En bild säger mer än tusen ord, sägs det. Jag har ett foto från den 13 november 1994 – den dag då Sverige röstade för att ansluta sig till EU – som berättar något om rörelser i svensk opinion om EU, och kanske också varför det är lite stumt i vårt tänkande om Europaprojektets framtid. Fotot är taget på gatan utanför Gamla Teatern i Östersund, där JA-kampanjen den kvällen hade sin lokala valvaka. På bilden finns jag och två andra från den vinnande sidan: alla i slips och kostym, alla aktiva i moderaterna – det parti som gjorde betydligt mer än andra för att driva opinion för ett svenskt EU-medlemskap. Med på bilden är också tre andra personer – alla i jeans, två i anorak – från NEJ-sidan som hade kommit för att gratulera oss. Två av dem var aktiva miljöpartister, en var en profilerad socialdemokrat.

Tjugofem år senare har synen på EU ändrats, åtminstone om jag tar mig själv ur fotot. Personerna från NEJ-kampanjen arbetar idag inom statsförvaltning och akademin, och är sedan länge klara anhängare av EU. Mina två vänner från JA-sidan, däremot, har det senaste decenniet börjat tvivla på Europaprojektets duglighet. Efter EU-toppmötet i juli, då de 27 regeringscheferna kom överens om en ny återhämtningsfond, brast det för båda. En skrev i ett Facebookinlägg att ”om konkurrenskraftiga länder nu ska beskattas för att finansiera underskotten i Medelhavsländer och skicka ännu mer bidrag till antiliberala regimer i Östeuropa, count me out”. Den andra lade upp en bild på sin Facebooksida med ett tydligare budskap – ”Swexit nu!”

Nej, enskilda exempel berättar inte allt. Svensk opinion är sedan andra halvan av 1990-talet tydligt för att Sverige ska vara medlemmar i EU. Om något har hänt i den övergripande opinionen under senare år är det väl snarast att klyftan mellan anhängare och motståndare rört sig till de förras fördel. Men när EU-kommentatorer klagar över att svensk debatt om EU inte har rört på sig mycket sedan folkomröstningen brukar jag tänka att det är precis tvärtom: opinion och position om EU-medlemskapet i det svenska partilivet har förändrats ganska rejält. Vänstern har gjort upp med sitt EU-motstånd. Och högern – har den nu inte gjort slut på sin historiskt intima relation med EU-projektet?

Enligt den senaste SOM-undersökningen om EU-opinionen är centerpartiet och miljöpartiet de två partier med störst andel EU-sympatisörer. Det är, för alla som var aktiva i folkomröstningsdebatten, uppochnedvända världen. För ett kvartsekel sedan var centern ambivalent om EU – för att inte säga kluvet. Partiet tog ställning för medlemskap, men många av dess ledande politiker och opinionsbildare – Birgitta Hambraeus, Håkan Larsson, Hans Lindqvist – var brinnande motståndare. Jämte Vänsterpartiet var Miljöpartiet det starkaste NEJ-partiet i folkomröstningen om EU-medlemskapet – och få politiska ledare har varit så synonyma med EU-motståndet som de förra språkrören Per Gahrton och Birger Schlaug. Vänsterpartiets väljare har också förändrat sin syn: en marginell andel av dess väljare (mindre än 2 procent, om jag minns rätt) röstade för EU-anslutning 1994 men idag är andelen EU-sympatisörer mer än dubbelt så stor som andelen EU-motståndare.

Förändringen på högerkanten är mer svårfångad. En stor majoritet av moderaternas och kristdemokraternas väljare stöder svenskt EU-medlemskap: de är inga ”swexit”-partier och lär heller inte bli det. Men stödet för EU bland dessa väljare har fallit det senast decenniet. Dessutom är det en bättre indikator på den pågående opinionsförskjutningen att det numera är en minoritetsuppfattning i den svenska högern att vi ska byta ut kronan mot euron. Få andra förslag har likt euro markerat federalistiskt tycke och under lång tid var EMU-projektet intimt förknippat med den svenska högern. Idag skulle mindre än en tredjedel av moderaternas väljare rösta för euron och därmed bli fullständig medlem i EU.

Men det stoppar inte där. Svensk höger är på det hela taget mindre bekväm med EU idag jämfört med EU för ett eller två decennier sedan. Partier, tankesmedjor och ledarsidor till höger har sällan mycket till övers för vad som kommer ut från Bryssel. I sak och tonfall, dubier och frustration, ligger diskussionen nära den brittiska högerdiskussionen om EU – som den var för 25 år sedan när brexit var ett sått frö, men ännu inte en planta.

