Vad lärare får lära
Applicera några av dessa frågor på Populärmusik från Vittula och utför en analys ur ett postkolonialt perspektiv. Tänk på att strukturera din analys på ett lämpligt sätt och att förankra din tolkning i konkreta exempel ur Niemis roman samt ur kurslitteraturen. Diskutera även kortfattat teoriernas giltighet och eventuella begränsning i ett svenskt sammanhang.”
Stycket är en uppgift från den hemtentamen som den 12 februari delades ut till lärarstudenter vid Linköpings universitet. Kursen heter ”Delkurs 1: teorier, metoder och tolkning” och hölls för blivande svensklärare på högstadiet och gymnasiet. Jag var en av studenterna som gick kursen.
Den utomstående frågar sig nog hur det kommer sig att en universitetskurs examineras på detta sätt. Varför kräver lärarprogrammet att studenter ska koppla ihop europeiskt kolonialstyre med Mikael Niemis uppväxtskildring? För oss som gått kursen var inte uppgiften förvånande då kursansvarig Ann-Sofie Persson hållit i en kurs som jag bäst kan beskriva som en identitetspolitisk manifestation. Persson har själv sagt att hennes syfte med kursen var att förbereda blivande lärare för en skola där elever söker sin identitet och att svenskämnet ska vara en del i det genom att ta upp genus, etnicitet och klassperspektiv.
Under kursen höll Persson en föreläsning med rubriken ”Texten och samhället”, den beskrev litteratursociologi och marxistisk litteraturteori. En annan av hennes föreläsningar hade rubriken ”Texten och genus” och tog upp feministisk litteraturkritik. På hennes föreläsning ”Texten och etnicitet” fick vi en redogörelse för de mentala och fysiska sår som europeiska kolonialtid skapat i övriga världen. Perssons utgångspunkt var Litteraturteori av Paul Tenngart. I sin bok slår litteraturvetare Tenngart bland annat fast: ”500 år av kolonisation har naturligtvis också skapat djupt rotade handelsförbindelser mellan tidigare kolonisatörer och tidigare kolonier, förbindelser som från början utarbetades på den mäktiga partens villkor. Detta faktum är förstås en av de allra viktigaste dimensionerna i dagens globaliserade ekonomi.” För Persson var det inget problem att vare sig hon eller Paul Tenngart är historiker eller nationalekonom. Hon ursäktade det hela under föreläsningen med att det inte handlade om politik och att hon bara tog upp fakta.
Under kursen varvades föreläsningarna med boksamtal. Madame Bovary, Fru Marianne och Mor gifter sig avhandlades i tur och ordning vid rundabordssamtal i propagandastil. Ett genomgående tema under de tre samtalen var förtrycket de kvinnliga huvudkaraktärerna utsattes för av samhällets normer i allmänhet och av äktenskapen i synnerhet.
Efter de tre feministiska klassikerna fick vi läsa Populärmusik från Vittula. Boksamtalet låg i anslutning till föreläsningen ”Texten och etnicitet” och samtalet kom att handla om kopplingar mellan Mikael Niemis uppväxt i Tornedalen och kolonialtidens slaveri. Flera av mina studiekamrater såg uppenbara likheter mellan bokens öppningsscen där asfaltmaskiner rullar in i Pajala och beskrivningarna av europeiska skepp som angör karibiska öar.
Till kursens sista seminarium skulle vi läsa tre kortare texter. Amy Carters feministiska version av Rödluvan, ”The Company of Wolves”. Göran Palms dikt ”Mannen har ordet”, en dikt som beskriver hur män och kvinnor uppfattas olika och inleds: ”Du är övergiven, jag är ensam. Du är mammabunden, jag är vuxen. Du är svag, jag är känslig.” Den tredje texten var något förvånande Ulf Lundells dikt ”Hår”. I dikten beskriver Lundell hur han sitter på en buss och låter sig hänföras av kvinnliga medpassagerares hår. Dikten inleds med raderna: ”På bussen ser jag allt hår Hur gör kvinnor för att få sina hår så vackra?”
