Vad händer på Moskvas konstscen?
hösten 2013 visade återigen att Moskva har en dynamisk och spännande scen för samtidskonst. Den femte Moskvabiennalen genomfördes med sitt huvudprojekt på den nyrenoverade Manegen och med specialprojekt och parallella program runt om i staden. Samtidigt visades en utställning med konstverk nominerade till det ryska Kandinskypriset i den före detta Stalinbiografen Udarnik. Den kommersiella konstmässan Art Moskva öppnade på Konstnärshuset.
Mycket har hänt sedan mitten av förra decenniet, då boomen för samtidskonst inleddes. Nya gallerier har öppnat, en rad gamla industriområden har gjorts om till konstcentra med gallerier, utställningshallar, kaféer, ateljéer och arkitekt-och designkontor. Den gamla nöjesparken Gorkijparken har uppdaterats till modern parkanläggning med konstcentret Garazj som parkens hjärta.
Men samtidigt som konstscenen blomstrar är samtidskonsten mer utsatt än någonsin tidigare under Putinepoken. Regimen deklarerar öppet sitt nya konservativa paradigm med statskonservatism, rysk-ortodoxi och auktoritärt styre som grundpelare. När en rysk identitet formuleras av kyrkans och statens toppskikt är det inte fråga om konservatism i europeisk mening. Det är istället i gammal rysk statsnationalistisk tradition.
Då Putin talar om en enhetlig historiesyn i de ryska skolböckerna, talar kulturminister Medinskij om patriotismen som ledmotiv för statligt stöd till filmproduktion. Federationsrådets talman Valentina Matvienko motiverar det stundande ”Ryska Kulturåret 2014” med orden ”Ryssland behöver sedan länge nya kulturnormer eftersom vi under de senaste tio åren har kunnat iaktta hur för vår kultur främmande idéer tränger in”.
Den ryska samtidskonsten är till sitt väsen mångtydig, heterogen och inte sällan fragmentarisk och ifrågasättande. Den strävar inte efter att ge svar utan att ställa frågor. Den visar ofta på en komplicerad och osäker värld. Den har under hela 2000-talet haft starka antiauktoritära inslag och inte sällan använt provokation, ironi och skratt som instrument. Under de senaste åren har också ett större intresse för en social tematik vuxit fram.
under 2000-talet blev konstsfären en plats för idéutbyte då den publika politiska debatten utmanövrerades till den virtuella världen. Därför var det samtidskonsten som fick ta smällen när kyrkans inflytande växte och patriarkatet försökte ge riktlinjer i såväl moraliska som estetiska frågor. I rättegångar 2005 och 2010 har utställningsorganisatörer och kuratorer fått fällande domar för att deras utställningar sades ha ”kränkt troendes känslor”. Dessutom dömdes två medlemmar av den konstaktivistiska gruppen Pussy Riot till läger 2012, efter deras aktion i Frälsarkatedalen.
Huvudutställningen i årets konstbiennal, Mer ljus med Catherine de Zegher som kurator, lyfter fram ljuset och energin och genomsyras av optimism. Utställningen har av vissa kritiserats för att vara alltför lågmäld och försiktig. Ett så stort projekt som biennalen, som till större delen är finansierat av den ryska staten, måste kanske gå en försiktig balansgång. Det hindrar inte att flera av bidragen är intressanta.
Den ryska konsttidskriften Aroundart ser en kontrapunkt till Manegens utställning i utställningen Tyngdlöshet som visas i den nya utställningshallen under jättestatyn Arbetaren och kolchozflickan. Statyn prydde första gången den sovjetiska paviljongen vid världsutställningen i Paris 1937. Medan Arbetaren och kolchozflickan representerar Sovjettidens fasta föreställningar med enkla svar på alla frågor om framtiden, samtiden och det förflutna, ger utställningen Tyngdlöshet en rakt motsatt bild. ”Tyngdlöshet, frånvaro av balans är den starkaste stress som upplevs av samtidsmänniskor som har förlorat fästet i den omgivande världen”, säger kuratorn Elena Selina, en av de främsta på Moskvas konstscen. Ett tiotal konstnärer uttrycker denna känsla på olika sätt. Irina Korina skapar med Urangst ett golv där plankorna rör sig och får underlaget att svaja när åskådaren försöker beträda det. Sergej Sjechovtsovs utskurna figur i installationen ”En väg mot ingenstans” (med namn från David Lynchs film) söker stöd mot vägen, som ingenstans leder, då tillvarons frågor får hans värld att gunga. Han förklarar: ”Vi förlorar fästet i Ryssland såväl som i resten av världen. Du sitter fast, sen förlorar du fästet och sen finner du det igen. Det är en ändlös rörelse.”
