När Paul Tillich inbjuds till Museum of Modern Art, MoMA, i New York för att tala om konst tvekar han först. Vad vet han om konst? Han är ju akademiker och teolog. Museet har initierat en föreläsnings­serie på temat ”Konst och…” och vill att denne protestantiske tänkare och präst ska öppna serien. När Tillich trots allt äntrar scenen den 17 februari 1959 är han en uppburen professor vid Harvard och en omtyckt föreläsare även utanför universitetet. Hans mest lästa bok är Modet att vara till (1952) där han inte väjer för de mest utmanande existentiella frågorna efter två världskrig. Oavsett om han talar från predikstolen eller från föreläsningssalens pulpet är en fråga tongivande: ”Vad är meningen med den mänskliga existensen?”

Enligt Tillich är människans djupaste frågor de som driver henne att konfrontera verkligheten, att lyfta sig utanför sig själv i sin ändliga existens. Hans drivkraft ända från 1920-talet är att söka en ny förståelse av människans situation i världen – och det är som sökande teolog han formulerar de reflektioner som han långt senare benämner kulturteologi.

Att inleda med Paul Tillich och scenen på MoMA har sina skäl. För att få syn på vår tids stora kulturfråga behövs perspektiv. Tillich gjorde detsamma. Han sökte dialog med Bibelns texter, med döda teologer och filosofer och i samtida konst. Rubriken på föreläsningen blev ”Konst och den grundläggande verkligheten” och reflektionen uppstod i dialog med verk av Edward Hopper, Henri Rousseau, Paul Klee och Joan Miró.

För var och en som står i sin egen samtids mylla kan det vara svårt att få syn på horisonterna eller ens den egna närmiljön. Det är många som vill ha tolkningsföreträde till beskrivningen av verkligheten och dominera den ”renodling, förädling, förfining, bildning, hyfsning” som ordet kultur betyder etymologiskt. Därför menar jag att vår tids stora kulturfråga är densamma som Til­lich ställde och densamma som psalmisten diktar för mer än 2 500 år sedan: ”Vad är en människa?” och ”Vad är meningen med den mänskliga existensen?” Omständigheter och uttryck förändras men människans grundfråga är densamma.

Och idag? Det har kommit mycket gott ur människans imponerande vetenskapliga kunskaper och ökade politiska friheter, men en förlust i vår del av världen är en existentiell och andlig fattigdom. Parallellt med naturvetenskapernas och teknologins framsteg har meningsbärande frågor om livet marginaliserats i offentligheten. Förändringen drabbar inte endast enskilda utan gröper också ur värdefrågor i politik och samhälle.

Det talas om religionsblindhet och kulturell analfabetism. När vi då står i antropocens tidsålder med dagliga rapporter om klimathot har vi inte verktyg att ens formulera de existentiella frågorna. Vi hanterar hotet om utplåning enbart som sakpolitik, mätbarhet av utsläpp, ekonomisk fördelning eller rättighetskonflikter. Som om vi generas eller hotas av frågan: ”Vad är meningen med den mänskliga existensen?”

Även om vi lever i en sekulariserad kultur, med en tafatthet kring det existentiella, är behoven desamma för oss som för dem som inbjöd Tillich att reflektera över konstens förhållande till den grundläggande verkligheten. En poäng att inspireras av från Tillich är att kulturteologin inte enbart handlar om teologernas, filosofernas och religionernas andliga sfär, utan är grundläggande för det mänskliga livet – frågorna om det yttersta. Med ett kultur­begrepp som tolkas på det sättet blir det orimligt att partipolitik alls kan dominera kulturen. Ordet kulturminister får en patetisk eller orwellsk klang över sig. Vem kan vara minister över livets yttersta frågor?

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Vår tids stora uppgift är att befria kulturen från politikens dominans och släppa in livets angelägna samtal i offentligheten. Ibland får jag intrycket att kulturbegreppet uppfattas vara underställt mediers kultursidor och kulturdepartementets strävan att styra uttrycken via skattemedel och riktlinjer. Det är en sekulariserad tids uppgivenhet inför de frågor som människan har ställt sedan hon började reflektera över sin egen existens. Så fattiga behöver vi inte vara. Resurserna finns inom oss och i många av de texter och kulturella uttryck som generationer före oss har efterlämnat.

Ett par minuter in i Tillichs föreläsning inför den konstintresserade publiken på MoMA förklarar han att rubriken ”Konsten och den grundläggande verkligheten” förvisso inkluderar religion, men också med råge överskrider det som traditionellt uppfattas som reli­gion: ”Den grundläggande verkligheten ligger bakom allt verkligt och karaktäriserar världen som oavslutad, preliminär, obeständig och ändlig.” Kulturen är i Tillichs mening något vi lever i men inte av. Den kan inte behärskas men förhåller sig till allt det som vi kan ha kunskap och erfarenhet om. Det är det som är vår tids stora kulturfråga.