Under seminariet blev det för mig uppenbart att Perssons valt texterna för att visa goda och dåliga exempel. Hon nöjde sig inte med att visa oss rätt värderingar utan ville också peka finger åt dem med andra åsikter. Efter en inledande hyllning av Carters och Palms ”progressiva” och ”framsynta” texter kom seminariet att handla om Ulf Lundells ”vita manliga blick” som ”förminskade” de kvinnor han betraktade på bussen. Samtalet utvecklades till rena mobbningen där stora delar av de studerande enades om att Lundell var en symbol för allt från mansnormer till vithetsideal. Diskussionen var ivrigt påhejad av Persson som själv deltog i samtalet och förklarade naturen hos en vit medelålders ”kulturman” som Lundell. Själv upplevde jag situationen som så olustig att jag var tvungen att gå från seminariet i förtid.
Under seminariet fick vi ut hemtentamen. Den bestod av tre uppgifter. I den första uppgiften skulle vi: ”Redogör utifrån kurslitteraturen för postkolonialismen som fenomen. […] Ge konkreta exempel på vilka frågor som kan ställas till en litterär text utifrån ett postkolonialt perspektiv.” Den andra frågan citerade jag ovan. I den tredje uppgiften skulle man göra en lektionsplanering: ”Presentera ett konkret förslag på hur du skulle kunna arbeta med Fru Marianne och Madame Bovary utifrån begreppet intertextualitet och ur ett genusperspektiv tillsammans med elever inom svenskämnet.”
Av 33 inlämnade tentor godkände Persson alla utom 4. Jag fick 15 av 30 poäng, vilket tydligen är underkänt. Jag skriver ”tydligen” eftersom kurshandledningen överhuvudtaget inte nämner någon poängsättning. Det finns ingen beskrivning av vad som ger poäng och inte heller någon information om hur många poäng som krävs för betygen Godkänt och Väl Godkänt.
På min tenta har Persson skrivit en motivering till den låga poängen. Där påpekar hon bland annat att min kritik av postkolonial teoribildningen varit för omfattande och att jag inte skulle ha påtalat att kurslitteraturen innehöll litteraturvetaren Paul Tenngarts egna utsagor om den globala ekonomins tillstånd. Vidare tycker Persson att referenser till läroplaner skulle ha givit mitt resonemang stadga. Problemet är bara att några referenser till läroplaner inte efterfrågas i uppgiften men ändå blir det tydligen en del av examinationen.
Mitt betyg är egentligen ointressant. Jag nämner det som ett exempel på den rättslöshet som finns i betygsättning på lärarutbildningen. Den student som framför kritik under en kurs är utlämnad till lärarens godtycke och ideologi – istället för kunskapsrelaterad rättning och utan möjlighet att överklaga.
Populärt
Det löser sig inte
New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?
Som kritisk student kan man heller inte vänta sig något stöd från ”Lärarprogrammet”. För lärarna har fria händer att lägga upp kursen efter egen agenda och programmet nöjer sig med att beskriva kursinnehållet så här: ”Delkurs 1 orienterar i några centrala litteraturvetenskapliga teorier och metoder som tillämpas i analys och tolkning av litterära exempel.”
Att kursinnehållet inte är preciserat har ansvarig för svenskämnet på Linköpings universitet förklarat för mig beror på att man inte vill att styrdokumenten ska begränsa lärarnas kursupplägg. Det ska helt enkelt stå lärarna fritt att välja vilka teorier som ska läras ut. Därmed ligger fältet öppet för den lärare som vill förvandla sin kurs till en identitetspolitisk manifestation.
”Delkurs 1” omfattar 25 procent av den renodlade litteraturdelen inom min svensklärarutbildning. ”Delkurs 2” skilde sig inte i inriktning från ”Delkurs 1”.
Emil Skagerlid är studerande vid Linköpings universitet.