Under de senaste decennierna har välståndet aldrig varit större, folk friskare eller haft bättre tillgång till vare sig information eller kommunikationskanaler. Likväl har tvivel spritt sig hos befolkningarna i det som rimligtvis är världens bästa länder att leva i: Är det vi har verkligen bättre än något annat?

Temanumrets artiklar belyser den minskade tilltron till västerländska värderingar som samhällsfundament. Bristen på uppslutning kring de ideal som under merparten av efterkrigstiden lyfts fram som västs stolthet är påtaglig. De senaste tio åren har gett gott om prov på denna utveckling. Donald Trumps kommentar om huruvida Vladimir Putin är en mördare ”We’ve got a lot of killers. What, do you think our country is so innocent?” från en intervju som gjordes då han nyligen tillträtt som president (CNN 6/2 2017) är en tydlig illustration av den Whataboutism som fått brett gehör.

Ett annat exempel på västs dåliga självkänsla återfinns i en utbredd romantisering av våldsamma antidemokratiska krafter, sällan så blottlagt som under kriget mellan Hamas och Israel. Hamas terrorattack den 7 oktober förra året var unik i sin bestialitet– det är svårt att hitta historiskt motstycke till råheten i våldet och mördandet som utövades. Likväl var det omfattande uppsving i stöd för Palestinas sak som följde Israels svar på attacken väntat. Vad som sticker ut är uppslutningen bakom Hamas. Att sympati för det civila lidandet i Gaza vävts samman med stöd för en islamistisk extremistgrupps målsättningar, och för dess metoder, har öppnat upp en ny dimension av terrorromantik. Hur det homo- och kvinnohatande Hamas vann kampen om ”Hearts and minds” hos den västerländska vänstern förtjänar ett Axess-temanummer i sig.

Att västs självkänsla vacklar är emellertid inte nytt. Som Jan Arild Snoen och Robert Dalsjö lyfter har väst gått igenom vad de beskriver som perioder av pessimism förr. Under 68-vågen hade antidemokratiska idéer ett starkt genomslag. Nyligen påminde oss också gripandet av Daniela Klette, medlem i terrororganisationen Baader–­Meinhof, om attraktionskraften hos västerländska våldsbejakande extremiströrelser under delar av 1900-talet. Dagens situation skiljer sig emellertid från det Dalsjö benämner som tidigare episoder av ”västlig mjältsjuka” på åtminstone två punkter, som också gör den särdeles oroande.

För det första: det rasar ett storkrig i Europa. Rysslands anfallskrig mot Ukraina är mer än ett angrepp på ett enskilt land – det är en attack mot väst som idé och samhällssystem. Risken att kriget utvecklas till en större europeisk konflikt är verklig. Det främsta testet för västvärlden utspelas just nu i Ukraina. Utfallet avgörs av vår förmåga att bistå landet – ekonomiskt, militärt och moraliskt.

För det andra: den antidemokratiska utvecklingen i västvärlden är ett påtagligt problem. Flera av de länder som backat mest i den respekterade tankesmedjan Freedom Houses frihetsrankning de senaste tio åren är EU- eller Natoländer. I samma index har USA under en tid backat sakta men stadigt. Osäkerheten kring dess demokratiska framtid skapar oro kring vem som framgent kommer att axla rollen som den fria världens ledare.

För att bredda bilden av den pågående västerländska självtillitskrisen är det värt att minnas vad som föregick den. Före dagens situation rådde en period­ av transatlantisk tvärsäkerhet – i efterhand enkelt identifierad som en tid av högmod. Men inte heller självgodheten som spreds i och med ”historiens slut” vid 1990-talets början är ny. I sin iakttagelse över hur samtidens stämningar är bekanta snuddar Robert Dalsjö hastigt vid Stefan Zweig. För mig har särskilt ett stycke ur dennes läsvärda memoarbok Världen av igår återkommit på sistone, där Zweig beskriver perioden som föregick första världskriget:

”I sin liberalistiska idealism var 1800-talet ärligt övertygat om att det var inne på den raka och ofelbara vägen till ’den bästa av världar’. Med förakt såg man tillbaka på tidigare epokers krig, nödår och uppror, som på en tid då mänskligheten ännu varit omyndig och inte tillräckligt upplyst […] denna tro på det oavbrutna och oupphörliga ’framsteget ’ hade för denna tidsålder i sanning samma kraft som en religion.”

Även förmätenhet tycks återkomma i cykler. Västvärlden behöver hitta tillbaka till en balanserad insikt om sitt eget värde, och därefter till en medvetenhet om att våra värderingar och vårt samhällssystem skyndsamt behöver försvaras.