steg:

1.Den undervisning som bedrivs är grundad i aktuella forskningsresultat.

2.Undervisningen bedrivs på en institution där det också bedrivs forskning.

3.Disputerade lärare ansvarar för undervisningen i en övergripande mening men undervisar inte själva.

4.Disputerade lärare genomför undervisningen.

5.Disputerade lärare genomför undervisningen och denna undervisning utgår ifrån lärarens aktuella forskning.

Samtliga steg kan dessutom tillämpas i olika grad så att till exempel disputerade lärare genomför en större eller mindre andel av undervisningen. Det lägsta kravet gäller även yrkeshögskolan och gymnasieskolan medan steg 2 utesluter detta. Steg 3 kan karakterisera hur de efter 1977 integrerade utbildningarna, t ex lärarutbildningarna och vårdutbildningarna, genomfördes. Inom dessa utbildningsområden fanns helt enkelt inte tillräckligt många forskarutbildade lärare för att kunna fylla de stora undervisningsvolymerna. Icke-disputerade lärare – adjunkter – fick ersätta, medan disputerade lärare – lektorer – fick ansvarspositioner. Högskolorna har mycket konsekvent kompetensutvecklat adjunktskåren så att steg 4 uppnåtts och kategorin adjunkter är idag den enda lärarkategorin i svensk högkola som kontinuerligt minskat – till dagens 18 procent. Men det är fortfarande den näst största lärarkategorin! Steg 5 utgör ett slags Humboldtskt idealtillstånd – läraren och forskaren är en och densamma och denna får möjlighet att undervisa om sin pågående forskning.

I andra bestämningar av forskningsanknytning är det uppenbart att det som är centralt i forskningsanknytning kommer närmast steg 5 eller åtminstone steg 4. Ty det vi vill uppnå är ju att studenten inser forskningsprocessens sökande, heuristiska och kritiska karaktär snarare än vad forskningsresultatet är. Högskolelagens inledande formulering med krav på vetenskaplig grund och ett nära samband mellan forskning och utbildning tillfredsställs redan av steg 2, men när målen med utbildningen anges höjs kraven tydligt:

Utbildning på grundnivå ska utveckla studenternas

•förmåga att göra självständiga och kritiska bedömningar,

•förmåga att självständigt urskilja, formulera och lösa problem, och

•beredskap att möta förändringar i arbetslivet.

Inom det område som utbildningen avser ska studenterna, utöver kunskaper och färdigheter, utveckla förmåga att

•söka och värdera kunskap på vetenskaplig nivå,

•följa kunskapsutvecklingen, och

•utbyta kunskaper även med personer utan specialkunskaper inom området.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

(Högskolelagen 1 kap 8 §)

Detta är höga mål som har störst möjligheter att realiseras i en miljö där studenten möter lärare och forskare som själva genomfört, och helst just nu genomför, denna process, och då ligger kravnivån på 4 eller 5.

Kungliga Ingenjörsvetenskapsakademien undersökte 2011 kopplingen mellan forskning och utbildning och fann att enbart 8 procent av all undervisning bedrevs av ”aktiva och meriterade forskare” (IVA 2011). Undersökningen hade betydande begränsningar men även givet dessa begränsningar måste resultatet ses som uppseendeväckande.

Också med en mindre sträng bestämning av forskningsanknytning är det tveksamt om högskolelagens krav uppfylls och om all svensk högre utbildning kan kallas forskningsanknuten. Problemet inskränks alltså inte till utbildningar som gränsar till några av yrkeshögskolans utbildningar eller till enstaka kurser med ett skojigt namn och ibland tveksam vetenskaplighet. Dessa avgränsningar ska högskolorna hantera bara genom att tillämpa gällande rimliga krav på vetenskaplighet och forskningsanknytning för att begränsa utbildningsutbudet. Men problemet berör betydligt större volymer av utbildning och det är till största delen rent ekonomiskt – att ge all utbildning en forskningsanknytning enligt kraven från steg 4 eller 5 ovan är mycket dyrbart – orealistiskt dyrbart. Det sker en sortering redan idag vid lärosätena genom att man skiljer mellan olika typer av utbildning som har olika behov av forskningsanknytning. Man gör skillnad mellan en orienterande översiktskurs och en fördjupande metodikkurs, mellan grundnivå och avancerad nivå och kanske mellan generella utbildningar och yrkesutbildningar. Hur en sådan avvägning ska ske avgörs också bäst av lärosätena. Jag tror inte heller att all utbildning behöver utföras av en aktiv forskare – det vill säga all utbildning behöver inte tillfredsställa de strängaste kraven på forskningsanknytning. Så därför bör man nationellt förtydliga vad som utgör en rimlig forskningsanknytning. Då blir det tydligare vad högre utbildning är.

Lars Haikola var universitetskansler 2010–2014. Han leder idag en statlig utredning som ska se över vilka utbildningar högskolan erbjuder och hur väl de möter de behov som finns.

Referenser

Arum, R & Roksa, J (2011) Academically Adrift. Limited Learning on College Campuses The University of Chicago Press

Myndigheten för yrkeshögskolan (2014) Kartläggning av yrkeshögskoleutbildningar som helt eller delvis motsvaras av yrkesutbildningar inom andra utbildningsformer Återrapportering 2014 Dnr MYH 2014/462

Bladh A (2013) Saknar den högre utbildningen relevans? En jämförande studie av högskoleutbildning och yrkeshögskoleutbildning Ratio Rapport nr 7

Universitetens Magna Charta http://www.suhf.se/publicerat/internationella-dokument

Danmarks Evalueringsinstitut http://www.eva.dk/

IVA (2011) Agenda för forskning. Bearbetade resultat av SCBs undersökning ”Forskning och utvecklingsverksamhet vid universitet och högskolor 2009” Rapport