Våren 2010 avslöjades att Grekland förfalskat sina nationalräkenskaper och att dess statsskuld var mycket större än statistiken visat. Då gick övriga euroländer in med massiva stödåtgärder. Argumentet var att de internationella finansmarknaderna inte fungerade som de skulle; räntorna på Greklands upplåning steg till 20–30 procent efter avslöjandet om förfalskningarna – och det måste ju vara fel. Räntorna på Spaniens, Italiens och Portugals lån steg också, men inte lika mycket. De länderna hade inte riktigt lika dåliga finanser som Grekland, men något fel måste det ju vara på de marknaderna också. Därför måste vi ”rädda euron”.

Så gick den så kallade trojkan – EU-kommissionen, Europeiska centralbanken (ECB) och Internationella valutafonden (IMF) – in med massiva stödåtgärder. Man gav nödlån direkt till länderna, så att de kunde betala sina skulder till bankerna, och man köpte upp deras statsobligationer på marknaden. Sammanlagt har stödåtgärderna hittills uppgått till nästan 1 000 miljarder euro, varav ungefär hälften gått till Grekland. Det är en svindlande summa, som kan jämföras med Sveriges BNP på 400 miljarder euro.

Idag är nog de flesta ekonomer eniga om att trojkans åtgärder gjorde mer skada än nytta, och att krisen istället borde ha mötts genom att Greklands statsskuld skrevs ner i ordnade former. Kritiken består av fem punkter:

De internationella finansmarknaderna har i stort sett fungerat bra under krisen. De räntor som krisländerna drabbades av 2010–2013 är fullt rationella som kompensation till långivarna för konkursrisken. Argumentet att vi måste ställa upp med stödåtgärder för att marknaderna inte fungerade är därför felaktigt.

Stödlånen och stödköpen av statsobligationer strider mot valutaunionens ”konstitution”, det så kallade Maastrichtfördraget från 1992. Där förbjuds stödlån och stödköp av statsobligationer. Detta är inte någon snävt formalistisk kritik; det fanns (och finns) goda skäl till sådana förbud i fördraget. Lånen och stödköpen har inte i första hand gynnat grekerna. Istället har pengarna gått till de främst tyska och franska banker som hade tagit stora positioner i Greklands och de andra krisländernas statsobligationer. Genom att sälja sina obligationer till EU-fonderna, ECB och IMF har bankerna sluppit undan hotande förluster. Krisåtgärderna kan därför ses som en seger för banklobbyn, och som en förlust för Europas skattebetalare.

Genom att bankernas ägare har sluppit ta de förluster de åsamkat sig har åtgärderna indirekt uppmuntrat till fortsatt spekulation: om spekulationen går bra tjänar bankägarna stora pengar, och om den går dåligt tar Europas skattebetalare hand om förlusten. Denna uppmuntran till risktagande kan skapa instabilitet i banksystemet.

Genom de sparåtgärder som EU ställt som villkor för lånen har Sydeuropa kastats ner i en djup lågkonjunktur, med hög arbetslöshet. Sparåtgärderna var visserligen nödvändiga; ingen stat kan under lång tid ha högre utgifter än inkomster. Men nu har EU – främst Tyskland – fått skulden för arbetslösheten i Sydeuropa. Detta kastar ett tragiskt skimmer över synen på EU som ett fredsprojekt.

Kritiken mot lånen och stödköpen har främst framförts av oberoende ekonomer vid våra universitet. (Bland svenska ekonomer kan nämnas Lars Calmfors i DN 16/9 2011 och den 9/8 2012, Assar Lindbeck i boken Ekonomi är att välja och Mats Persson i boken Den europeiska skuldkrisen. Även bland utländska ekonomer växer antalet kritiker, se till exempel intervjun med Hans-Werner Sinn i DN 16/9 2013. Men det finns också utländska ekonomer som stöder åtgärderna, se till exempel André Sapir i Ekonomisk Debatt nr 3/13). De stora affärsbankernas ekonomer, och EU:s ekonomer i Bryssel, har dock varit nöjda – av lätt insedda skäl. Inom ECB har åsikterna varit delade, och två av dess direktörer har avgått i protest mot stödköpen, som de ansåg stred mot Maastrichtfördraget.

