Jag har misstrott det kommunala sambandet alltsedan jag som student förstod vad det gick ut på – att konservera Tage Erlanders socialdemokrati vid makten. Inte heller har jag hemfallit åt trossatsen om den kommunala självstyrelsen som demokratiskt fundament.

Varifrån kom då denna misstro? En snobbig uppfattning om Stockholms, det vill säga statens överlägsenhet. Och det suddiga i kommunal politik – den bedrevs ofta i gubbig endräkt över alla partigränser.

I takt med att kommunen fått allt fler och allt större uppgifter har min misstro vuxit. Kommunalt självstyre måste med nödvändighet leda till olika förhållanden: invånare mer eller mindre slumpmässigt boende i en kommun kunde få se generösa insatser för idrott, andra ingenting – för att ta ett relativt neutralt område.

Och ju större uppgifter desto tyngre kan denna kommunala variation träffa människor. Då kolliderar den kommunala självstyrelsen med en annan, än tyngre demokratisk grundprincip – den om rättvisa och jämlikhet mellan medborgare. Sjukvården är naturligtvis ett exempel. Snart sagt dagligen rapporteras om hur landsting har olika långa köer, hur patienter har olika möjligheter till nya, ofta kostsamma behandlingar.

Det största misslyckandet är emellertid skolan. Där handlar det inte så mycket om olikheter mellan kommuner som om ett storslaget exempel på svag kompetens: de kommunalt ansvariga har inte förstått värdet av kvalitet hos lärare och skolledare.

Så där gick mina tankar i Stockholm. Nu har jag blivit landsortsbo och kan på markplanet följa en kommun. Det är både tillfredsställande – och nedslående. Också en liten kommun på 14 000 personer – vilket med Stockholmsmått är nästan försumbart – har en kommunal förvaltning och politisk organisation som ingalunda är försumbar. Den är måhända fysiskt mer åtkomlig än i storstaden men knappast mentalt. Det kommunal-tekniska mumbojumbot är fullt utvecklat, organisationen ingalunda den vi en gång lärde med kommunstyrelse och nämnder.

En sak stämmer dock inte alls med mina gamla föreställningar: någon endräkt råder inte i den kommunala församlingen. Tvärtom. Många partier är företrädda. Regerande koalitioner bryts upp utan att någon stor, skiljande fråga dykt upp. Därav uppstår lätt vad som på riksplanet skulle uppfattas som oheliga allianser. Trevnad och lugn råder ingalunda i den lilla kommunens sammanträdesrum.

Så har det varit länge, förstår jag.

Senaste valet sköttes så illa att omval nu stundar av den lilla kommunens fullmäktige. Något som tycks besvära valsegrarna. Så mycket för ordning och reda där.

Själv känner jag mer säker än någonsin på att centrala uppgifter som skola och sjukvård – och givetvis kommunikationer – ska skötas så att vi medborgare blir så lika behandlade som möjligt. De verkligt lokala frågorna kan måhända stanna på basplanet – fast just nu vet jag inte riktigt vilka de är. Basstation för mobiltrafik tycks i vart fall inte höra dit där jag bor.