Rösten och inlevelsen – javisst – men framförallt att han talade om det förflutna i det förflutnas tempus, alltså imperfekt. ”Året var 1946” – ungefär så började alla Villius dokumentärer. Standarden numera, i program och artiklar om historien likväl som intervjuer där någon utfrågas om sin barndom, är att tala om det förflutna i presens. ”Året är 1946” skulle Martin Wicklin säga till sin gäst i Söndagsintervjun: ”Du föds in i en arbetarfamilj.” ”Evert Taube är trubadur, kompositör, författare, konstnär och rumlare” – så inleder Jane Magnusson sin dokumentär om den store vismakaren.

Detta presens är förstås menat att göra det förflutna levande och därmed angeläget, som om det utspelade sig i detta nu, framför våra ögon. Man hoppas nog därigenom också åstadkomma känslan av att det som komma skulle ännu är lika obestämt som det tedde sig för de inblandade.

Men det är ju just för att få höra en berättelse, alltså en rad händelser sammankopplade och förklarade snarare än bara en lista med fakta, som vi överhuvudtaget tittar på historiedokumentärer eller vill höra om en samtida känd persons barndom. Presensformen, just för att den lämnar dåtidens framtid öppen, ger upphov till ett slags stress i åhöraren när det vi söker i allt berättande är motsatsen: stillsam kontemplation av en sammanhängande historia.

Denna invändning skulle kunna bemötas med att just denna sammankoppling är förljugen, eftersom den är ett ”narrativ” som nödvändigtvis grundar sig på ett subjektivt urval av fakta. Dessutom är ett narrativ alltid en förklaring till varför det blev som det blev, och får därmed saker och ting att te sig oundvikliga, till och med förutbestämda. Mot detta vill jag i min tur invända: gör inte en dokumentär om du inte tror dig ha förstått vilka händelser som var avgörande i ett människoliv, eller varför det blev som det blev i ett historiskt skeende.

I själva verket är det voice-overns presens som är förljugen, i och med att den får det att låta som om berättaren själv var där och alltså åtnjuter långt större auktoritet i fråga om vad som hände än hon (oftast) faktiskt har. Det är helt enkelt något förmätet och självcentrerat med presensformen i dessa sammanhang.

Denna tendens i språket tycks mig besläktad med ett annat samtida fenomen som det redan rackats ner på en del, nämligen när man inleder sina påståenden med ”Jag tänker att”. ”Jag tänker att det är trevligare att sälja en tidning än att bara be om pengar”. Detta ”Jag tänker” försvagar påståendet som följer, och är svagare än de alternativa prefixen ”Jag tycker” och ”Jag tror”. På något sätt är det alltså fegt. Å andra sidan måste det sägas att det ligger något sympatiskt i samtal som består i att man delar med sig av sina tankar och erkänner att man inte är helt säker på om man i slutänden tror på det ena eller det andra eller tycker så och så, och alltså är öppen för andras tankar om saken.

Men när det går till överdrift är detta uttryck irriterande på samma sätt som presensformen i historiska dokumentärer. Här sitter vi och pratar om ett ämne, och du börjar prata om vad som pågår i ditt huvud.

För hur sorglig är inte en människa vars medvetande bara är ett slags skärm där tankar kommer och går eller upplevelser spelas upp, men aldrig sätter ner foten och tycker någonting, tror sig kunna säga hur det faktiskt är och varför det blev som det blev? Så borde det heta: Jag tycker, alltså finns jag.