Olof Palme sade: ”Politik, det är att vilja”. ”Politik är det möjligas konst”, påstås Bismarck ha sagt. Så politik handlar om att genomföra sin vilja – att bedöma vad man vill, vilka principer som bör styra ens handlande och vilka kostnader som man är beredd att acceptera för att genomföra sin vilja.

Svensk politik och offentlig debatt har under senare årtionden inte riktigt handlat om sådana överväganden. Inte när det gäller territoriets gränser, säkerhet och migration. Man har fått intrycket att det helt enkelt inte går att kontrollera gränserna vad gäller utflöde av exempelvis stöldgods eller inflöde av personer och varor, inklusive narkotika och vapen – att det är omöjligt att ändra något. Som om allt var bestämt av ödet. Vi har också fått höra att vi inte får begränsa detta, alltså att vi inte har rätt att göra det, utan att det vore olagligt och skulle strida mot internationell rätt. Det går inte, vi får inte, det skulle vara olagligt.

Ett särskilt fall är naturligtvis utvisning av personer som inte har uppehållstillstånd i Sverige. Rakhmat Akilov skulle enligt beslut utvisas. Att han faktiskt inte hade utvisats när han utförde terrordådet på Drottninggatan i Stockholm den 7 april 2017 tycks i första hand vara en praktisk fråga: ansvariga myndigheter saknar de resurser som skulle behövas för att effektivt ta personer som ska utvisas i förvar och sedan deportera dem. Men även om Akilov hade gripits före morden hade han med all säkerhet inte tvingats lämna Sverige, då det anses finnas verkställighetshinder för att utvisa personer till hans hemland Uzbekistan. Problemet är naturligtvis inte begränsat till Sverige. Tunisiern Anis Amri, som genomförde ett liknande terrorattentat på julmarknaden bredvid Gedächtniskirche i Berlin den 19 december 2016 och då dödade 13 personer och skadade många flera, hade även han kommit som asylsökande, nekats asyl och sedan av olika skäl inte kunnat utvisas. I båda fallen kördes offren ihjäl med lastbil i enlighet med Islamiska statens instruktioner. Hade utvisningarna genomförts hade många oskyldiga liv skonats. Den som vill diskutera utvisningar, och hinder för sådana, bör ha dessa människor i åtanke.

Det är naturligtvis svårt för staten att ha uppsikt över alla potentiella våldsverkare. Det har också funnits starka krafter i samhället som känslosamt har verkat för att hindra utvisningar – man kan tänka på den reporter vid Sveriges Radio som rapporterade om en flerfaldigt dömd brottsling tillika säkerhetshot som hade dömts till utvisning från landet, och med vilken hon själv visade sig ha inlett en relation. Men det har ofta hävdats att det är omöjligt att utvisa dels dömda brottslingar, dels personer som av myndigheterna betecknas som säkerhetshot. Det skulle nämligen strida mot Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna, EKMR, då de utvisade skulle riskera förföljelse eller orimliga straff i sina hemländer. Exempelvis Storbritannien har vägrat att betrakta konventionen som en sorts självmordspakt som gör det omöjligt för de undertecknande staterna att utvisa säkerhetshot och brottslingar. Men det har inte tillåtits spela roll i den svenska debatten.

Resultatet är välkänt: i Sverige finns ett antal personer som bedöms som säkerhetshot, som enligt regeringsbeslut ska utvisas, men som faktiskt inte utvisas. De hålls inte ens i förvar, alltså inlåsta, då det inte är tillåtet att hålla dem under längre tid än tolv månader. Och eftersom hindren för verkställighet i regel inte försvinner i ursprungsländerna, försätts personerna till slut på fri fot. Det är ingen tröst att Säkerhetspolisen förhoppningsvis har dem under uppsikt, inte när man betänker hur mycket resurser som binds till detta, eller hur svårt det faktiskt är att upptäcka terrorplaner i tid. Det juridiska svaret är, som Sverige ser ut just nu, att vi inte får handla på något annat sätt. Det är omöjligt. Säkerhetshoten måste få röra sig mer eller mindre fritt bland oss. Vi får inte hindra dem.

Men om politik är att vilja så finns det skäl att tänka på vad de senaste åren egentligen har inneburit. Svenska politiker har omprövat en mängd sanningar. Pandemin tvingade oss att tänka om på en mängd punkter. Vi tvingades att förstå att det faktiskt var möjligt att minska migrationen och annat inflöde av människor, som internationella stöldligor. Det fanns kostnader för detta. Men de var inte katastrofala. Kostnaderna för att tänka om är mycket lägre än att hålla fast vid det som inte längre fungerar. Viktiga politiska krafter har också fått ompröva grundläggande idéer om svensk säkerhets- och utrikespolitik. Kostnaderna för denna omprövning var inte ens besvärliga – tvärtom.

Det är självklart att förändringar vad gäller hur personer utvisas måste göras i enlighet med rättstatens principer. Men när verkligheten förändras måste vi anpassa oss till den. Om politik är det möjligas konst måste vi fördomsfritt se på de oerhörda problem Sverige står inför, och lika fördomsfritt tänka på hur vi ska lösa dem.