Opinionsförändringarna till höger och vänster är inte bara intressant för svensk politik. De speglar också en viktig förklaring till varför debatten i Sverige om Europaprojektets framtid är oförlöst – att samtalet om EU är just stumt och oengagerat, att många inte riktigt tar frågan på allvar. För Sverige anslöt sig inte till EU som en del av ett civilisatoriskt fredsprojekt. De bärande argumenten har längre varit transaktionella: EU och dess inre marknad ger bättre möjligheter till handel och investeringar, eller förbättrar våra möjligheter att påverka Europa. Men intentionen med EU-medlemskapet handlade för många om en uppgörelse med Sverige – eller motståndarna till det gjorde också EU-medlemskapet till en fråga om oss själva.

”Vänstern har gjort upp med sitt EU-motstånd. Och högern – har den nu inte gjort slut på sin historiskt intima relation med EU-projektet?”

För oss som var höger var detta självklart. Ett medlemskap i EU skulle markera slutet på en era då Sverige levde efter kålsuparteorin och inte valde sidan mellan öst och väst, socialism och kapitalism. Det var en vidräkning med neutralitetsdoktrinen, och vi hade stöd i murens fall, Östeuropas frigörelse och en socialdemokrati som inte stod rak i stödet till Baltikums självständighet. Vi såg också framför oss att Sveriges ekonomiska politik skulle normaliseras – bort från blandekonomin, statsmonopolen och cyklerna med inflation och devalvering. Där fanns också en gemenskap med socialdemokratiska JA-anhängare. Den svenska ansökan om medlemskap i EG (dåvarande EU) aviserades 1990 av en socialdemokratisk regering – som en del i ett paket för att reformera det krisande AB Sverige.

NEJ-sidan var också självupptagen, åtminstone i huvudsak. Sverige var för många socialdemokrater en moralisk stormakt och skulle korrumperas av ett EU som var för katolskt, konservativt och kapitalistiskt. Kenth Pettersson och andra företrädare för den stridbara delen av fackföreningsrörelsen befarade en liberalisering av arbetsmarknadspolitiken och en fortsatt rörelse bort från den gammalkeynesianska stabiliseringspolitiken. Ja, här fanns också en alternativ ”indie”-opinion–JAK-rörelsens kampanj mot bankräntor, Agneta Starks och Maria-Pia Boëthius feminism och de första stegen till Stödstrumporna. Men precis som på JA-sidan speglade perspektiven sällan EU och dess framtid: argumenten var inåtvända och handlade om Sverige.

Detta var varken konstigt eller beklagansvärt: det är ett stort projekt att ansluta sig till EU. Men den nationella självbespegling som utgjorde folkomröstningsprojektet har nu gått i mål. Den svenska vänstern är numera mindre apart än tidigare: den är, i bred mening, inte tvivlande på liberal demokrati och betraktar inte internationell solidaritet som ett alternativ till europeiskt samarbete. Ja, EU-medlemskapet har på sitt sätt civiliserat svensk vänster. Högerns intention med EU-projekt har också nått vägs ände. EU är inte längre ett bräckjärn för borgerliga reformer här hemma. Sverige liksom några andra små ekonomier i norr är snarast säregna röster för ekonomisk liberalism i ett Europa som har återuppväckt entusiasmen för industripolitik, regleringar och ett slags passiv-aggressiv protektionism.

Om Sveriges gamla Europaprojekt nu är fullbordat, vad vill då olika rörelser och politiker med EU framöver? Det finns goda och dåliga nyheter. Den dåliga nyheten är att inget parti eller ledande politisk röst i Sverige tycks ha en aning om vad de vill: de vet i bästa fall enbart vad de inte vill. Den goda nyheten är att Sverige knappast riskerar att bli överkört av ett EU som faktiskt vet vad det vill: det finns inte många partier eller ledare runt om i Europa som har en idé om EU:s framtid som kan samla EU-länderna samtidigt som den kan bli framgångsrik i nationella val.

Ta exemplet med den nya fonden för att stötta den coronasjuka ekonomin. I mångas ögon är denna fond ett tydligt genombrott för ett slags federalistiskt EU som oundvikligt kommer att utvecklas till en permanent transferunion med egen beskattningsrätt. Kritiker ser framför sig ett EU där länder som Grekland, Italien och Spanien kommer att få dragningsrätt på skattebetalare i Nederländerna, Sverige och Tyskland. När pensionssystemen i Medelhavsländerna slutligen krackelerar – ja, är det då inte bara att skicka räkningen till Mutti Merkel eller den frugala fyran?

