Härförleden råkade jag snubbla över en sån där kilometerlång artikel om Thiel som hela internet vimlar av och fick anledning att återigen tänka på den bärande bjälken i hans samhällskritik: att västvärlden blandar ihop verkliga framsteg med illusoriska.

Under de verkliga framstegens tid reducerades människors arbetstid på ett helt remarkabelt sätt. På 1800-talet kunde fabriksarbetare arbeta 12, 14 timmar per dygn, sex dagar i veckan. För hundra år sedan infördes 48-timmarsveckan, 1971 40-timmarsveckan. Och några år senare fick vi fem veckors semester. Remarkabelt! Men sedan dess har det inte hänt lika mycket, inte med produktiviteten och sannerligen inte med arbetstiden. Tvärtom, vi jobbar mycket mer, i alla fall om man ser familjen som en enhet. För sedan 1970-talet ligger allt politiskt fokus på att få kvinnor att arbeta lika mycket som män.

”Fler kanske behöver bli helt eller delvis självförsörjande.”

Inte självklart och enbart ett framsteg, skulle nog Thiel säga.

Många fler är välutbildade. Men vad kan vi egentligen? Många av oss kan producera olika slags texter: rapporter, manualer, reklamtext, utredningar, översättningar, sammanställningar, värdegrunder, handlingsplaner, tal, tidningsprosa. Men hur mycket av all denna textproduktion leder till några verkliga framsteg, till någon verklig produktivitetsökning?

Farmor och mormor kan betala räkningar med bank-id och reser mycket mer än för 50 år sedan. Men också dessa framsteg är illusoriska. Digitaliseringen av skolan? Samma. Streamingtjänsterna? Samma. Barns mobilanvändning? Samma.

Det som ser ut som framsteg är i själva verket Västerlandets stagnation, hävdar Thiel.

Jag tror vi är på väg ut ur stagnationen. Vi står på nytt inför en revolution. Chatbotarna har givit oss en glimt av vad artificiell intelligens är, och inte minst hur snabbt den kan förbättras när den väl börjar användas.

Det kan sluta var som helst. AI kan ge ovärderlig hjälp till människan, men det kan också hända att samhället slås sönder när de ekonomiska och sociala klyftorna djupnar till avgrunder.

Framtidens hårt slimmade arbetsmarknad för dem med utbildning och ambition kommer att kräva blixtrande intellekt och en elitidrottares uthållighet. För att fånga upp den fritt fallande medelklassen kommer dagens beskedliga gig-ekonomi att expandera bortom all föreställning. Snart arbetar de flesta av oss som cykelbud, livrädda att bli ersatta av en robot om vi kräver minsta lilla rast. Vi kommer att promenera den nya överklassens barn till skolan, till yogan och extraundervisningen, vi kommer att tvätta självkörande taxibilar och servera drinkar på privatflyg. Vi kommer alla att vara husor, vårdare, läxhjälpscoacher, privata massörer, hundfrisörer, spermiedonatorer och surrogatmödrar.

AI blir ett stålbad så brutalt att vi kommer att göra allt för att slippa det. Men dystopin kan undvikas om vi förstår att urskilja de idéer som ligger bakom de illusoriska framstegen: den om att alla ska förvärvs­arbeta, till exempel; att det inte är meningsfullt arbete att ge omsorg till sina barn och åldrande föräldrar; att alla ska ha universitetsutbildning; att alla ska vara teoretiker och kunna resonera och analysera och vrida och vända på postkoloniala teorier. Vi kommer att inse hur likriktad, floskelfylld och icke-originell kulturproduktionen ofta är.

Populärt

Men vi behöver er

Vi läser ofta om vad som är fel med dagens ungdomsgeneration. Jag skriver själv gärna om saken. Men nu ska jag strax berätta vad som är fel med dagens pensio­närskultur! Att ungdomar tramsar runt med trasiga jeans och lugg i ögonen är en sak, sover för länge på morgnarna och inte orkar göra läxorna. Det är beklagligt men förståeligt att de hellre spelar tv-spel än läser Hjalmar Söderberg. Och det är på allvar oroande att ungdomar idag matas med ideal som enbart handlar om lust, identitet och självförverkligande, och att allt vad dygdetik och pliktkänsla heter har förvridits till oigenkännlighet och tryckts in i ett opersonligt klimatsamvete.

Susanna Birgersson Krönika 2021 8

Men människor kommer även framgent att behöva närhet och omsorg, kärlek och omvårdnad. Barn kommer att behöva förebilder och trygga uppväxtförhållanden. Vi kommer att tvingas inse att detta är det viktigaste. Och vi kommer att ha mer tid att ägna oss åt det. Under knappare förhållanden.

Fler kanske behöver bli helt eller delvis självförsörjande. Att köpa en bit jord, odla marken och hålla lite djur, kan återigen bli ett normalt sätt att leva, långt mycket värdigare än att sugas upp av gig-ekonomin. Hur möjliggör och uppmuntrar vi det? Kan vi ”dela på jobben”? Hur konstruerar vi ett välfärdssystem för en tid när antalet mänskligt arbetade timmar sjunker? Det är hög tid att börja prata om allt detta.

Vi behöver resa oss upp, räta på ryggarna, sluta scrolla och se framtiden i vit-
ögat.