Vad ska man säga?
I kinesen Cixin Lius science fiction-roman The Three Body Problem beskrivs hur den kinesiska staten i slutet av 1960-talet gör bedömningen att kontakt med andra civilisationers teknologi kan ha en så radikal disruptiv effekt att den utgör ett vitalt säkerhetsintresse.
Kina befinner sig mitt i kulturrevolutionen. Oförutsägbarhet och vanvett samexisterar med den politiska ledningens behov av att ha åtminstone grundläggande markkontakt. I alla fall i kommunikationen med främmande världar.
Radiomeddelanden riktade mot främmande civilisationer har sänts ut av både USA och Sovjetunionen och om de hunnit före gäller det att få mottagaren att inse revolutionära realiteter. Kommittén sätter penna till papper:
”Hör upp! […] Detta meddelande kommer från ett land som representerar revolutionär rättvisa på Jorden.”
Efter att meddelandet redogjort för den imperialistiska striden mellan de två supermakterna uppmuntras den utomjordiska intelligensen att bortse från eventuella budskap från dessa och istället ”Stå upp för rättvisan, stå bakom revolutionen!”
Marginalanteckningen ”Detta är fullständig skit!” från den högsta politiska ledningen avspeglar en nyktrare inställning till vad en eventuell mottagare borde få höra. Ett mer avrundat meddelande sänds ut.
”Kosmisk anonymitet är ett skydd mot civilisationer vars avsikter vi inte har en aning om.”
Om vi lämnar skönlitteraturen hade Sovjetunionen redan 1962 skickat ett morsemeddelande riktat mot Venus. Innehållande ordet ”mir” (ryska för fred), namnet ”Lenin” och förkortningen ”SSSR”. Styrkta av framgången skickade ryssarna iväg samma meddelande till HD 131336 i stjärnbilden Vågen. 2160 ljusår bort.
Senare har en lång rad meddelanden riktats mot olika konstellationer i universum. De har oftast innehållit information som visar att vi behärskar matematiska samband, beskrivningar av människans arvsmassa, vårt solsystems placering i Vintergatan etc. Den politiska propagandan har varit mer återhållen.
Radio går med ljusets hastighet, vilket i proportion av universum ändå är ett makligt tempo. 1974 sändes det så kallade Arecibomeddelandet. Det förväntas nå potentiella mottagare i stjärnhopen M3 om 25 000 år. Den trettio sekunder långa reklamspot som snackstillverkaren Doritos 2008 riktade mot ett solsystem i Stora björn kommer dock vara framme redan 2050.
Ljusets hastighet är ändå betydligt snabbare än mänsklighetens pågående fysiska resor i rymden. Men även dessa bär med sig meddelanden.
När pioneer 10 sändes upp 1972 följde en ingraverad plakett med. Bland annat med bilder av två nakna människor. Det skulle visa sig vara en missbedömning av tidsandan. Både då och nu. En del av den amerikanska allmänheten protesterade mot att använda skattebetalarnas pengar för att skicka upp ”porr” i rymden.
Att mannen lyfter sin högra hand till hälsning, samtidigt som kvinnan är passiv, har också varit föremål för kritik. För sexism. Jill Stuart – expert i rymdens politik och etik vid London School of Economics – konstaterade 2015 att ”Attitudes have changed so much in just 40 years”.
Man undrar onekligen vad som kan hända på 40 000 eller 40 miljoner år.
Stuart menar sig dessutom vara ”uncomfortable with sending out any images or messages that include Western-dominated material”. Det nakna paret på plaketten ser onekligen vita ut.
Populärt
Det löser sig inte
New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?
Även Voyager 1 och Voyager 2 – båda uppskjutna 1977 – bär med sig fysiska meddelanden till möjliga mottagare. Var sin ”Golden record”. Även de innehåller gravyrer, men också en samling ljudspår. Hälsningar på 55 språk. Inlägg av FN:s generalsekreterare Kurt Waldheim och av USA:s president Jimmy Carter (som 1973 faktiskt rapporterade att han fyra år tidigare sett ett UFO hemma i Georgia). Ljud från jorden (valar, schimpanser m fl). Samt en del musik.
Valet av Chuck Berrys ”Johnny B. Goode” kritiserades för att vara ”omoget”. Vi får se. Om 40 000 år passerar Voyager 1 blott 1,6 ljusår från stjärnan Gliese 445 i stjärnbilden Giraffen.
De femtiofem hälsningarna är mest inställsamma önskningar om hälsa och välgång. Men innehåller några pärlor. Turken riktar sig exempelvis till turkisktalande rymdvarelser. Och hälsningen på den kinesiska dialekten amoy frågar om mottagaren har ätit (!?). Vilket möjligen kan tolkas som en oro om att själv hamna på någon interstellär buffé.
Den svenska hälsningen avviker mest: ”Hälsningar från en dataprogrammerare i den lilla universitetsstaden Ithaca på planeten Jorden”, säger rymdforskaren Gunnel Schaar. En hälsning från människan och inte från mänskligheten.
Gunnel Schaar gör en lite stolt över att vara svensk. Oaktat rymdetikens förmaningar om att västcentrismen inte hör hemma i kosmos.
Konsult och skribent.