Nej, nu lär det inte bli så, åtminstone inte inom överskådlig framtid. Det finns många skäl att vara kritisk till EU:s nya fond och den allmänna budgetpolitik som den är en del av. Men precis som mycket annat i EU de senaste åren är den en konsekvens av att få har en uttänkt idé om vad de vill med EU – och att ännu färre har en sådan idé som de samtidigt kan få stöd för i nationella val.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Tyskland har inte givit upp sitt principiella motstånd till en transferunion. Merkels stöd till den nya fonden var en omvändelse hon tvingades till för att hantera en omöjlig inrikespolitisk situation. Efter att den tyska författningsdomstolen i våras rest grundliga tvivel på legaliteten i Europeiska centralbankens stödköpsprogram stängdes möjligheten att låta ECB få hantera de statsfinansiella kriser som kunde (och fortfarande kan) följa i coronakrisens spår. Ingen tysk politisk ledare skulle överleva att radikalt utmana de två mest respekterade efterkrigstida federala institutionerna i Tyskland – Bundesbank och Bundesverfassungsgericht, centralbanken och författningsdomstolen. Det fanns heller inte mycket tyskt stöd för en särskild lösning med transfers mellan euro-länder – att låta den Europeiska stabilitetsmekanismen arbeta med bidrag istället för lån till behövande stater. Lösningen fanns i en obskyr del av EU-traktaten som möjliggör temporära och extraordinära fiskala insatser finansierad genom lån. Det blir nu inga direkta transfers till krisande länder med stora budgetunderskott och alarmerande nivåer på statskulden. I slutänden kommer alla EU-länder att betala lite mer och få lite mer tillbaka – mest (per capita) får länder i Östeuropa med låg statsskuld, hög tillväxt och som inte drabbats lika hårt som andra av pandemin.

”A camel is a horse designed by a committee.” EU:s långsiktiga problem är att när det ställs inför stora politiska utmaningar – eurokrisen, migrationskrisen, och nu coronakrisen – är det ofta oförmöget att reagera med åtgärder som faktiskt hanterar problemen. Variationerna mellan medlemsstaterna har över tid blivit större och det saknas en gemensam föreställning om vad nutid och framtid kräver av EU. Risken från ett svenskt perspektiv är inte så mycket att andra länder kommer att bestämma detta åt oss – att vi mot vår vilja behöver bli en del av ett stort federalistiskt projekt, eller att vi blir en obetydlig del i EU-samarbetets utkant. Den större risken är snarare att EU kommer att förpassas till ett politiskt ingemansland – för komplicerat att förändra, för irrelevant att bry sig om.

Sverige har all anledning att förhindra en sådan utveckling, men då krävs en annan politisk blick på Europasamarbetet. Vi har en besvärlig geopolitisk situation men har inte haft förmågan att hantera den med medlemskap i Nato, en snabb förstärkning av den egna militära kapaciteten och initiativ för att stärka det europeiska försvarssamarbetet. EU-länder må tycka olika om Ryssland – för vissa är Vladimir Putin ett territoriellt hot, för andra en pålitlig affärspartner – men ett livskraftigt EU ger Sverige geopolitisk stabilitet. När USA drar sig tillbaka från internationellt ledarskap har Sverige ett större behov av politisk makt för att försvara internationella ekonomiska intressen, inte minst vårt beroende av handel. I en tid där ekonomisk framgång alltmer bestäms av kapaciteten för att skapa nya idéer, teknologier och innovationer behöver Sverige ett intimt internationellt politiskt sammanhang som erbjuder möjligheter till import, imitation och forskningssamarbete. I alla dessa frågor finns det ett stort strategiskt intresse för Sverige att EU är vitalt.

Jag nämner dessa tre exempel därför att de faktiskt redan ingår i svensk EU-politik – men på ett sätt som är krampaktigt, repetitivt och oinspirerat. Sverige anslöt sig till Pesco, det permanenta strukturerade samarbete som utvecklar ett tätare militärt samarbete inom EU, men inte utan knot. Visst, vi stöttar nya internationella handelsavtal, men är inte ett land som tar nya handelspolitiska initiativ eller bidrar med nytt tankeledarskap på hur den internationella handelsordningen behöver förändras för att överleva. Sverige är en varm anhängare av större EU-anslag till forskning, men i huvudsak enbart om resurserna tas från andra utgifter som jordbruks- och regionalstöd. Det är ingen dålig princip, men den gör det svårt att åstadkomma väsentliga skillnader i EU:s forskningsbudget.

Det var enkelt att föra en EU-debatt när den huvudsakligen handlade om oss själva. Nu ställs vi inför ett svårare uppdrag: Sverige behöver en politik för hur det vill att EU ska utvecklas framöver. EU är, efter ett initiativ av Emmanuel Macron och Angela Merkel, på väg att starta en process om eventuella förändringar i EU-fördraget. Den debatten sker efter en lång tid av växande friktion i EU och det är inte alldeles orimligt att tro att några medlemsländer inom överskådlig framtid kommer att välja en lägre grad av association med EU:s inre kärna. Det är en utveckling vi kan påverka, men inte styra. Sverige kan nå resultat, men inte utan eftergifter. Det är mindre troligt att Sverige kan åstadkomma detta utan konsekvenser för EU-opinionen inom vissa partier.