Tidigare i höstas ombildade statsminister Ulf Kristersson sin regering. Bland annat fick Johan Forssell ta över ansvaret som migrationsminister. Kristersson kommenterade beslutet med att Forssell gjort ett bra arbete som biståndsminister men att det nu var dags för honom att komma in till ”mitten av politiken igen”. Som landet ligger så är det svårt att hitta något mer ”i mitten” av samhället än invandringsfrågorna. Med ”mitten” menar jag platsen där vanligt folk befinner sig i sina uppfattningar om samhället och om vad politiken bör ägna sig åt.

Socialdemokraterna har en lång historia som det vanliga folkets parti. Vilket är en avgörande framgångsfaktor i politiken. Det vanliga folket har inga strikt bestämda uppfattningar eller några särskilda ideologiska böjelser. Det vanliga folket lever mitt i samhället och känner av konjunkturer, trender och vindkantringar åt olika håll.

”Egnahemsägarna är vårt folk”, sa dåvarande finansministern Gunnar Sträng i en radiodebatt 1962. Samma år flyttade jag och min storasyster tillsammans med mor och far in i ett eget hem i Olshammar i södra Närke. Huset hade byggts på helger och kvällar under ett par år med hjälp av envetet arbete, förmånliga lån, grannar och vänner och genom fläckvisa insatser av pappersmassabrukets traktorer. Olshammar var ett mycket socialdemokratiskt samhälle.

Vid valen på den här tiden var andelen säkra ”partianhängare” mycket stora. Sådana anhängare, för att låna några 70-talsord av Aftonbladets dåvarande politiska kolumnist Dieter Strand, skulle rösta på sossarna även om man ”valde en häst till partiordförande”.

I flera val på 60- och början av 70-talen var – enligt Valforskningsprogrammet vid Göteborgs universitet – 78–80 procent av Socialdemokraternas väljare övertygade anhängare till partiet. Vid valet 2022 hade denna siffra sjunkit rejält; runt en tredjedel av de socialdemokratiska väljarna såg sig då som trogna partiet. Vanligt folk rör sig alltmer mellan partierna nu för tiden. Men de samlas alltid i mitten.

Det där med ”mitten” är viktigt. Där väljarna flockas i stora mängder; där är också mitten. Svårare än så är det faktiskt inte. Jag minns samtal med medlemmar i Aftonbladets ledarredaktion som svarade ”vi försöker flytta mitten åt vänster” när jag frågade dem om hur de moraliskt och mänskligt stod ut med att näst­intill beskriva Ulf Kristersson som en nazist i sina texter? Det finns säkert liknande ”flytta-mitten-ambitioner” hos högerskribenter som mer än gärna antyder att om Socialdemokraterna fick chansen att bestämma själva så skulle socialismens elände drabba oss på samma sätt som de arma människorna i Kuba och Venezuela nu upplever.

I sammanhanget ska vi inte heller glömma den tidigare centerledaren Annie Lööfs alltmer desperata försök att samla den ”breda mitten” under sina vingar. Kort sagt så vill väldigt många inom politiken gärna företräda mitten. Det är solklart en sund vilja. Men den sunda viljan bortser från, eller förtränger, att det faktiskt är vanligt folk som konstituerar var mitten är och hur mitten för tillfället ser på saker och ting.

Ett övertydligt exempel på att det är vanligt folk som bestämmer i en demokrati är regeringsskiftet 2022. Sverigedemokraterna var Sveriges mest illa omtyckta parti under valåret. Enligt det tidigare nämnda Valforskningsprogrammet ansåg 43 procent att Sverigedemokraterna var sämst.

Moderaterna gick i god tid före valet ut och gjorde klart att de, om det behövdes, var beredda att samarbeta med det ”sämsta partiet” för att ta itu med Sveriges tunga mittenproblem: invandring och gängkriminalitet. Social­demokraterna, med all sin auktoritet som det största partiet i mer än hundra år och med 75 år av regeringsbärande positioner i ryggsäcken, fokuserade hela valrörelsen på att misstänkliggöra Moderaterna och Sverigedemokraterna och de små stödpartierna Kristdemokraterna och Liberalerna. Men det vanliga folket i mitten tog föga intryck. Det blev regeringsskifte. Sverige­demokraterna blev näst största parti och är nu en viktig del av det borgerliga regeringsunderlaget.

Sverigedemokraternas resa till positionen som landets näst största parti har möjliggjorts av att ungefär 650 000 väljare som tidigare har röstat på Moderaterna (60 procent) och Socialdemokraterna (40 procent) mellan åren 2002 och 2022 istället har blivit SD-väljare. Då den gängse beskrivningen av Sverigedemokraterna under lång tid har dominerats av ytterkantsnära begrepp som ”rasistiskt”, ”högerextremt” och ”nationalistiskt” så kan man lätt få för sig att alla dessa hundratusentals sossar och moderater har tagit jättekliv bort från mitten och ut i politikens mer extrema terränger.

I själva verket är det mer troligt att huvuddelen av alla dessa partibytare under tjugo år har tagit några bestämda steg in mot mitten. Alldeles oavsett vad vars och ens exakta avsikt var när de befann sig mitt i partibytarsteget, så blev resultatet hur som helst en tydlig flytt av mitten. Sedan några år tillbaka är också de tre stora partierna någorlunda i samklang med de breda väljargruppernas uppfattningar om var politikens mitt är och bör vara.

Det är ingen tvekan om att Sverigedemokraternas kraftfulla tillväxt i den svenska riksdagen har rubbat och stört socialdemokratins traditionella förmåga att vara följsamt mot var vanligt folk placerar mitten i samhället. Även Moderaterna drabbades förstås av SD. Genom Fredrik Reinfeldts ledarskap under alliansregeringens fyra första år var Moderaterna på god väg att etablera sig som en allvarlig konkurrent till Socialdemokraterna i kampen om att vara det vanliga folkets parti.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Moderaterna var bara några decimaler bort från att för förs­ta gången på nästan hundra år bli största parti i ett riksdagsval. M ökade också starkt sitt stöd bland LO-anslutna arbetare, gav en platt-tv i present till kronprinsessan och avfärdade det militära försvaret som ett särintresse. Men så kom Sverigedemokraterna in på banan på allvar. Moderaterna förlorade dubbelt: Både regeringsmakten och vanligt-folk-sympatierna rök 2014. Socialdemokraterna hade också tappat mittenfolkkontakten men återvann i alla fall regeringsmakten efter åtta tunga år.

Man lade dock fortsatt det mesta av sitt krut på att bekämpa Sverigedemokraterna – rasism, fascism, hot mot demokratin, med mera – vilket fick till följd att man även fjärmade sig från den växande folkliga kritiken mot tiggeri, jättestor invandring och växande kriminalitet och oordning i samhället. Att Socialdemokraterna kamperade ihop med Miljöpartiet – Sveriges mest ovanliga parti – gjorde förstås inte saken lättare för dess återkomst som ett följsamt parti för vanligt folk som lever i mitten av verkligheterna.

Socialdemokraterna behöver kort sagt se upp. Moderaternas allians med Sverigedemokraterna innebär att de båda partierna tillsammans är större än Socialdemokraterna. Alliansen mellan Kristersson och Åkesson öppnar för en avsevärd breddning av borgerlighetens vanligt-folk-utstrålning. Socialdemokraternas eventuella allians med dagens Vänsterparti och Miljöparti innebär däremot ett mer steg bort från mittenfolkets verklighet.

Ett omvänt Johan Forssell-steg skulle man kunna säga. Det är inte vad Magdalena Andersson behöver.