Nu är konjunkturen på väg uppåt, främst i USA och Nordeuropa men kanske även i Sydeuropa. Är då problemen över för den här gången? Ja, om konjunkturen kommer igång kan nog Spanien, Italien, Irland och Portugal klara av sin skuldbörda, även om det blir tungt. Det handlar trots allt om en arbetslöshet på 20 procent, och en statsskuld på 80–100 procent av BNP. Men med en ordentlig högkonjunktur har de länderna åtminstone en teoretisk chans att klara av situationen.

Grekland, däremot, förefaller räddningslöst förlorat. Landet har två problem: dålig konkurrenskraft i näringslivet och en statsskuld på 160 procent av BNP. Det kan inget land klara av. Vad ska man då göra?

För det första kan Grekland skriva ner sin statsskuld, det vill säga göra en statsbankrutt i ordnade former. Här finns dock numera ett politiskt problem. Om skulden skrivits ner redan 2010 skulle många banker ha gjort stora förluster, och några av dem hade då nationaliserats. Det hade varit svårt – men säkert det minst dåliga alternativet i den situationen.

Nu tog istället EU-fonderna, ECB och IMF över den största delen av de grekiska statspapperen från bankerna. En nedskrivning skulle innebära en stor prestigeförlust för alla de politiker som hela tiden hävdat att stödlånen och stödköpen inte innebär någon kostnad för Europas skattebetalare. Genom stödåtgärderna har Greklands eventuella statsbankrutt förvandlats från ett ekonomiskt problem för spekulerande banker till ett politiskt problem för Europas ledare.

Därför tror jag inte att Grekland kommer att tillåtas skriva ner sin skuld – åtminstone inte den del av skulden som nu ligger hos trojkan. Just de obligationerna kommer nog att förlängas (kanske till oändlig löptid) och räntan kanske kommer att sänkas till nära noll, allt för att EU, ECB och IMF inte ska behöva ta upp några pinsamma förluster i sin bokföring.

För det andra kan Grekland lämna euron. Detta är vad många debattörer förespråkar. Men ett grekiskt avhopp skulle skapa enorma praktiska och ekonomiska problem. Att gå in i en valutaunion är ganska enkelt, men att gå ur är mycket mer komplicerat – i alla fall om man har dåliga finanser.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

De baltiska länderna lämnade ”rubel-unionen” 1990–91, och det skapade inga som helst problem. Men dessa länder hade ordning och reda i sina ekonomier; de lämnade inte rubeln för att kunna starta inflation, utan för att få nationella symboler i form av egna valutor. Skulle däremot Grekland lämna euron vore det av helt andra skäl, och då blir problemen mycket större.

Greklands val mellan att stanna kvar i unionen (med dålig konkurrenskraft) och att lämna den (med inflation och kaos i betalningssystemet) är ett val mellan pest och kolera. Jag vet inte vilket som är värst.

Och vad ska då Sverige göra? I efterhand kan man säga, att det var tur att vi sade nej till unionen i folkomröstningen 2003. Om vi hade röstat ja, så hade vi förmodligen tvingats bidra med stora summor till de tyska och franska bankägarna – allt under slagordet ”Vi måste rädda euron”. Nu slapp vi billigt undan. Sverige bidrar ”bara” med något tiotal miljarder euro, till följd av vårt medlemskap i IMF.

Ska vårt land då gå med i EMU när konjunkturen väl har återhämtat sig och krisen är över? Det är en svår fråga som ekonomerna debatterar livligt. Men rent allmänt bör man nog tänka sig för två gånger innan man går med i en förening där styrelsen plötsligt kan bryta mot konstitutionen (Maastrichtfördraget) och skänka bort hundratals miljarder till spekulerande bankägare. Den lärdomen är nog den viktigaste vi kan dra av krisen.