Vad var det jag sade!
Härförleden kände jag ett stråk av självbelåtenhet rinna igenom mig. Självbelåtna människor är oftast outhärdliga, men jag kunde kosta på mig denna stund av odräglighet. Ni kommer snart att förstå varför.
Ögonblicket inträffade när jag betittade Sveriges Televisions satirprogram ”Svenska nyheter”, som tagit sig an det såväl komplexa som mångfasetterade fenomenet Svenska kyrkan under rubriken ”Svenska kyrkan är vänster”.
Inslagets slutscen var som hämtad från ett omslag till denna publikation, magasinet Axess. För, när jag för några år sedan skrev en essä om mina erfarenheter av 68-kyrkan illustrerades tidskriftens framsida med en altarrund där en präst var iförd uniform à la Mao och en psalmtavla som endast förkunnade ett psalmnummer: 68 (Axess 3/2017). Programmet hade lånat omslagets idé och mot den röda fonden klämde en kör i med psalm 297, ”Härlig är jorden”, i en helt ny tappning: ”Helig är Lenin, helig är Maos jordreform”.
”Teologiskt är de politiska utspelen ännu oklarare.”
Efter decennier av debatter och kunskapsförmedling om att Svenska kyrkans utspel har en vänsterslagsida har nu detta äntligen blivit en sanning och är således samtidens diskurs. Diskursen i ett samhälle eller sammanhang utgörs av det vi håller för sant, tar för givet och som det råder konsensus om. När ett satirprogram i public service tar spjärn mot att Svenska kyrkan är vänster, då har vi som i åratal påvisat saken gått segrande ur striden om tolkningsföreträdet. Hallelujah. En viss självbelåtenhet var därför på sin plats.
Nyligen kom även en undersökning som den kristna tidningen Dagen gjort, där man gått igenom Svenska kyrkans politiska utspel och förslag för att se vilka politiska partier dessa matchar mest med. Resultatet? Trumvirvel: Vänsterpartiet och Miljöpartiet. De gamla 68:orna, som tidigare ärkebiskop K G Hammar, tyckte inte undersökningens utfall var konstigt eftersom kyrkan är ”öppen för flyktingar och den vill värna skapelsen och urfolken”.
Det går sannerligen inte att lära gamla hundar att sitta, men det är precis sådan ärkebiskoplig och biskoplig retorik som urvattnat och utarmat kyrkans budskap och uppdrag. Att vara öppen för sin medmänniska, att värna Guds goda skapelse och dess mångfald av liv, folk och växt är inte och kan inte vara partipolitiska frågor för en kyrka, eftersom detta är kristna imperativ. Imperativ som kyrkan har ett eget språk för och en egen tankevärld om. Hur svårt kan det vara att förstå, förkunna och förvalta kristendomens centrala värden? Uppenbarligen har generationseliterna i kyrkans överbyggnad haft avsevärda problem med detta. Det är som om kristendomen inte skulle räcka till om man inte adderar den världsliga politiken.
En av förklaringarna till den politiska slagsidan är att vänstern hyser en ideologisk uppfattning om att allt i tillvaron är politik. Har man den grundsynen kommer politiken att vara huvudrastret, även över Kristus. 68:orna och deras lärjungar hade en ideologi och fann en kyrka, som jag skrev i min essä.
Teologiskt är de politiska utspelen ännu oklarare. Hela den kristna tron kretsar kring att Jesus Kristus inte var politisk och inte var indragen i världsliga politiska maktspel. Det handlar påsken om: Åsnan han rider in på i Jerusalem, då människor hyllar honom som en världslig kung och tar miste. Förnedringen på korset, som får lärjungarna att förneka honom och inse att de tagit miste. Det var inte den världsliga, politiska makten som Jesus hade talat om.
Populärt
Pengar och intriger
Brevet till den älskade styvdottern Leonora, eller Snorky som P G Wodehouse kallade henne, innehåller inget annat än småprat, men en rad är avslöjande: "Vi sprang på Randolph Churchill i söndags och lunchade med honom i hans våning igår. Jag har missbedömt honom. Very good chap."
Men min segers sötma bestod av ett ögonblickskort rus och självbelåtenheten började snart smaka illa och lösas upp till intet. För, hur ska skutan vändas? Sanningen om vänsterslagsidan är nu synlig, men medlemstappet från en kyrka som fördunklat sitt uppdrag och budskap fortsätter.
Det är dags för kyrkan att släppa det krampaktiga kravet på att försöka konstruera relevans i alla regnbågens färger. Relevans kan nämligen inte fabriceras, utan växer ur autenticitet. Svenska kyrkan måste lita på den egna autenticiteten. Vägen dit är lång.
Teologie doktor och skribent.