utställningen Tyngdlöshet blir dock en mer betydelsefull kontrapunkt till utställningen Den nya ryska realismen, som visades inom ramarna för konstmässan Art Moskva. Den senare utställningen, sammanställd av Irina Bytjkovaja, medlem i Putins stödparti Enade Ryssland, fyllde den största utställningshallen på Konstnärshuset. Trots detta verkar många Art Moskva-besökare ha missat den. Den ingick som ett icke-kommersiellt projekt i Art Moskva. Flera av konstnärerna var välkända, som till exempel Aleksej Beljajev-Gintoft och Olga Tobreluts. De stora oljemålningarna skapade en sakral stämning som i en katedral vävd av minnet av fornstora dagar, men med tillförsikt om att denna storhet nu åter väntar. Tillsammans förmedlade tavlorna tron på de eviga värdena av patriotism och religiös tro. Där fanns fotoserien med kämpen med linda runt sina sönderslagna knogar och korset hängande i halssmycke på den bara överkroppen, soldaten som står hedersvakt, människofågeln som symbol för den gryning som är på väg, patriarken Aleksej II med fredsduvan samt barnet som klamrar sig runt korset. Budskapet var entydigt. Denna utställning är en ytterst viktig händelse, sa Beljajev-Gintoft, därför att ”för första gången visas nu för en bredare publik på den så kallade aktuella konstens territorium – en utställning med patriotisk konst”.
Som helhet blev utställningen patriotisk kitsch. Den var dock skickligt utannonserad med ord som skulle falla de konservativa politiker i smaken som nu riktar kritik mot samtidskonsten. Den presenterade sig som i linje med den ryska traditionen av realistiskt skapande ”som går tillbaka till normer för ikonmåleri, 1700-och 1800-talens porträttmåleri och den ryska realismen under 1900-talet (sic!)”.
Populärt
Amnesty har blivit en aktivistklubb
Den tidigare så ansedda människorättsorganisationen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.
det blåser snåla politiska vindar i Ryssland. Kulturminister Medinskij sade nyligen angående Biennalens utställningsprogram: ”Jag gick där och tänkte: varför skriker ingen: ’Men kungen är ju naken?’ Varför måste vi hos samtidskonsten alltid få se endast något abstrakt-kubformat, klumpigt, typ ett röse av tegelsten? Och dessutom med stöd av statliga pengar! För att inte tala om att detta är obegripligt för den absoluta majoriteten av Rysslands innevånare.” Var han medveten om att hans ord lät som en upprepning av vad Chrusjtjov sade i december 1962 om det unga ryska abstrakta måleriet eller vad Stalins partikoryféer sade innan de introducerade sin variant av realismen i början av 1930-talet – den socialistiska realismen? Hittills har Medinskij främst intresserat sig för landets filmproduktion och inrättat ett nytt system för statligt stöd till filmer som uppfyller kravet på ”patriotism”. Hans riktlinjer för statligt stöd till konstområdet har hittills riktats främst till traditionella konstformer, folkkonst och hantverk. I kontrast till det federala kulturministeriet tycks den nuvarande ledningen för Moskvaregeringens kulturdepartement i alla fall för tillfället ha en betydligt mer förstående och stödjande inställning till samtidskonsten.
hur det kommer att gå för den ryska samtidskonsten när det politiska trycket nu intensifieras i enlighet med den nya starkt konservativa federala kulturpolitiken är oklart. Blir gallerister och kuratorer ängsliga och förlorar framtida utställningar därmed sin udd, kommer de endast att visa dekorativa verk? Ännu så länge fortsätter samtidskonsten att gå sin egen väg. Också konstaktivismen fortsätter att utvecklas som genre. I slutet av oktober öppnade en festival med konstaktivism, Mediaslag, med utställningar och seminarier på sitt program.
I ett samhälle där regimen försöker påtvinga samhället en identitet och en enhetlig politisk-religiös-ideologisk mall för vad som kan ses, höras, uppfattas, uttryckas och göras samtidigt som samhället i allt högre grad präglas av motsättningar och oenighet, får samtidskonsten en allt viktigare roll. Med sin mångtydighet och ogripbarhet fungerar den indirekt som korrektiv till det som nu presenteras som nya ”eviga” och ”fasta” värden utifrån religiösa och ideologiska föreställningar.